Videoblogg in progress.

Jag har för ett tag sedan spelat in när jag sminkar mig, och tänkte göra en sorts videoblogg av det. Jag har laddat ner Windows movie maker och försöker sätta ihop ett klipp. Bara speeda på det och lägga in lite musik. SÅ, vi får helt enkelt se hur det artar sig, för jag känner inte till programmet än. Men förhoppningsvis får ni se Saaris makeup in progress.

För övrigt så är mitt hår färgat nu. Imorgon kommer bilder!

Little princess, so bright and pure and insecure..

Baby Jane av Sofi Oksanen.

Utrensning av Sofi Oksanen.

Sofi Oksanen.

Igår läste jag ut Baby Jane av Sofi Oksanen. Den var inte som jag väntat mig, på ett positivt sätt. Storyn och hennes sätt att skriva kommer säkerligen göra hennes verk till neo-moderna klassikers.

Idag har jag var hemskt trött men ändå lyckats gå iväg och hämta ut ett paket på närmaste ICA.  Har man betalat någonting som kommer med posten så känns det inte SÅ himla jobbigt att gå ut och hämta hem det. Det var rosetter till håret, stornätade "armvärmare" och lite this and that.

Ändå är jag så trött att jag nästan somnar när jag inte sitter och röker eller gå omkring i lägenheten. Nu har det hänt igen - jag har tappat kontrollen över min lägenhet. Det är en enda röra som jag inte har ork till att fixa. Det viktigaste är alla brev jag fått, räkningar och sånt, se till att få det betalt. Jag har inga betalningsanmärkningar och jag tänker inte skaffa mig några heller.

Snart ska jag bleka håret, och imorgon sätter jag i Vermillion Red i håret för att få en explosiv effekt. Vi får väl se hur det blir. Jag vill vara fräsch i håret för att jag tänkt mig ut och resa, och första etappen är att ta mig till Luleå. Jag förbereder mig på flera plan för resan, det kommer bli tufft men jag vill.

Angående hår så funderar jag på att beställa synth-dreads i samma färg som jag eftersträvar med håret. Jag är sjukt sugen, det håller mig vaken på nätterna!

Busbild med ganska nyfärgat hår i juni, Vermillion Red på blekt hår. Jag bju'!

Levande ljus med doft av jordgubb.

Sitter i min ensamhet, men jag är inte ensam. För en gångs skull känner jag mig inte ensam. Det luktar jordgubb och jag ser på Idol 2010, har en god bok som väntar på att bli utläst (Baby Jane av Sofi Oksanen) och en gitarr lutad mot soffan som jag tar upp ibland och plinkar på. Ibland behöver man inte mer. Men man behöver alltid slippa vara ensam.

Vet du vad sa, lilla tiger, när jag har dej som en vän
Så är jag inte rädd och jag kan knalla länge än

Mina tankar går till Alex nu som valt att ta upp kampen. Hon är en av livets gåvor som jag håller hårt om. Att hon nu istället för att lägga sig ner och dö valt att kämpa och återigen överleva tycker jag är beundransvärt och vackert. Världen behöver henne! Jag behöver henne.

Älskade vännen!

SHOPPING!

Circadin gjorde sitt måste jag verkligen säga. Som någon på internet sa, man får en "naturlig" sömnighet, det kändes inte alls som när jag exempelvis tog vanliga Seroquel (istället för depot-tabletterna jag tar nu), för jag blev inte slagen i huvudet med en slägga. Tillsammans med min vanliga sömnmedicin så funkar den ypperligt verkar det som. Jag råkade somna medan jag läste och hade min spikmatta under mig.

Idag har jag inte känt mig bakis eller någonting. Skönt!

Istället för att åka till TBC för samtalsterapi så tog jag och Angelica som jobbar på mitt boende cyklarna och drog ner på stan. Jag shoppade och helvete vad skönt det var. Äntligen har jag råd att unna mig lite saker som sätter guldkant på tillvaron, som exempelvis frisörprodukter, fotoalbum och lösögonfransar. Man blir inte lycklig av materiella saker, men det gör det mycket lättare för mig i jakten på att må bättre.

