Jag hade ingen jacka idag när jag drog ner på stan, utan bara min tunika. Jag bad dem klippa av mitt patientarmband för jag vill inte att hela jorden ska veta att den här tjejen minsann är en psykpatient.

 

På bussen hem hade jag flera påsar. En tant erbjöd sig att bära en men jag avböjde. Plötsligt började hon prata om sin kattunge som hon försökt bada men att det inte gick så bra, att katten gillade att dricka ur vattenkranen men inte stod utmed ett bad och jag svarade "åh", "aha" och "jaså" samtidigt som jag undrade varför i hela helvetet hon började berätta ändlösa anekdoter om sin katt. Sedan föll poletten ner! Hon trodde nog att jag blivit riven av en katt.

 

Det är skönt att det bleknat så mycket. Snart kan jag kanske skylla det på en cykelolycka när jag inte känner mig bekväm med att diskutera mina ärr? Eller galna kattungar.

 

Jag önskar min hud tillbaka. Jag vill tatuera mig men i så fall måste jag slipa ner ärren eftersom det finns en tydlig textur. Jag kommer aldrig kunna göra det, för jag kommer aldrig kunna vara säker på att jag inte skadar mig igen. sorgligt men sant. Men, kära vänner, nu är det över 1 år och 9 månader sedan jag skar mig sist. En ständig kamp, men jag har klarat mig långt.

 

Jag minns hur jag lovade att bjuda min fästmö på en resa till New York när jag varit skadefri i 1 år. Jag tror att jag inte trodde att jag skulle klara det. Istället belönar jag mig själv med skadefriheten i sig. Belönar mig med att inte straffa mig själv, belönar mig med att ha blekta ärr.

 

 

 

Idag har jag varit modig. Jag åkte på stan och köpte diverse saker som hårfärg, ljus, rökelser, makup remover och näsdukar och sådant. Nu har jag pysslat på här hemma och tänt vaniljrökelserna samt ställt upp de nya ljuslyktorna och fyllt på med ljus som jag ska tända ikväll. Lyktorna är i regnbågens färger. Det blir nog fint.

 

Jag har nattpermis nu. Jag snodde ett sängbord på avdelningen, för att visa mig själv att jag kan hantera att ha saker i rummet, att jag ska kunna hindra mina raseriutbrott.

 

Torbjörn kom idag. Det där ordet igen; klok. Om jag nu är så klok, varför sitter jag i skiten? Men jag tar det som en komplimang och lämnar det så.

 

Utskrivningen hägrar. På lördag tar jag långpermis och ber om att det ska fungera. Gör det det, så skriver jag ut mig. Där var det igen. Ett klokt beslut.

 

Jag börjar bli mer och mer galen, börjar prata som tanterna och alla frågar mig om jag fryser, sedan glömmer de att de frågat och frågar igen. Jösses.

 

Nu ska jag gosa med katterna till tonderna av Malin Frimodig.

 

 

 

Nu ska jag vila, sedan ska jag åka tillbaka till sjukhuset. Vi hörs när vi hörs.

Nu har jag permission igen. Det blev ett hastigt beslut, men jag är så trött på att vara där. Dessutom vill jag försöka igen, och klara det.

 

Jag fick några reaktioner på tidigare inlägg. Vad jag väljer att berätta här handlar naturligtvis inte om någon form av status. Hur går det egentligen till? Flest diagnoser vinner? Djupast depression fär OS-medalj? Vad jag valde att berätta var helt enkelt en skildring av hur saker sett ut den senaste tiden. Jag är inte unik i mitt mående.

 

Vad jag skriver om är ett sätt att bearbeta och finna insikter. Jag låter er vara med på delar av vägen. Jag ser orden framför mig och inser vilka sjuka barriärer jag sprängt och att jag måste se till att det inte blir så igen. Jag tänker efter, det är ett av de många positiva sakerna i att skriva. Det är en skildring på var jag är nu, som sagt. Jag begär ingen sympati, speciellt inte när det kommer till saker jag själv förorsakat mig.

 

Olivia har kommit över och vi ska kika lite på TV och sånt. Det känns bra att återta sitt hem. Det blir fint att somna i sin egen säng med katterna.

Det känns otroligt tråkigt. Så dumt. Såhär var det ju inte tänkt att vara.

