Nu har jag permission igen. Det blev ett hastigt beslut, men jag är så trött på att vara där. Dessutom vill jag försöka igen, och klara det.

 

Jag fick några reaktioner på tidigare inlägg. Vad jag väljer att berätta här handlar naturligtvis inte om någon form av status. Hur går det egentligen till? Flest diagnoser vinner? Djupast depression fär OS-medalj? Vad jag valde att berätta var helt enkelt en skildring av hur saker sett ut den senaste tiden. Jag är inte unik i mitt mående.

 

Vad jag skriver om är ett sätt att bearbeta och finna insikter. Jag låter er vara med på delar av vägen. Jag ser orden framför mig och inser vilka sjuka barriärer jag sprängt och att jag måste se till att det inte blir så igen. Jag tänker efter, det är ett av de många positiva sakerna i att skriva. Det är en skildring på var jag är nu, som sagt. Jag begär ingen sympati, speciellt inte när det kommer till saker jag själv förorsakat mig.

 

Olivia har kommit över och vi ska kika lite på TV och sånt. Det känns bra att återta sitt hem. Det blir fint att somna i sin egen säng med katterna.