Jag tänker på vad mamma sa, att fokusera lite på det yttre. Inte bara utseende, men också vänner om allt annat omkring mig. Därför hoppade jag terapin idag. Jag orkar inte gräva i saker, jag vill bara leva.

This little girl didn't care what anybody said
She got the whole world dancing to the music in her head
They loved to trash her bad, laugh at her and call her names
And now they all try to copy her, isn't that a shame

It all just made her stronger

Visst ser det mysigt ut?

Idag har jag varit hos min läkare. Jag berättade att jag har bestämt mig nu, jag tänker ge Vågen (dagbehandling i DBT-anda) en chans efter jul och tackat ja till medicinen Circadin.

Att börja på ett behandlingscenter igen känns otänkbart. Jag älskar min lägenhet, jag älskar mitt boende. Behandlingsperioden på Tegs behandlingscenter är två år mer eller mindre och jag har redan prövat att vara där under en termin. Jag trivdes inte.

Jag vet inte om det finns något hopp, jag är rädd för vintern och mig själv. Därför tackar jag ja till behandling, fast jag orkar inte ta tag i det ännu. Jag har så många saker som jag ska göra. Jag vill hälsa på Malin och Alex. Jag vill sponsra Ida så att hon kan hälsa på mig. Jag har för fan inte tid med terapi, all terapi jag behöver just nu är att umgås med mina vänner.

Efter en lång period av sömnstörningar och den antågande hösten/vintern så har jag gått med på att äta Circadin. Den ska fungera för sömnen men i mitt fall handlar det mest om att jag inte ska hamna i min årliga vinterdepression. Den innehåller melatonin, så jag ser det snarare som något sorts tillskott. Vi får väl se hur det fungerar, jag har inga förväntningar egentligen.

Ikväll ska jag till Lynn. Hon åker snart ifrån Umeå och då kommer det gå längre tid mellan att vi träffas! Usch, vad trist. Jag trivs verkligen i hennes sällskap. Hon är fantastisk.

Nu känner jag mig stärkt istället för krossad. Ett läkarsamtal brukar ofta sluta med det ena eller det andra, nu hade jag tur. Jag antar att det berodde på att jag var förbannad, ilska är en otrolig drivkraft. Jag är så glad att min läkare är vettig.

Hoppas att ni där ute också har en fin dag!

Cisordinol.

Det måste vara någon förkylning på gång. Jag sov, jag steg upp, jag sov en timme i TV-soffan, släpade mig upp igen och när mamma och pappa kom hem hittade de mig halvt medvetslös i en soffa i vardagsrummet. Nu, såhär lite senare, kan jag knappt hålla ögonen öppna!

Oj vilket dåligt samvete jag har! Efter ett tag frågade jag mina föräldrar vad de köpt till mig på utlandsresan, de hade varit hemma några timmar och jag trodde att de drog ut på det. Men man förklarade och förklarade igen att det inte blivit någon present till mig och hade jättedåligt samvete. Jag sa att det var okej, för jag är ändå så specifik i min smak att jag föredrar att köpa saker till mig själv, dessutom så har jag ju fått så otroligt mycket av mina föräldrar förut! Som datorn efter jul, eller mina glasögon i somras. Så jag är verkligen inte sur.

Nu håller mamma och pappa på att läsa ikapp sig på nyheterna i Västerbottens-kuriren. Det finns massor av politik att ta igen. Själv har jag spytt ur mig ännu mer hat mot resultatet av valet och ärligt talat vet jag inte om jag pallar mer. När Apoteket Hjärtat inte får sälja Försvarets hudsalva... Sådana relativt små saker får mig att koka.

Korkade vita män.

Update: Det känns som om jag har fått en Cisordinol-injektion.

Nattmys med min älskling och plattat hår.

