Två år utan självskador.

Mary och jag i början av vårt förhållande. Ärren bleknar och kärleken växer.

 

 

Idag är en stor dag. Idag är det två år sedan jag skar mig sist.

 

När jag bestämde mig för att sluta så var det en blandning av orsaker. Jag insåg att jag inte kunde gå omkring och skada mig och samtidigt leva ett normalt liv, att jag förstörde min kropp, att det är en temporär lösning för ett mer eller mindre permanent problem och således inte den mest lämpligaste lösningen. Dessutom skadade jag andra lika mycket som jag skadade mig själv, om inte mer. Herregud vad folk har fått stå ut med skit på grund av mitt självskadebeteende.

 

Jag var deprimerad och kär på samma gång. Det hela skedde när jag just börjat dejta Mary. Vi hade långa samtal om hur vi skulle vara mot varandra och mot oss själva för att få ett eventuellt förhållande att fungera, och att skada sig på något vis var totalt rödlistat. Mary har varit med om det förut. Men det var inte bara respekten mot henne och min familj som fick mig att välja att sluta.

 

Jag har berättat om händelsen tidigare. Jag glömmer aldrig datumet för att det var en sådan absurd upplevelse. Jag sprängde en barriär som jag aldrig trodde att jag skulle komma till och till och med min läkare blev förskräckt. Så när jag låg på operationsbordet och lyssnade på Rix FM medan ett gäng kirurger arbetade på mig och skjöt in smärtstillande intravenöst så kunde jag inte komma på att jag läst, sett eller hört om någonting liknande.

 

Efteråt låg jag i sängen i en vecka på grund av blodförlusten. De ville helst inte ge mig blod eftersom det är bättre om kroppen skapar sitt eget blod, men det var på gränsen. Än en gång, vad fan pysslar jag med? Mary kom och tog bilder på mig. Jag ville ha bilder på misären som jag privat kunde ta upp och titta på, minnas hur extremt farligt mitt beteende var och varför jag valt att sluta.

 

Jag har känt mig frestad varje dag. Jag skjuter bara fram det hela. "Inte just nu" säger jag, snarare än "aldrig mer". Den senare är riktigt farlig. Jag har ändå levt så pass länge och intensivt med självskadorna att jag inte bara kan påstå att jag slutat för gott. Kanske har jag gjort det, kanske inte. Jag vill inte tänka på det så. "Inte just nu" är vad som tagit mig igenom dagarna, som har lett till att jag varit skadefri i två år.

 

Jag lovade Mary att när ett år utan självskador hade gått, så skulle jag bjuda henne på en resa till New York. Jag tror att jag var så säker på att jag inte skulle klara det att jag satte upp en sådan stor belöning. Nu kan jag känna att belöningen i sig är att ha armar som alla inte stirrar på på samma sättt, belöningen i att ha kvar min sambo och mitt hem för att jag lyckats än så länge.

 

Jag väntar mig ett återfall. Därför är det lättare att låta bli, om ni förstår vad jag menar?

 

Så idag firar jag. FAN vad jag är bra!

totally awesome, du är så bra

Du är så himla stark och bra! En riktig förebild, måste jag säga!
Jag ligger på ca 1,5 år skadefri (den sista skadan var ett återfall, utan den hade jag legat på säkert 2,5 år..) och suget är i princip borta. Det kommer ibland, men väldigt sällan.

Jättestort grattis! :)

Bra jobbat =)

Fan vad bra du är!!!

Måste dock fråga, händelsen som du skriver om var har du berättat den? Hittar inget om det, måste vara dålig på att leta!

En gång till: Du är så jävla bra!

gud grattis

Fyfan va du är bra!!!!

Grattis!
Det är verkligen något att fira!