Idag kom mitt boendestöd, så jag har massor med matlådor. Det är bra, nu när jag inte orkar så mycket.

 

Fick besök av en väldigt vacker och blond Malin Frimodig idag. Vi pratade och spelade in låtar så tiden rann iväg och hon blev sen till middagen. Det är fint när man kan mötas i både det mörka, det dolda, det ljusa och musiken.

 

Jag har frenetiskt sökt hjälp för kattsituationen. Jag vet att jag måste tillbaka till sjukhuset imorgon, egentligen ikväll men jag är som fastklistrad, ångestig och rädd. Jag ha duschat men luktar fortfarande sjukhus, så jag sprayade mig full av parfym så att jag nästan blev berusad. Kelar med katterna, och nu ligger de alla och sover. Det verkar som att jag hittat hjälp för ytterligare en vecka. Mina vänner och familj är ovärdeliga.

 

Jag ska göra vad jag alltid gör för att lätta på det svåra. Tända rökelser, dra en filt över mig och se Pocahontas eller någon annan trygg film så att man får gråta av både det vackra och sorgen. Ta en tablett eller två eller fyra (men enligt ordination) och hoppas att det hjälper. Platta håret, vara ytlig. Ringa samtal om jag behöver höra en röst från en människa. Packa väskan för imorgon. Acceptera att jag inte klarar det här ännu.

 

Jag vet ju att det går i cykler. Jag vet att det försvinner men också att det kommer tillbaka men försvinner sedan igen. Men jag har träffat människor som återhämtat sig, jag vet att även jag kan bli en av dem. Hur som helst så är jag här och nu, jag måste blanda det praktiska med det mentala och jag blir så trött men tvingar mig själv att vara stark. Det är inte bara mig det handlar om. Det är även för andras skull som jag begär vård, så att de ska slippa se mig flippa eller gå omkring och vara oroliga.

 

Man kan undra hur jag, som alltid varit så allvarlig, kan vara så hoppfull. Men jag har sett ljuset och jag vill se det igen. Jag hungrar efter ljuset, efter mitt ljusgråa liv. Jag vill leva.