Jag skulle säkerligen ha kunnat vara kattvakt i en vecka till. Tiden har bara flygit iväg och jag inte fått hälften så mycket gjort som jag vill. Jag har inte hunnit läsa ut boken, fast jag i vanliga fall läser 100 sidor per dag kanske. Det har blivit mycket TV och dator men framför allt telfonsamtal. Jag har vissa dagar bara pratat i telefon. Därför har nätterna blivit långa då jag fått bearbeta min själv.

Igårkväll plattade Maari mitt hår, jag ska absolut investera i en plattång med tillbehör.

Mamma och pappa borde vara här när som helst. Det blir spännande att se om de köpt någon present. Förra gången fick jag ett brush-set för smink som var fullsmockat med allt man kan behöva plus lite mer. Jag önskade mig en parfym av Avril Lavigne men det fanns inte.

Jag är så jävla trött idag. Det skulle städas och jag har städat, men jag har tagit tusen rökpauser och sovit en timma på dagen. Jag ska nog sova en stund till, varför kan jag inte vara såhär trött på kvällana för?

Ögonen går i kors och jag orkar knappt rätta mina stavfel.

(Är det bara inte helt UNDERBART hur vacker Alanis är när hon sjunger och ler?)

Dagens "såhär ser jag ut idag".

Igår satt jag i telefon hela dagen och kvällen. Tillslut var jag så rörig i hjärnan att jag somnade av utmattning.

Morgonen var bättre. Sov länge, åt lunch och sminkade mig. Sedan gick jag för att göra några ärenden, det blev ett besök på Swedbank för att byta bankdosa, ett på Apoteket för att hämta ut min ApoDos (men någon Försvarets hudsalva hade de inte, för de får inte sälja det på grund av privatiseringen) och ett på ICA.

Men innan dess sprang jag av en slump på min gamla klassföreståndare från högstadiet. Hon såg inte en dag äldre ut än sist, hon var lika sprudlande och fantastisk som jag minns henne. Hon var med och formade de goda delarna hos mig, som min sociala kompetens och civilkurage. Hon är den bästa läraren jag någonsin haft som bjöd på sig själv och skojade om sin övervikt hela tiden. När hon var i klimakteriet och gick omkring med en fläkt för att stilla vallningarna så var det tillåtet att gapskratta!

Jag sa att jag skulle vilja hälsa på henne någon gång och hon sa att jag kunde komma när som helst. Jag vill så gärna bara sitta och prata med henne om allt och inget, men jag inser ju att jag kommer få berätta vad som hände efter högstadiet. Jag önskar verkligen att jag hade en solskenshistoria att komma med, om hur jag växt och att jag pluggar på universitetet eller hittat rätt partner eller vad som helst som är positivt. Men jag har ingen solskenshistoria, jag har en historia om ett åskväder. FAST - trots all skit så finns det ju såklart många fina saker att berätta. Jag har haft tur i oturen. Men ändock, mitt fortsatta liv från högstadiet är inte som det borde ha varit. Jag är inte som jag borde ha blivit.

Efter alla måsten så gick jag till mormor för lite sällskap och middag. Vi spelade Skip-Bo med hennes väninna, sedan åt vi bruna bönor med fläsk och pladdrade. Mormor <3

Jag måste bara säga att jag är så GLAD att jag har så fina personer som följer min blogg! Alla fina kommentarer... Det är övervägande superfina kommentarer, tänkvärda kommentarer, kloka och intelligenta svar. Ni ÄGER! Och alla där ute som känner att ni kan relatera till mig - stå på er och inse erat värde. Fortsätt bygga och rasera tills det blir rätt.

Ni är fantastiska!

Idag känner jag att jag borde vara nöjd över mig själv. Jag har gjort mina göromål, jag har ätit riktig mat, jag har en katt som älskar mig för att jag ger honom gos och mat, jag har skrivit en enligt mig viktig men framför allt förlösande text (i föregående inlägg) and the list goes on. Det är kanske inte så märkvärdigt för andra men för mig är det en bra dag helt enkelt.