 

Jag är på permission. Ja, jag blev inlagd igen. Ja, jag flippade igen. Ja, jag har inga roliga saker att berätta. Inte just nu. Jag funderar på att skriva ut mig, men en läkare sa till mig att "om du skriver ut dig så hamnar du på lpt" vilket inte känns lockande alls. Samtidigt rullar verkligheten på utanför okrossbara fönsterglas och våra vänner turas om att vara kattvakter och Puffen är med mina föräldrar just nu. Det känns som att jag bär på hundra kilo ansvar som jag inte orkar ta.

 

Jag vill ropa på mamma och klättra tillbaka i hennes mage och stanna där. Nu handlar det om att jonglera alla värdsligheter med det overkliga och med en traumatiserad kropp. Jag kämpar på, jag säger till innan jag får utbrott och jag är så förbannat jävla klok att jag imponerar på läkarna. ÄNDÅ blir det fel. ÄNDÅ behöver jag kanske slutenvården ändå. ÄNDÅ behöver jag lugnande tabletter.

 

Men okej, jag ska försöka vrida på det. Just nu är jag 25 år och bor tillsammans med min sambo och våra djur. Just nu är jag hemma på permission tillsammans med min sambo. Just nu är jag mätt efter att ha hinkat i mig kaffe. Just nu kan jag njuta av lyxen att ha en vardag, där disken väntar på att bli diskad. Det är ljusår bättre än Sara tio år, ljusår bättre än Sara för bara två år sedan. Jag har aldrig känt mig så hemma som nu. Mina vänner ställer upp och mina föräldrar är fantastiska.

 

Så sluta göra mitt liv till ett helvete! Minnesbilderna tränger sig på och jag blir arg, drabbas av raseri som jag riktar inåt.

 

Tid. Jag stressar över tiden. Den går och går och jag bara står stilla. Jag har missat det sista av sommaren. Jag håller på att missa livet. Jag vill inte alls vara inlagd och just nu är jag en otroligt ointressant person. Jag läser, skriver och ser ibland på TV men vill helst bara sova. Jag vaknar ibland upp i en bältsäng, svettig som en gris med en kall handduk på pannan och en läkare och skötare vid min sida. Seså, ta ett piller, det blir bättre.

 

Det blir bättre, men jag börjar bli trött. När kommer det?

Jag vet inte riktigt hur hon visste. Gårdagskvällen var väldigt svår, men jag tog mig igenom den. Jag vet inte riktigt vad som är fel. Eller jo, det vet jag. Det är framför allt min rädsla för vad jag är kapabel till och som jag hållit ute ur mitt liv i snart ett år och nio månader. Egentligen handlar det om allt som står bakom önskan av att vilja flytta fokus från det psykiska till det fysiska.

 

Men hon kom dansande in på eftermiddagen och började laga mat och vi pratade och pratade och pratade. Och åt. Det var hur gott som helst, och jag inser nu att hon glömde sin matlåda. Hur som helst, jag hade inte ätit och behövde energin. Vi spydde galla över skit, skrattade åt skit men ändå på ett byggande sätt. Det är svårt att beskriva hur man kommunicerar med människor, man pratar ju olika beroende på vem personen är.

 

Hur som helst, tillbaka till ämnet. Vi satte oss på uteplatsen en stund i solen och hon läste sina senaste dikter. Sedan gick vi in och hon spelade sina senaste låtar. Jäklar, den kvinnan är produktiv och multikreativ. Jag kunde känna igen mig i mycket.

 

Vad gjorde man innan youtube? Vi fixade med inspelningarna jag gjort med henne och spellistan kan du hitta här: http://www.youtube.com/playlist?list=PL929896868D375BD3

 

Sedan kollade vi på roliga klipp (sök "Shit snubbar say) och sedan såg vi dokumentären "Jesus Camp" vilket verkligen berörda mig. Det handlar om ren hjärntvätt av barn. Det går inte att beskriva. Jag kan inte hitta ord. Se den.

 

Olivia ringde idag och kollade hur det var med mig tidigare och jag har haft kontakt med Lynn och självklart Mary också. Inte så ensam egentligen. Det är bara när jag är själv som jag bygger upp en hård värld där allt är orättvist. Det mörka blir svart när jag är själv. Jag vill verkligen inte bli en människa som inte kan vara själv. Å andra sidan, vad är skammen i att behöva andra människor? Det handlar om balans, antar jag. Jag måste fungera även om jag inte alltid har någon fysiskt vid min sida.

