Dags att ta hand om mig själv, på riktigt. Fysiskt och psykiskt. Bli den viktigaste människan i mitt liv. Vara ego.

 

Det där med att vara ego är inte helt enkelt att förklara. Folk ser mig som osjälvisk för att jag bryr mig om många och mycket, att jag vill att andra ska må så bra som de bara kan och därför offrar jag mycket tid och omtanke för alla, men det är bara för att JAG ska må bra. Jag mår bra när andra mår bra.

 

Jag är en klassisk Caroline Kraus. "We're not well", säger hon till sin terapeut. Det är som jag när jag pratar med Torbjörn. "Hur mår du?" och så drar jag upp alla andras problem som jag vill lösa. Jag vet inte ens om dessa människor vill ha min hjälp. När Malin levde kunde jag gå och oroa mig för henne, vilja ändra på vissa beteende, kontrollera så att hon såg till att hon mådde bra, lösa problem som hon kanske inte såg som problem. Tillslut fick vi ta en liten paus, för jag blev slutkörd.

 

Jag har lärt mig att distansiera mig någorlunda bra i alla fall. Om någon nära mig mår dåligt så känner jag empati, men jag blir också sjukt praktisk och kan oftast skilja på min egna smärta och andras.

 

Antagligen är dagens dominerande känsla; Vem bryr sig om mig då? Vem hjälper mig? Jag sätter visserligen inte ut en röd flagga och jag ringer inte en vän för det känns som att jag begär för mycket. Sedan, när jag väl pratar med någon om just MIG så förringar jag mina egna känslor och tankar. "Blablabla, men det blir säkert bra."

 

Jag har köpt massor av finläsk och har god mat i kylen, Jag ska se serier och filmer och framför allt SOVA. Just nu läser jag och och har tagit en del lugnande eftersom jag idag fick gå igenom övergreppen med min terapeut och kände mig ganska uppskattad. Då räcker inte en liten liten tårta... Medicinen är för just dessa situationer när jag riskerar att bli dissociativ på grund av minnesbilder och stress.

 

Rökelserna har en mjuk doft och läsken smakar sött och bubblar i gommen. Glad helg, alla bloggläsare.