Jag är hemma, på prov. Ärligt talat vet jag inte hur smart det var, alla tyckte att jag var så klok men nu sitter jag här med kvällsångest och funderar för mycket.

 

Planen: Permission till måndag. Går det bra så blir jag utskriven. Går det dåligt så kan jag bara komma tillbaka. Imorgon kommer mitt boendestöd, på fredag ska jag träffa min terapeut som jag har genom TIPS, under helgen kan jag ringa avdelningen och på måndag så utvärderas allt.

 

Jag är lite rädd. Jag har fortfarande träningsvärk och blåmärken efter "anfall" jag haft då de behövt hålla fast mig och för guds skull, jag är ju inte sådan egentligen. Det är bara så svårt. Allt jag vet är att jag har så mycket att kämpa för, jag är skyldig mig själv och andra det. Dessutom är jag ändå nöjd med att jag tagit kontakt med personalen när jag tappat fattningen. Jag är inte Saari 2008, jag är en förbättrad version, en inte lika förbittrad person.

 

Hur skulle jag klara det utan alla underbara personer i mitt liv? Mamma och pappa hjälper till med Puffen, en avlastning jag behöver nu när jag kliver ut i världen igen. Jag träffade två fina utanför kiosken idag, sedan hälsade jag på min älskade fästmö. Efter det fick jag skjuts hem av en vän som hjälpt mig med katterna och vi handlade på vägen så att jag kan laga mat med boendestödet imorgon. Hemma möttes jag av en annan vän som också hjälpt till med katterna och vi såg på Trassel, en söt liten disneyfilm ihop. Hon gick i samma veva som min bror och hans flickvän kom förbi en sväng.

 

Det kunde ju definitivt varit sämre.

 

Ändå har jag sorg i ögonen, ångest i bröstet och plågsamma minnen i huvudet. Det svåraste är nog att det inte går att fly. Det går inte att gömma sig bakom mediciner, ingen färdighet jag har lättar det hela tillräckligt och om jag skulle skada mig skulle jag må sämre efteråt och inte ändrat situationen alls. För det är vad jag vill, jag vill glömma, om så bara för en stund... jag vill glömma. Men inte ens i sömnen kommer jag undan. Jag måste möta det här, även om jag inte vet hur. Jag får lära mig på vägen.

 

Läste i någon Torey Hayden-bok att en del i traumabearbetning handlar om att våga möta minnena och göra dem till just minnen. Vanliga minnen. Minnen man är van vid. Minnen som inte blir lika skrämmande, matta av intensiteten av känslorna man har inför minnena.