Det blir bättre.
2012-08-24 @ 16:19:14
Det känns otroligt tråkigt. Så dumt. Såhär var det ju inte tänkt att vara.
Jag är på permission. Ja, jag blev inlagd igen. Ja, jag flippade igen. Ja, jag har inga roliga saker att berätta. Inte just nu. Jag funderar på att skriva ut mig, men en läkare sa till mig att "om du skriver ut dig så hamnar du på lpt" vilket inte känns lockande alls. Samtidigt rullar verkligheten på utanför okrossbara fönsterglas och våra vänner turas om att vara kattvakter och Puffen är med mina föräldrar just nu. Det känns som att jag bär på hundra kilo ansvar som jag inte orkar ta.
Jag vill ropa på mamma och klättra tillbaka i hennes mage och stanna där. Nu handlar det om att jonglera alla värdsligheter med det overkliga och med en traumatiserad kropp. Jag kämpar på, jag säger till innan jag får utbrott och jag är så förbannat jävla klok att jag imponerar på läkarna. ÄNDÅ blir det fel. ÄNDÅ behöver jag kanske slutenvården ändå. ÄNDÅ behöver jag lugnande tabletter.
Men okej, jag ska försöka vrida på det. Just nu är jag 25 år och bor tillsammans med min sambo och våra djur. Just nu är jag hemma på permission tillsammans med min sambo. Just nu är jag mätt efter att ha hinkat i mig kaffe. Just nu kan jag njuta av lyxen att ha en vardag, där disken väntar på att bli diskad. Det är ljusår bättre än Sara tio år, ljusår bättre än Sara för bara två år sedan. Jag har aldrig känt mig så hemma som nu. Mina vänner ställer upp och mina föräldrar är fantastiska.
Så sluta göra mitt liv till ett helvete! Minnesbilderna tränger sig på och jag blir arg, drabbas av raseri som jag riktar inåt.
Tid. Jag stressar över tiden. Den går och går och jag bara står stilla. Jag har missat det sista av sommaren. Jag håller på att missa livet. Jag vill inte alls vara inlagd och just nu är jag en otroligt ointressant person. Jag läser, skriver och ser ibland på TV men vill helst bara sova. Jag vaknar ibland upp i en bältsäng, svettig som en gris med en kall handduk på pannan och en läkare och skötare vid min sida. Seså, ta ett piller, det blir bättre.
Det blir bättre, men jag börjar bli trött. När kommer det?
Kommentarer
Postat av: lotta
"Jag vaknar ibland upp i en bältsäng, svettig som en gris med en kall handduk på pannan och en läkare och skötare vid min sida."
wow. vad COOL du är.
grattis, ditt liv är misär.
du vinner.
Postat av: Vinter
Av någon anledning blir livet alltid lite sämre innan det blir bättre...
Kämpa på för livet finns kvar när du kommer ut!
Postat av: Lisa
Vad okänsligt och onödigt av dig Lotta.
Tvärt om, jag tycker att du på något vis låter väldigt klok när du talar om de svårigheter du upplever och går igenom, även om de ännu är svåra att hantera för dig.
