Jag har varit så trött den senaste tiden. Mycket beror på att jag låter energivampyrer tömma mig på blod. Tänker på insikten Malin gav mig. Hur många kommer till mig för att dela eller att ge? Hur många kommer för att kräva någonting av mig? Hur många bryr sig om mig innan de bryr sig om vad jag kan göra för dem? Fasar ut "vänskaper", men jag ger ändå alla en eller flera chanser. Dumt eller bra? Alla kan ju förändras. Åtminstone de flesta.
Ovan skrivna ord handlar inte om enskilda personer, men den som tar åt sig borde kanske tänka om. Jag är inte omöjlig, bara en pratar med mig. Vi går liksom inte i fjärde klass där man blir bästisar och sedan gör slut. Men jag ska sluta hålla fast vänskaper krampaktigt utan istället låta dem rinna ut i sanden. Är det meningen att man ska vara vänner så händer inte det. Och händer det, så kan man hitta tillbaka till varandra.
En person som stod mig nära har "gjort slut" med mig i början på året. Det var så konstigt och jag förstod inte varför vi inte kunde prata om det. Hon sms:ade och sa att hon inte får något utbyte i vår relation och jag frågade vad det handlade om. Det fanns inget intresse för henne att ha kvar mig i sitt liv så hon sa bara att det helt enkelt var som det var, hon kunde inte förklara sig närmre. Hon hade uppenbarligen ingen lust att lösa eventuella knutar. Jag går fortfarande inte på hennes blogg och kollar ibland. Jag saknar ju trots allt henne.
Bland det sista jag sa till henne var att jag ändå kommer finnas kvar för henne, trots att hon inte förtjänar det efter hur hon "dumpade" mig. Mina vänner är guld för mig, även de som vänder sig bort. Jag är snäll och kanske lite dum, som jag brukar säga.
Ännu en gång känner jag att världen inte hinner ikapp mig. Är jag den sista som tror på försoning, efter ett uppbrott? Man kan vara ifrån varandra men ändå hitta tillbaka sen. Den som lever får se...
Am I making any sense?