 

Nu lyssnar jag på Malins musik och saknar Mary

 

.

 

 

 

Som en duracell-kanin på fultjack rusade min sambo in vid lunchtid. Hon hoppade och skuttade och skrattade. Hennes vän klippte till min lugg, tack så mycket Ewe! Sedan for de iväg till Strömpilen.

 

Tillbaka kommer en gråtandes och skakandes Mary. Jag bad henne lägga sig i sängen och så ägde hon upp ångestattacken.

 

Senare låg jag och läste. Då sa hon "nu kommer det", fem minuter tidigare hade hon suttit och skrattat. Jag virade en filt runt henne, höll om henne, gungade och sedan la hon sig med huvudet i mitt knä så att jag kunde borsta hennes hår, som hon tycker om så mycket. Det ebbade ur men någonting lurade bakom allt.

 

Prat, middag, go-läsk, nedstämdhet, Rizzoli & Isles och skratt. Mary går till sängen för att gosar med katterna men bryter ihop igen, den här gången extra hårt, så hårt att hon blir motoriskt orolig och sliter sig upp när jag lägger ett täcke över henne och försöker hålla om henne. Då var det dags att ringa sjuktaxi.

 

Vi blir bättre och bättre på att hantera sådana här situationer. Vi prövar olika saker med olika framgång, lär oss av misstag och av framgångar. Hon är så sjukt duktig som försöker, som vågar komma hem och som inte låter ångesten bestämma i första taget. Men ibland blir ångesten för stark. Gudarna ska veta att jag vet det. Jag är så himla stolt över henne, att hon klarat det så bra. Att åka tillbaka är inget nederlag, det är bara sunt förnuft när det blir sådär jobbigt. Det finns för många frestelser till att skada sig här hemma och jag vet hur det är att tappa kontrollen alltför väl.

 

Jag har inget emot att hjälpa henne när hon mår dåligt. Tvärt om så känner jag en styrka i mig själv när jag hittar någonting som fungerar någorlunda mot ång4esten. Men just ikväll så tror jag att jag inte skulle våga sova, och jag behöver sova för att jag ska må bättre. Det kommer andra dagar då hon kan ta permis och komma hem, det finns ett anat liv där både hon och jag kan hantera oss själva. Vi är på väg men inte framme. Jag vill ge henne en eloge för att hon kämpat så hårt. Jag är stolt över de ångestattacler hon klarat och jag vet precis vad som ska göras när det inte går att hantera det i hennet.

 

Jag kommer att älska henne livet ut, på ett eller annat sätt. Man kan inte stustaka framtiden, men jag vill leva med henne i nöd och lust. Just nu är det nöd och jag står ändå vid hennes sida, såsom hon stått vid min. Vi är förlovade och vill leva ihop.

 

Hon ställde en svår fråga. "Kommer det alltid vara såhär?". Mitt svar var att nej, det kommer det inte vara. Hon komer kunna återhämta sig. Jag har en vän som återhämtat sig från schizofreni och hon är verkligen en ledstjärna. Det här kommer att gå, det är bara så svårt just nu. Hon är ganska nyinsjuknad i bipoläriteten och det tar år innan man blir stabil. JAG är inte ens stabil trotrs att jag haft diagnosen ett bra tag.

 

Ja vill ge hene en eloge som gör sitt bästa. Det är allt jag kräver. Nu sitter jag ensam med mina mediciner och försöker lugna min puls och andning. Det här tar på men jämfört med alla underbara erfarenheter så kan jag känna att det är värt det och att jag vill stanna med henne, Hon är min stjärna i mörkret. Hon frågar hur jag mår, något som fortfarade gör mig lite förbyllad eftersom så få undrar PÅ RIKTIGTIGT. Hon vill veta fast hon inte själv vet hur hon mår nu.

 

Tre riktigta ångestattacker, den sista var för stark för att vi skulle klara det. Men vi har så mycket annat. Hon har en sjukdom likt mig och det behöver inte hända någonting speciellt för att utlösa episoder. Då gäller det bara att ta hand om dem och hon gör det på ett strålamde vis. De semaste permissionermissionerma jar gått bra trots ångestattacler och jag hoppas att hon kan finna stoltheten i att ha klarat sig så långt.

