Idag pratade jag med en läkare. Vi pratade om mina ångestattacker och att det kommer sig av posttraumatisk stress. Egentligen visste jag det. Det är en så otroligt synlig koppling egentligen, fast någonstans önskar jag att jag bara kunde hantera det hela som alla människor gör. Det skrämmer mig att jag får blackouts när ångestattackerna kommer.

 

Nu har jag ytterligare en vid behovs-medicin. Jag ser det som något tillfälligt, en krycka innan jag kan börja arbeta med mig själv igen, något för innan alla mina kontakter kommer tillbaka till jobbet efter semestern.

 

Avdelningen är okej. Jag är ju på äldrepsyk, det är mycket lugnare där. Det är bara jag som fört liv. Jag tycker synd om de andra patienterna och personalen, även om det inte är min mening att bli besvärlig så känns det som att jag alltid behöver be om ursäkt. Jag avskyr när människor skyller sitt agerande på sin diagnos.

 

Men visst, vissa människor har faktiskt inte kontroll. Det finns en dam som inte styr över sina munrörelser och som bara inte kan vara tyst när hon blir upprörd. Hon har somatiska problem utöver sin schizofreni, så även om jag vill mörda när jag vaknar till WÄWÄWÄWÄWÄ så accepterar jag det och stänger dörren eller gömmer mig under kudden. Andra som faktiskt vet precis vad de gör när de är störiga blir jag dock arg på.

 

Saker kan ha kunnat vara värre för mig. Jag bestämmer mig för att resa mig igen. Jag bestämmer mig för att målet är att jag ska hem, att jag ska orka ta hand om mig själv och djuren, att jag orkar ta hand om Puffen Man får tänka på de små sakerna - hälsa alla väderstreck med värmeljus, tända rökelser, använda pendeln för att samla mig, grunda mig. Dra en filt över mig som inte luktar sjukhus. Se på snälla filmer och serier. Dricka te med citronhonung. Gosa en katt på magen.

 

De små sakerna, de är överallt. Man ser dem bara inte på grund av nedstämdhet och ångest. Man får skygglappar och ser bara det svåra. Kanske måste man också möta det svåra innan man kan se allt annat, kanske måste man stånga sig mot det svarta och visa att man är tuffare än vad sjukdomen är. Kampen är på avdelningen, tillfrisknandet finns här hemma. Jag hoppas att jag snart är redo att komma hem helt.

 

När blev jag en sådan optimist? Jag överraskar mig själv faktiskt.