Idag tändes en låga av hopp. Mary har som ni vet en depression, en väldigt djup sådan. Hon har varit inlagd sedan augusti. Nu har hon en ny kompis som heter Anna. Anna Franil. Hon ska gå med Anafranil-dropp i 10 dagar och jag sätter allt mitt hopp på att det ska hjälpa henne. Dock lider hon av bipolär II och för er som inte vet så brukar antidepp skjuta upp manodepressiva till höjderna. Risken är att man blir lite för glad, så att säga. Men hon äter stämningsstabiliserande medicin samtidigt, vilket kan balansera ut det antidepressiva. Jag äter ju själv både antidepp i en lägre dos tillsammans med Seroquel för schizoaffektivt syndrom, jag är en typ II:a också.

 

Hur som helst så har jag bett att få ha ett läkarsamtal med Mary. Hon har overklighetskänslor och hon har upplevt saker som kan vara dissociation lika mycket som en bipolär (gräns)psykos. Det känns viktigt att ta upp för att det måste behandlas om det är en psykos. Dissociation är lite klurigare, men den blir mindre när man mår bättre. Det är snarare skadligt att behandla dissociation med neuroleptika, har jag lärt mig. När jag var inlagd i sommar på grund av minnesbilder som fick mig att dissociera så fick jag lugnande (bensodiazepiner) och ibland Zyprexa för att lugna ner mig. Det var en fas som gick över när jag började må bättre.

 

Hur som helst så är jag glad att någonting händer. Jag grät i telefonen idag när jag pratade med Mary. Jag grät för att jag känner människor som blivit bättre av Anafranil-dropp. Det må vara en hård åtgärd, men den depression som festar på Marys hjärna är svår och jag vet att hon kände sig som ett hopplöst fall. Men nu är jag hoppfull och hon också, verkar det som.

 

Just nu i denna stund så känns det som att det inte är jag som skriver. Det känns som att jag lyfter från soffan. Jag har huvudet bland molnen, jag känner mig radiostyrd. Jag ska sätta mig på spikmattan och klappa på mina kroppsdelar och hoppas att allt återställs. Det är som att leva i Matrix.