 

Vi ska ha tillbaka vår ljusgrå vardag, det är skrivet i sten. Den är vår. Hon är min Jag vill inte vara med någon annan. Jag älskar henne lika mycket som när vi delar ett skratt eller när vi två mår riktigt dåligt. Kärleken är alltid där. Hon gör mig lycklig. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta någon som henne.

 

Jag ska sätta mig med en bok och ta in intryckten. Det blev ganska hektiskt när jag ringde sjuktaxi och allt skulle packas och sånt. Det gick så fort. Kanske lika bra, hon var i affekt och behövde komma någonstans eftersom jag faktiskt inte räcker till alla gånger. Hon tar sitt ansvar över sig själv genom att söka vård. Jag skulle vilja ge henne en medalj, för när hon insjuknade i bipolär sjukdom för ett år sedan så vågade hon knappt lämna avdelningen för en permission på två månader. Nu tar hon permisar och prövar sig fram.

 

ÄLSkAR DIG OCH TROR PÅ DIG, MARY JANE ANGEL!

 

 

 

Dags att ta hand om mig själv, på riktigt. Fysiskt och psykiskt. Bli den viktigaste människan i mitt liv. Vara ego.

 

Det där med att vara ego är inte helt enkelt att förklara. Folk ser mig som osjälvisk för att jag bryr mig om många och mycket, att jag vill att andra ska må så bra som de bara kan och därför offrar jag mycket tid och omtanke för alla, men det är bara för att JAG ska må bra. Jag mår bra när andra mår bra.

 

Jag är en klassisk Caroline Kraus. "We're not well", säger hon till sin terapeut. Det är som jag när jag pratar med Torbjörn. "Hur mår du?" och så drar jag upp alla andras problem som jag vill lösa. Jag vet inte ens om dessa människor vill ha min hjälp. När Malin levde kunde jag gå och oroa mig för henne, vilja ändra på vissa beteende, kontrollera så att hon såg till att hon mådde bra, lösa problem som hon kanske inte såg som problem. Tillslut fick vi ta en liten paus, för jag blev slutkörd.

 

Jag har lärt mig att distansiera mig någorlunda bra i alla fall. Om någon nära mig mår dåligt så känner jag empati, men jag blir också sjukt praktisk och kan oftast skilja på min egna smärta och andras.

 

Antagligen är dagens dominerande känsla; Vem bryr sig om mig då? Vem hjälper mig? Jag sätter visserligen inte ut en röd flagga och jag ringer inte en vän för det känns som att jag begär för mycket. Sedan, när jag väl pratar med någon om just MIG så förringar jag mina egna känslor och tankar. "Blablabla, men det blir säkert bra."

 

Jag har köpt massor av finläsk och har god mat i kylen, Jag ska se serier och filmer och framför allt SOVA. Just nu läser jag och och har tagit en del lugnande eftersom jag idag fick gå igenom övergreppen med min terapeut och kände mig ganska uppskattad. Då räcker inte en liten liten tårta... Medicinen är för just dessa situationer när jag riskerar att bli dissociativ på grund av minnesbilder och stress.

 

Rökelserna har en mjuk doft och läsken smakar sött och bubblar i gommen. Glad helg, alla bloggläsare.

 

 

 

Mamma kom förbi idag. Vi åkte på en tripp till Djurmagazinet där jag köpte kattmat, sedan Willys för kattsand och sedan hämtade vi upp Mary. Jag var trött men det gick ändå. Vi fikade och sedan handlade jag inför helgen.

 

Jag blir nämligen utskriven imorgon. Ja, jag är ganska säker på det. Jag får stanna, faktiskt så uppmuntrar de det, men jag vill hem och jag måste hur som helst lära mig hantera saker på egen hand. De skulle kunna sätta mig på papper, men det kommer nog inte hända eftersom jag har väldigt många omkring mig. Jag har ju som jag tidigare skrivit boendestöd, tider med terapeuter, vänner och Mary.

 

Angående Mary... Vi plockade upp henne på väg hemåt och hon tar modiga steg framåt. Jag tycker att hon är duktig som försöker. Vad vi har är egentligen det mest stadiga jag har. Det och min familj.

 

Men så klart så tär det på vardagen. Ingenting är egentligen säkert. Det gäller att ta en stund i taget. Just nu finns det ingen vardag - allt är upp och ner men jag försöker verkligen vända det rätt. Allt i kärlekens namn.

