Jag har sovit i 12 timmar. Vaknade i och för sig vid 07, men somnade snabbt som. Så var klockan plötsigt 12 och det var så svårt att slita sig från sängen. Jag har inte sovit såhär gott på hela veckan. Jag gjorde kaffe och väckte Mary med en kopp på sängen. Det är ett fint sätt att börja dagen.

 

Tar små små steg. Målet för dagen är att duscha. Jag vill helst slutföra permissionen enligt tiderna vi satt upp, för även om man inte borde bli bitter för att man inte orkat ända fram så blir jag ändå det. Jag blir förbannad om det inte går som jag vill. Det kanske är att ha höga krav på mig själv, och jag invaliderar mig själv genom att säga "hur svårt kan det vara?"

 

Saken är den att det inte är helt enkelt att komma hem efter en vistelse på sjukhuset. Det är inte frid och fröjd och fest utan det innebär att sakta lära sig gå på sina egna ben igen. Jag har gjort det här tusen gånger.

 

Hemma är bäst. Jag är väldigt trött på vita väggar och att inte ens vara tillåten att ha ett sängbord eller en stol i rummet. Mitt rum är så avskalat som det kan bli. De litar inte på att jag ska kunna behärska mig och det gör inte jag heller, faktiskt. Så för det mesta sitter jag på sängen invirad i min gula sjukhusfilt och lyssnar på Birthday Massacre och funderar på allt och inget. Väntar ut tiden. Är tacksam för att jag får ha ett eget rum, även om det sitter skrik i väggarna efter alla som blivit bältade där.

 

Nästa vecka vill jag slussas ut och vara utskriven på fredag, senast.