Det har hänt mycket på kort tid nu. Tyvärr vet jag inte om det är framsteg eller snedsteg. Jag får helt enkelt posttraumatiska stress-reaktioner Skriver om det mer i min låsta blogg.

 

Efter söndagens krasch så återhämtade jag mig tillräckligt för att vilja spy på avdelningen. Personalen och en hel del av patienterna är gulliga, men nu orkar jag inte sitta inlås länge, i ett rum där jag ibland inte får ha någonting alls. När jag mår riktigt dåligt så tar de allting, inklusive böcker, skrivblock och sådant. Kvar är jag med min iPod om jag har tur. Bältesrummet är helt kalt. Där sitter jag invirad i en filt. Orkar inte se på TV, orkar inte socialisera, orkar knappt andas.

 

Men den evige optimisten har slagit rot i mig. Visst, saker som har hänt under den här vårdtiden har varit fruktansvärda och berott på något ännu mer fruktansvärt, men jag längtar ändå hem och ser fram emot hösten. Kura skymning, marmeladmackor, te, levande ljus, rökelser... Låter det inte härligt? Dessutom har jag min sambo, hon kämpar hårt nu, och så har jag katterna och Puffen såklart. Jag har vännerna, familjen och skrivandet, jag har mycket som de med samma diagnos inte har. Och jag är tacksam. Ohyggligt tacksam. Jag förväntar mig inte mycket av livet och det gör att jag uppskattar de små sakerna mer.

 

Nu har jag permission. På fredag skriver jag ut mig. Jag kände förgörelseångesten smyga igår kväll och jag är ärligt talat lite rädd för vad jag kan göra under frånvaroattacker hemma, men jag får ta det då helt enkelt. Nu vill jag bara vara hemma.

 

Nu kommer boendestödet. Vi ska laga lasagne och städa.