Nu ligger Svante på sin favorit-fotpall och är totalt avslappnad, han sover och ser ut som att han ler i sömnen. Han är helt otroligt bedårande. Fast jag vet att jag kommer känna annorlunda inatt - för under natten som var så skrek han tills jag gick upp och släppte ut honom vid 04.00. Mamma och pappa har nämligen lärt honom en dålig ovana, istället för att vara konsekvent när han var kattunge och vägra låta honom dra upp dem ur sängen på natten för att släppa ut honom så gav de efter. Nu går det inte att lära om, i alla fall inte på den veckan som jag är kattvakt, så jag kryper ut sängen och släpper ut honom när det behagar honom. Han lever som en prins, den här katten. Det är inte det minsta synd om honom vill jag lova!

Han är väldigt bestämt med mattider också, det är bara att servera honom när han går igång.

Igårkväll var jag hos Maari och Svante följde med mig dit. Sedan stannade han i krokarna, varje gång jag gick ut och rökte så hörde jag hans mesiga pipande och såg honom komma travandes mot mig. Han undrade nog vad jag pysslade med. Lojal och fin är han i varje fall, och han älskar att bli kliad runt öronen och i ansiktet. När han är sömnig så föredrar han att bli gosad på magen. Att bli kliad på magen när han vaknat är inte fel heller.

Men jag får ut så mycket av att sköta om honom på bästa sätt. Han är min sällskapskatt och jag blir lugn av honom.

Jag ska sova snart, hoppas jag. Svante är ju tyvärr inne och sover nu vilket betyder att han kommer kräva att jag stiger upp inatt också. Han verkar ha en inre mat- och sovklocka, för han vet exakt vilken tid han ska ha blötmat och det är alltid vid 04.00 som han brukar vilja gå ut. Ska jag ställa väckarklockan istället?

Imorgon ska jag till mormor på middag. MUMS. Mormors mat är jättegod! Och hennes fika är ännu godare... Hehe.

Note to self: Kom ihåg att hämta ut mediciner på Apoteket och gå med bankdosan till Swedbank imorgon.

Det blev ett beroende.

Jag förstod nog inte då, hur dysfunktionellt ett självskadebeteende som nådde nya höjder hela tiden var. Jag förstod inte hur mycket det skulle påverka min framtid, förmodligen eftersom jag inte såg någon framtid. Allt handlade om ångestlindring.

På vilket sätt jag skadat mig är egentligen inte viktigt. Det finns så otroligt många sätt att vara självdestruktiv på, men det som syntes utåt var mina sår och ärr. Jag tyckte egentligen varken då eller nu att det var skadorna som var hemska, det var ju hur jag mådde som var hemskt! Ett nytt sår var ingenting jämfört med orsaken till det.

Jag sjönk djupare i självskadebeteendet. Den bittra sanningen är att ju mer man praktiserar det, desto längre skjuter man på gränserna. Rispor blir till sår, och såren blir värre och värre. Det är ännu ett bevis på att antal sår eller hur djupa de är inte betydde att man mår sämre - det betyder snarare att man "tränat" för mycket på det. Någon som inte skadar sig alls eller skadar sig enstaka gånger kan må precis lika dåligt som någon med allvarliga skador. Jag skulle säga att jag på många sätt mådde mycket sämre innan jag hittade ett sätt att kanalisera min smärta på, för även om det var självdestruktivt så var det effektivt.

I ett tidigare inlägg har jag förklarat vad som händer i kroppen när man skadar sig. Det har samma effekt som lugnande medicin och det var bland annat därför jag fortsatte. Jag hade ingen respekt för min egen kropp utan såg den som mitt slagfält. Sara mot ångesten. Alltid ett krig, ett ständigt jävla krigande.

