Som en duracell-kanin på fultjack rusade min sambo in vid lunchtid. Hon hoppade och skuttade och skrattade. Hennes vän klippte till min lugg, tack så mycket Ewe! Sedan for de iväg till Strömpilen.

 

Tillbaka kommer en gråtandes och skakandes Mary. Jag bad henne lägga sig i sängen och så ägde hon upp ångestattacken.

 

Senare låg jag och läste. Då sa hon "nu kommer det", fem minuter tidigare hade hon suttit och skrattat. Jag virade en filt runt henne, höll om henne, gungade och sedan la hon sig med huvudet i mitt knä så att jag kunde borsta hennes hår, som hon tycker om så mycket. Det ebbade ur men någonting lurade bakom allt.

 

Prat, middag, go-läsk, nedstämdhet, Rizzoli & Isles och skratt. Mary går till sängen för att gosar med katterna men bryter ihop igen, den här gången extra hårt, så hårt att hon blir motoriskt orolig och sliter sig upp när jag lägger ett täcke över henne och försöker hålla om henne. Då var det dags att ringa sjuktaxi.

 

Vi blir bättre och bättre på att hantera sådana här situationer. Vi prövar olika saker med olika framgång, lär oss av misstag och av framgångar. Hon är så sjukt duktig som försöker, som vågar komma hem och som inte låter ångesten bestämma i första taget. Men ibland blir ångesten för stark. Gudarna ska veta att jag vet det. Jag är så himla stolt över henne, att hon klarat det så bra. Att åka tillbaka är inget nederlag, det är bara sunt förnuft när det blir sådär jobbigt. Det finns för många frestelser till att skada sig här hemma och jag vet hur det är att tappa kontrollen alltför väl.

 

Jag har inget emot att hjälpa henne när hon mår dåligt. Tvärt om så känner jag en styrka i mig själv när jag hittar någonting som fungerar någorlunda mot ång4esten. Men just ikväll så tror jag att jag inte skulle våga sova, och jag behöver sova för att jag ska må bättre. Det kommer andra dagar då hon kan ta permis och komma hem, det finns ett anat liv där både hon och jag kan hantera oss själva. Vi är på väg men inte framme. Jag vill ge henne en eloge för att hon kämpat så hårt. Jag är stolt över de ångestattacler hon klarat och jag vet precis vad som ska göras när det inte går att hantera det i hennet.

 

Jag kommer att älska henne livet ut, på ett eller annat sätt. Man kan inte stustaka framtiden, men jag vill leva med henne i nöd och lust. Just nu är det nöd och jag står ändå vid hennes sida, såsom hon stått vid min. Vi är förlovade och vill leva ihop.

 

Hon ställde en svår fråga. "Kommer det alltid vara såhär?". Mitt svar var att nej, det kommer det inte vara. Hon komer kunna återhämta sig. Jag har en vän som återhämtat sig från schizofreni och hon är verkligen en ledstjärna. Det här kommer att gå, det är bara så svårt just nu. Hon är ganska nyinsjuknad i bipoläriteten och det tar år innan man blir stabil. JAG är inte ens stabil trotrs att jag haft diagnosen ett bra tag.

 

Ja vill ge hene en eloge som gör sitt bästa. Det är allt jag kräver. Nu sitter jag ensam med mina mediciner och försöker lugna min puls och andning. Det här tar på men jämfört med alla underbara erfarenheter så kan jag känna att det är värt det och att jag vill stanna med henne, Hon är min stjärna i mörkret. Hon frågar hur jag mår, något som fortfarade gör mig lite förbyllad eftersom så få undrar PÅ RIKTIGTIGT. Hon vill veta fast hon inte själv vet hur hon mår nu.

 

Tre riktigta ångestattacker, den sista var för stark för att vi skulle klara det. Men vi har så mycket annat. Hon har en sjukdom likt mig och det behöver inte hända någonting speciellt för att utlösa episoder. Då gäller det bara att ta hand om dem och hon gör det på ett strålamde vis. De semaste permissionermissionerma jar gått bra trots ångestattacler och jag hoppas att hon kan finna stoltheten i att ha klarat sig så långt.

 

Vi ska ha tillbaka vår ljusgrå vardag, det är skrivet i sten. Den är vår. Hon är min Jag vill inte vara med någon annan. Jag älskar henne lika mycket som när vi delar ett skratt eller när vi två mår riktigt dåligt. Kärleken är alltid där. Hon gör mig lycklig. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta någon som henne.

 

Jag ska sätta mig med en bok och ta in intryckten. Det blev ganska hektiskt när jag ringde sjuktaxi och allt skulle packas och sånt. Det gick så fort. Kanske lika bra, hon var i affekt och behövde komma någonstans eftersom jag faktiskt inte räcker till alla gånger. Hon tar sitt ansvar över sig själv genom att söka vård. Jag skulle vilja ge henne en medalj, för när hon insjuknade i bipolär sjukdom för ett år sedan så vågade hon knappt lämna avdelningen för en permission på två månader. Nu tar hon permisar och prövar sig fram.

 

ÄLSkAR DIG OCH TROR PÅ DIG, MARY JANE ANGEL!