 

Jag är inte så jävla käck hela tiden, men när jag sätter mig ner och andas, typ när jag bloggar, så påminns jag om vad som faktiskt är värt att fokusera på.

 

Stort tack och kram till mamma som hjälpt oss idag!

 

 

 

Jag är trött, lite tjurig, men mest trött. Idag kommer mamma och jag önskar att jag var på bättre humör, när hon kommer och ska hjälpa mig är ju det minsta jag kan göra att vara närvarande och vaken, men det kanske kommer. Kanske vänder det.

 

Jag är lite för trött för att tänka. Jag sparar det till sedan.

 

 

 

 

 

 

Det har hänt mycket på kort tid nu. Tyvärr vet jag inte om det är framsteg eller snedsteg. Jag får helt enkelt posttraumatiska stress-reaktioner Skriver om det mer i min låsta blogg.

 

Efter söndagens krasch så återhämtade jag mig tillräckligt för att vilja spy på avdelningen. Personalen och en hel del av patienterna är gulliga, men nu orkar jag inte sitta inlås länge, i ett rum där jag ibland inte får ha någonting alls. När jag mår riktigt dåligt så tar de allting, inklusive böcker, skrivblock och sådant. Kvar är jag med min iPod om jag har tur. Bältesrummet är helt kalt. Där sitter jag invirad i en filt. Orkar inte se på TV, orkar inte socialisera, orkar knappt andas.

 

Men den evige optimisten har slagit rot i mig. Visst, saker som har hänt under den här vårdtiden har varit fruktansvärda och berott på något ännu mer fruktansvärt, men jag längtar ändå hem och ser fram emot hösten. Kura skymning, marmeladmackor, te, levande ljus, rökelser... Låter det inte härligt? Dessutom har jag min sambo, hon kämpar hårt nu, och så har jag katterna och Puffen såklart. Jag har vännerna, familjen och skrivandet, jag har mycket som de med samma diagnos inte har. Och jag är tacksam. Ohyggligt tacksam. Jag förväntar mig inte mycket av livet och det gör att jag uppskattar de små sakerna mer.

 

Nu har jag permission. På fredag skriver jag ut mig. Jag kände förgörelseångesten smyga igår kväll och jag är ärligt talat lite rädd för vad jag kan göra under frånvaroattacker hemma, men jag får ta det då helt enkelt. Nu vill jag bara vara hemma.

 

Nu kommer boendestödet. Vi ska laga lasagne och städa.

Jag har sovit i 12 timmar. Vaknade i och för sig vid 07, men somnade snabbt som. Så var klockan plötsigt 12 och det var så svårt att slita sig från sängen. Jag har inte sovit såhär gott på hela veckan. Jag gjorde kaffe och väckte Mary med en kopp på sängen. Det är ett fint sätt att börja dagen.

 

Tar små små steg. Målet för dagen är att duscha. Jag vill helst slutföra permissionen enligt tiderna vi satt upp, för även om man inte borde bli bitter för att man inte orkat ända fram så blir jag ändå det. Jag blir förbannad om det inte går som jag vill. Det kanske är att ha höga krav på mig själv, och jag invaliderar mig själv genom att säga "hur svårt kan det vara?"

 

Saken är den att det inte är helt enkelt att komma hem efter en vistelse på sjukhuset. Det är inte frid och fröjd och fest utan det innebär att sakta lära sig gå på sina egna ben igen. Jag har gjort det här tusen gånger.

 

Hemma är bäst. Jag är väldigt trött på vita väggar och att inte ens vara tillåten att ha ett sängbord eller en stol i rummet. Mitt rum är så avskalat som det kan bli. De litar inte på att jag ska kunna behärska mig och det gör inte jag heller, faktiskt. Så för det mesta sitter jag på sängen invirad i min gula sjukhusfilt och lyssnar på Birthday Massacre och funderar på allt och inget. Väntar ut tiden. Är tacksam för att jag får ha ett eget rum, även om det sitter skrik i väggarna efter alla som blivit bältade där.

 

Nästa vecka vill jag slussas ut och vara utskriven på fredag, senast.

 

 

 

Nu är jag och Mary hemma, båda på permission. Hon tar en power nap nu och jag njuter av doften av kanel- och vaniljrökelser. Hon har diskat och jag har dammsugit, sedan har vi slappat med en burk läsk. Det är fint.