Här började psykiatri-cirkusen. Jag gick från att ha samtal på Ungdomshälsan till att bli inlagd för första gången vid 18 års ålder, till att ha samtal på den psykiatriska allmänmottagningen. Här tog medicineringen över, men det räckte inte med mediciner och samtalsterapi. Det var som att allt i hela världen inte räckte till. Min smärta var för stor.

Efter inläggningen som kom samma år som jag skulle ta studenten, så bestämde jag mig för att ta ett friår. Det kändes som att jag inte orkade gå tillbaka till skolan efter det avbrott som kom i januari i och med inläggningen. I och med det fick jag komma till Mariedals behandlingscenter (som idag inte längre existerar) i Umeå där jag stannade under en termin. Jag mådde inte bra, men jag mådde ändå bättre än tidigare. Jag hade två terapeuter som jag trivdes med, från måndag till fredag bodde jag i den gigantiska lägenheten med människor som hade utmattningssyndrom, depression och/eller var manodepressiva. Det jag gillade bäst var bildterapin, och att få skriva texter som mina terapeuter sedan läste. Det är två sätt som jag bär med mig som sätt att kanalisera min ångest på. Där hittade jag ett annat utlopp än att skada mig. Det satte inte stopp för mina självskador, men det hjälpte mig att minska dem. Dessutom blev jag sedd, även om jag fick skrika.

Under tiden på MBC så blev jag utredd inom psykiatrin. Tidigare hade jag med mig två diagnoser; depression och ångestsyndrom UNS (utan närmare specifikation). Jag fick göra ett IQ-test för att jag var orolig att jag var underbegåvad eftersom jag aldrig förstod andra och kände mig utanför jämt. Jag funderade mycket kring det, men det visade sig efter utredningen att min intelligenskvot ligger över medel. Men då väcktes ännu mer grubblerier; vad ska jag med en mer än helt okej intelligenskvot till när jag mår för dåligt för att använda den? Jag funderar fortfarande på det. Senare blev jag medicinerad till underkastelse och jag är säker på att min IQ sjunkit i takt med att mina mediciner blivit fler och tyngre.

Min slutgiltiga diagnos blev enligt utredningen borderline personlighetsstörning med drag åt fobisk- och paranoid personlighetsstörning. Det kom inte som en överraskning för mig och det kändes som att det var nu som jag tillsammans med vården kunde börja lösa upp knutarna.

Vid den här tiden gömde jag inte längre mina ärr för mina föräldrar eller vänner - men mina nya sår fick ingen se om jag kunde förhindra det. Jag minns faktiskt inte när jag gick över från att skada mig på benen till armarna. Jag antar att det blev "olyckshändelser", det vill säga att jag ärrade mina armar utan att tänka på det och sedan fick sota för det. Så är det, man får sota för varje ärr.

Det här var på den tiden då jag började skita i allt. Skita i mig själv, tappa all respekt för mig själv. Jag orkade inte dölja mina problem på samma sätt längre, jag ändrade klädstil och började gör det där tonårsupproret som normala ungdomar har när de går in i puberteten. Jag var på väg ur puberteten och då kom min försenade revolt. Kläder, smink, alkohol, allt det där ändrades. Det är min egna analys, att jag helt enkelt tog igen de år som jag missat för att jag var en så duktig flicka.

Trots att jag tog igen skolan efter tiden på MBC så kände jag mig inte som en del i samhället. Efter examensdagen så var jag inte det heller - jag gick på soc och jag fick en lägenhet i min hemkommun som jag gömde mig i under ett och ett halvt år. Jag hade terapi en gång i veckan och medicinerna radades upp och blev fler och fler. Jag har ätit många, men resultaten har aldrig blivit bra. Ändå tror jag att medicinerna höll mig över ytan många gånger, de gjorde mig mer avtrubbad.

