Jag satt med Torbjörn idag och han frågade hur jag mådde. Jag märkte att jag rabblade upp alla i min närhet, deras mående och vad de gör och liksom tappade mig själv någonstans där.

 

Igår brakade det till på avdelningen. Automatiskt kom alla springande till mig, och jag satt i en fåtölj och sträckte upp händerna. Jag hade inte gjort något. Det var någon annan som fört liv. Det är lite trist när man gjort det intrycket, att de snabbt kommer till mig med händerna redo för att dra i larmet.

 

Jag klandrar dem inte. Jag får inte heller ha någonting i mitt rum. Jag ligger i en vanlig sjukhussäng i bältesrummet och får inte ha ett sängbord eller stolar eftersom jag under frånvaro/ångestattacker kastat dem runt omkring mig. De ber mig att inte skriva ut mig, men jag vill så gärna hem... Därför känns det jobbigt att nu, när jag äntligen börjat ta permissioner, så känner jag hur det trycker på underifrån. Som om jag vill gråta eller explodera. Det har alltid ett slut, men också en början. Därför har jag svalt min medicin och tänt rökelser, tänker på hur mysigt det ska bli ikväll.

 

Det blir mycket avdelningssnack, men det är ju ganska naturligt med tanke på att både jag och Mary vistats på sjukhuset i två veckor. Snart ska jag se Vänner på TV och koppla bort tankarna. Det har hänt för mycket på för lite tid och jag känner mig lite sårbar just nu.