 

Jag var osäker på om jag skulle få den här permissionen. Personalen frågade mig flera gånger om jag verkligen var säker. Jag har gjort utfall mot mig själv och mot dödad ting som stolar, det är som att jag gått tillbaka till något primitivt, djuriskt raseri. De har inget bolltäcke så jag brukar använda en filt, linda in mig i den HÅRT och sitta på sängen med hörlurarna och musiken. Jag måste ha ringt på klockan minst 10 gånger igår, bad om medicin och bad om samtal. Allt för att behålla min behärskning.

 

Jag är arg, och jag har rätt att vara arg. Jag är också ledsen, och igår grät jag för ovanlighetens skull och det lättade ångesten en liten bit. Sedan drabbades jag av andnöd och fick hjälp av en skötare att lugna mig.

 

Jag gick runt i rummet för att kunna andas samtidigt som jag beskrev för mitt mindfulness-ställe för skötaren. Det är i Järnäsklubb, på en av hällarna. Det växer mossa och ris mellan klipporna och solen skiner. Vattnet slår mot klipporna och det är en lätt bris. Det är inte för ljust och himlen och vattnet är klarblått. Det är sommar och jag är ensam där. Det är fullkomligt lugnt och tiden slutar existera.

 

Som ett vykort.

 

Men - hemma. Ska ta det lugnt och njuta.

Folk skriver om semestrar, om blåbär, berättar om vad de lagat till middag. Jag vill ju också men det blev så fel någonstans. Jag vill inte ha berättelser om patienter och psykbryt. Jag vill leva normalt.

 

Jag ska leva normalt.

Jag satt med Torbjörn idag och han frågade hur jag mådde. Jag märkte att jag rabblade upp alla i min närhet, deras mående och vad de gör och liksom tappade mig själv någonstans där.

 

Igår brakade det till på avdelningen. Automatiskt kom alla springande till mig, och jag satt i en fåtölj och sträckte upp händerna. Jag hade inte gjort något. Det var någon annan som fört liv. Det är lite trist när man gjort det intrycket, att de snabbt kommer till mig med händerna redo för att dra i larmet.

 

Jag klandrar dem inte. Jag får inte heller ha någonting i mitt rum. Jag ligger i en vanlig sjukhussäng i bältesrummet och får inte ha ett sängbord eller stolar eftersom jag under frånvaro/ångestattacker kastat dem runt omkring mig. De ber mig att inte skriva ut mig, men jag vill så gärna hem... Därför känns det jobbigt att nu, när jag äntligen börjat ta permissioner, så känner jag hur det trycker på underifrån. Som om jag vill gråta eller explodera. Det har alltid ett slut, men också en början. Därför har jag svalt min medicin och tänt rökelser, tänker på hur mysigt det ska bli ikväll.

 

Det blir mycket avdelningssnack, men det är ju ganska naturligt med tanke på att både jag och Mary vistats på sjukhuset i två veckor. Snart ska jag se Vänner på TV och koppla bort tankarna. Det har hänt för mycket på för lite tid och jag känner mig lite sårbar just nu.

 

 

 

 

Jag har fått frågor om hur det är med Mary och med hennes välsignelse kan jag berätta lite om hur hon har det nu.

 

Vi sökte båda hjälp hos akutpsyk när vi kommit hem från våra äventyr. Det hade tagit hårt på oss och Mary har hamnat i en depression. Hon fick komma in på ettan och har nu en bra rumskompis. Dock dog henens farmor nu under inläggningen vilket Inte hjälpte henne i sin situation. Nu kämpar hon mot sin ångest och försöker skilja på depression och sorg vilket inte är lätt. Idag fick hon höra att de vill skriva ut henne på torsdag, men hon känner sig inte redo. Det är mycket självskadetankar och sådant, många många tårar. Jag tror att jag aldrig sett henne så urgråten med ICA-påsar under ögonen.

 

Om någon undrar något annat kan ni ta kontakt med mig eller varför inte slänga iväg ett sms till Mary? Hon skulle nog uppskatta det.