Just den här tiden var väldigt mörk. Mitt förhållande till mina föräldrar blev bättre eftersom jag inte bodde hemma längre, men min ångest kvarstod. När jag ser tillbaka på tiden då jag bodde i min hemkommun så känns det som ett kapitel för sig då jag var väldigt ensam och var självdestruktiv på fler sätt än att jag skar mig. Terapi, mediciner, självmedicinering genom att skada mig själv. Allt för att hålla mig över ytan.

Men jag föll. Jag tillhörde ingen grupp, jag var rätt ensam som vanligt. Jag ville flytta in till Umeå och sa upp min lägenhet, och i samma veva blev jag inlagd. Det var januari och jag tog en överdos av mediciner, det var första gången jag åkte ambulans. Jag fick komma hem efter ett par dagar, sedan upprepade jag mig genom att ta en överdos igen. Då fick jag LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) för första gången.

Precis här, efter mitt första LPT, blev jag kastat mellan slutenvård och öppenvård utan nämnbar förbättring.

Jag var bostadslös, jag bodde faktiskt på psyket. I takt med att jag mådde bättre så började jag leta bostad, sökte efter kollektiv. Jag åkte och hälsade på flera kollektiv, men min sjukdom tog bort alla mina chanser till att få ett boende.

För vad ska man säga egentligen? Jag skakar hand, ler, småpratar och tittar på rummet som hyrs ut. Personerna i kollektiven frågar "Vad gör du då?" och vad i helvete svarar man på det? Jag kunde inte ljuga, det vore hemskt taskigt av mig, så jag berättade att jag var sjukskriven på grund av psykisk ohälsa. Och där dog min möjligheter att flytta in. Vissa kollektiv tackade inte ens nej utan gav mig inget svar alls. Jag gick såklart alltid långärmad till dessa möten, men det räckte inte.

Saken med att ligga inne på sluten psykiatrisk avdelning är att det inte finns någonting som stoppar en från att skada sig. Man leker kurragömma med personalen, gömmer rakblad på de mest fantasifulla ställena. Jag var inte beredd att lämna mitt enda dugliga vapen i kampen mot ångesten och jag brydde mig inte längre var på kroppen jag skar mig, jag tappade kontrollen helt. Jag var svart av självhat.

En gång, för länge sedan, så räknade jag hur många stygn jag fått sammanlagt. Det tog inte lång tid innan jag tappade räkningen. Jag blev många gånger förd till akuten för att bli sydd, ibland kom kirurgjouren upp till avdelningen för att sy, och jag har blivit bemött på många olika sätt. På akuten har jag fått utskällningar som höll på tills jag började gråta. Kirurgjouren vad däremot mycket intresserade av mina sår och sydde noggrant, gav mig sedan en klapp på axeln och berättade leende hur många stygn jag fått, ungefär som de gör med små barn. Det enda som fattades var att få ett Bamse-klistermärke.

Stygn. Jag har alltid hatat stygn. De ömmar och blir nästan alltid infekterade. Jag pressade ut varet ur hålen där tråden satt och åt jämt pencillin vid den här tiden. 2008 var ett mörkt år fyllt av självskador och inläggningar. Sammanlagt var jag inlagd i drygt 6 månader och det hjälpte mig inte. Istället öppnade sig en sorts undervärld för mig, ett land av psykisk ohälsa som låg under samhällsskiktet, och jag är fortfarande kvar där.

Jag har inte skrivit någonting alls om självmord i den här serien om mitt eget självskadebeteende. Det är av den enkla anledningen att suicidhandlingar inte är detsamma som självskadebeteende. Den här serien blogginlägg om min egna historia om självskadebeteende handlar om just självdestruktiviteten, inte suicidtankar/handlingar. Naturligtvis fanns de också med, men jag vill inte diskutera det. Självskadebeteende har ingen direkt koppling till självmordstankar- och handlingar. Jag vill understryka det för alla föräldrar som läser, för alla anhöriga, för alla vänner till en självskadare. Det är en viktig pusselbit i vägen till att förstå självskadebeteende.