Idag pratade jag med en läkare. Vi pratade om mina ångestattacker och att det kommer sig av posttraumatisk stress. Egentligen visste jag det. Det är en så otroligt synlig koppling egentligen, fast någonstans önskar jag att jag bara kunde hantera det hela som alla människor gör. Det skrämmer mig att jag får blackouts när ångestattackerna kommer.

 

Nu har jag ytterligare en vid behovs-medicin. Jag ser det som något tillfälligt, en krycka innan jag kan börja arbeta med mig själv igen, något för innan alla mina kontakter kommer tillbaka till jobbet efter semestern.

 

Avdelningen är okej. Jag är ju på äldrepsyk, det är mycket lugnare där. Det är bara jag som fört liv. Jag tycker synd om de andra patienterna och personalen, även om det inte är min mening att bli besvärlig så känns det som att jag alltid behöver be om ursäkt. Jag avskyr när människor skyller sitt agerande på sin diagnos.

 

Men visst, vissa människor har faktiskt inte kontroll. Det finns en dam som inte styr över sina munrörelser och som bara inte kan vara tyst när hon blir upprörd. Hon har somatiska problem utöver sin schizofreni, så även om jag vill mörda när jag vaknar till WÄWÄWÄWÄWÄ så accepterar jag det och stänger dörren eller gömmer mig under kudden. Andra som faktiskt vet precis vad de gör när de är störiga blir jag dock arg på.

 

Saker kan ha kunnat vara värre för mig. Jag bestämmer mig för att resa mig igen. Jag bestämmer mig för att målet är att jag ska hem, att jag ska orka ta hand om mig själv och djuren, att jag orkar ta hand om Puffen Man får tänka på de små sakerna - hälsa alla väderstreck med värmeljus, tända rökelser, använda pendeln för att samla mig, grunda mig. Dra en filt över mig som inte luktar sjukhus. Se på snälla filmer och serier. Dricka te med citronhonung. Gosa en katt på magen.

 

De små sakerna, de är överallt. Man ser dem bara inte på grund av nedstämdhet och ångest. Man får skygglappar och ser bara det svåra. Kanske måste man också möta det svåra innan man kan se allt annat, kanske måste man stånga sig mot det svarta och visa att man är tuffare än vad sjukdomen är. Kampen är på avdelningen, tillfrisknandet finns här hemma. Jag hoppas att jag snart är redo att komma hem helt.

 

När blev jag en sådan optimist? Jag överraskar mig själv faktiskt.

 

 

 

Pocahontas, rökelser, filtar, ljus och en liten liten tårta hjälper en bra bit, men inte ända fram.

 

Det var nog bra att jag åkte tillbaka. Vad tänkte jag på, från skärpt x-vak till långpermis? Men jag vill verkligen inte vara här, jag avskyr det här stället.

 

Mitt rum är fint inrett med endast en säng och inte ens en papperskorg. Väggarna är vita och solen lyser in genom persiennen som såklart inte kan dras upp eftersom någon skulle kunna försöka hänga sig i dem. Jag har vak och sover här i bältesrummet längst ner i korridoren. Jag delar toalett med en gammal tant och har nu uppgraderat mig från att göra mina toalettbesök med öppen dörr till stängd men olåst dörr. Knack knack - går det bra där inne, Sara? Jo, det går bra men jag får en mental pissblockad av att ha någon som väntar på mig utanför dörren.

 

Imorgon ska jag ha läkarsamtal, har jag bestämt. Jag måste få veta vad i helvete som händer i mitt huvud. Jag måste få veta vad attackerna jag har är och framför allt vad jag ska göra åt dem.

 

Tänk om jag varit hemma när det gick sådär på tok... Herregud.

 

Nu åker min bror och hans flickvän hem. De och mamma var och hälsade på idag, det var fint. Det är bara så synd att vi inte kunnat göra saker ihop eller träffats på någon annan plats. Jag kommer sakna dem.

Idag kom mitt boendestöd, så jag har massor med matlådor. Det är bra, nu när jag inte orkar så mycket.

 

Fick besök av en väldigt vacker och blond Malin Frimodig idag. Vi pratade och spelade in låtar så tiden rann iväg och hon blev sen till middagen. Det är fint när man kan mötas i både det mörka, det dolda, det ljusa och musiken.

 

Jag har frenetiskt sökt hjälp för kattsituationen. Jag vet att jag måste tillbaka till sjukhuset imorgon, egentligen ikväll men jag är som fastklistrad, ångestig och rädd. Jag ha duschat men luktar fortfarande sjukhus, så jag sprayade mig full av parfym så att jag nästan blev berusad. Kelar med katterna, och nu ligger de alla och sover. Det verkar som att jag hittat hjälp för ytterligare en vecka. Mina vänner och familj är ovärdeliga.

 

Jag ska göra vad jag alltid gör för att lätta på det svåra. Tända rökelser, dra en filt över mig och se Pocahontas eller någon annan trygg film så att man får gråta av både det vackra och sorgen. Ta en tablett eller två eller fyra (men enligt ordination) och hoppas att det hjälper. Platta håret, vara ytlig. Ringa samtal om jag behöver höra en röst från en människa. Packa väskan för imorgon. Acceptera att jag inte klarar det här ännu.

 

Jag vet ju att det går i cykler. Jag vet att det försvinner men också att det kommer tillbaka men försvinner sedan igen. Men jag har träffat människor som återhämtat sig, jag vet att även jag kan bli en av dem. Hur som helst så är jag här och nu, jag måste blanda det praktiska med det mentala och jag blir så trött men tvingar mig själv att vara stark. Det är inte bara mig det handlar om. Det är även för andras skull som jag begär vård, så att de ska slippa se mig flippa eller gå omkring och vara oroliga.

 

Man kan undra hur jag, som alltid varit så allvarlig, kan vara så hoppfull. Men jag har sett ljuset och jag vill se det igen. Jag hungrar efter ljuset, efter mitt ljusgråa liv. Jag vill leva.

 

 

 

Kan svara direkt på var Mary är. Utan att säga för mycket så kan jag kunngöra att hon är inlagd nu och ingen vet hur länge hon kommer vara det.

 

Låsta bloggen kommer uppdateras lite mer frekvent.

Jag är hemma, på prov. Ärligt talat vet jag inte hur smart det var, alla tyckte att jag var så klok men nu sitter jag här med kvällsångest och funderar för mycket.

 

Planen: Permission till måndag. Går det bra så blir jag utskriven. Går det dåligt så kan jag bara komma tillbaka. Imorgon kommer mitt boendestöd, på fredag ska jag träffa min terapeut som jag har genom TIPS, under helgen kan jag ringa avdelningen och på måndag så utvärderas allt.

 

Jag är lite rädd. Jag har fortfarande träningsvärk och blåmärken efter "anfall" jag haft då de behövt hålla fast mig och för guds skull, jag är ju inte sådan egentligen. Det är bara så svårt. Allt jag vet är att jag har så mycket att kämpa för, jag är skyldig mig själv och andra det. Dessutom är jag ändå nöjd med att jag tagit kontakt med personalen när jag tappat fattningen. Jag är inte Saari 2008, jag är en förbättrad version, en inte lika förbittrad person.

 

Hur skulle jag klara det utan alla underbara personer i mitt liv? Mamma och pappa hjälper till med Puffen, en avlastning jag behöver nu när jag kliver ut i världen igen. Jag träffade två fina utanför kiosken idag, sedan hälsade jag på min älskade fästmö. Efter det fick jag skjuts hem av en vän som hjälpt mig med katterna och vi handlade på vägen så att jag kan laga mat med boendestödet imorgon. Hemma möttes jag av en annan vän som också hjälpt till med katterna och vi såg på Trassel, en söt liten disneyfilm ihop. Hon gick i samma veva som min bror och hans flickvän kom förbi en sväng.

 

Det kunde ju definitivt varit sämre.

 

Ändå har jag sorg i ögonen, ångest i bröstet och plågsamma minnen i huvudet. Det svåraste är nog att det inte går att fly. Det går inte att gömma sig bakom mediciner, ingen färdighet jag har lättar det hela tillräckligt och om jag skulle skada mig skulle jag må sämre efteråt och inte ändrat situationen alls. För det är vad jag vill, jag vill glömma, om så bara för en stund... jag vill glömma. Men inte ens i sömnen kommer jag undan. Jag måste möta det här, även om jag inte vet hur. Jag får lära mig på vägen.

 

Läste i någon Torey Hayden-bok att en del i traumabearbetning handlar om att våga möta minnena och göra dem till just minnen. Vanliga minnen. Minnen man är van vid. Minnen som inte blir lika skrämmande, matta av intensiteten av känslorna man har inför minnena.