Jag avslutar del 2 här. I nästa del kommer jag att skriva om hur jag blivit bemött av vården, vänner och främlingar som ärrad självskadare.

När Svante inte är ute, så är han vid matskålen eller ligger i närheten av mig. Han är en riktig sällskapskatt - han gillar inte att sitta i knät men han vill vara med där det finns människor. Han blev helt förtjust av Maria och jag tror att det var ömsesidigt.

När jag släppte in honom idag så kom han direkt och la sig i soffan där jag satt. När jag stök honom längs ryggen så började ha kurra högt och trampade med tassarna, sedan rullade han ihop sig och la sig för att sova.

Han är så lugn, inte ett bekymmet i världen. Ibland smittar det av sig. Det är en av orsakerna till att jag vill ha katt i framtiden. Men innan jag skaffar en katt måste jag först och främst ha egen lägenhet eftersom det är förbjudet med pälsdjur på mitt boende, och jag måste ha en kattvakt som kan hjälpa till lite nu och då, eftersom jag är inlagd lite nu och då. Och jag måste må bättre, jag kan inte ligga på ett snitt på 4 månader om året som jag spenderar på slutenvården.

Men en dag ska det blir en katt eller två för mig. Jag älskar djuren.

Just nu håller jag på att somna där jag sitter, jag har fått på tok för lite sömn och är kanske medicin-bakis. Helst av allt vill jag krypa ner i sängen igen men jag borde ta soffa om jag behöver sova ett tag, soffan är inte lika bekväm och jag har svårt att vakna av min mobils väckarklocka. Så trörr är jag.

Idag är en grå dag, det regnar ute. Jag ska sysselsätta mig med alla måsten, sedan duscha och efter det försöka skriva. Den här väckan ska jag försöka skriva ett nytt blogginlägg angående självskadebeteende, så håll utkik.

Rosen(bads)rasande!!!

Jimmie Åkesson.

Igår kom jag mig inte isäng innan 03. Och när jag väl låg isäng så var hopplösheten total. Jag sov tungt på mediciner. Innan jag somnade ringde jag både mitt boende och mobila teamet för att lugna mig. Jag tog lite extra lugnande, för mitt stackars hjärta slog förbaskat fort och det fanns inte en chans att jag skulle ha kunnat sova utan dem. Mobila teamet tyckte att jag tagit en hög dos, men att det inte var någon fara.

När jag slog upp ögonen idag undrade jag om jag hade drömt. SD i riksdagen? Ett borgeligt styre för 4 år framåt hade jag väntat mig, såklart hoppas på de rödgröna men ändå inte blivit förvånad om de inte fick majoritet, men jag trodde inte att SD skulle gå framåt på detta sätt.

Till och med Fredrik Reinfeldt är en förlorare idag, dagen efter valet. Uppenbarligen har alla andra partier misslyckats med sin invandringspolitik är SD fått ett sådant stöd.

SD är inte ett rasistiskt parti till det yttre, men alla rasister i landet har förmodligen lagt sin röst på detta parti. Deras politik är ju idealiskt för främlingsfientliga människor.

Jag sitter framför TV:n i pyjamas med en filt trots att klockan passerat 13. Jag kommer följa nyhetssändningarna idag och just nu ser jag inget skäl till att jag ska hoppa ur min pyjamas. Jag har gjort mitt, lagt min röst, och det har inte bara varit min rättighet utan också min skyldighet. För alla som inte röstat alls, inte ens blankt, har hjälpt SD i sin kamp för att ta sig in i riksdagen. Jag vet inte hur valdeltagandet har sett ut i år men tänker ta reda på det.

Vad händer nu? Inget övrigt parti i riksdagen vill samarbeta med SD och jag hoppas att de verkligen håller sina löften. SD är i sin tur beredd att samarbeta med alla partier, trots att en av de SD:are som blev intervjuade gav Mona Sahlin en rejäl känga. Bara den enda sprickan gör att man kan se att SD är en fasad för någonting annat.

Vi står inför ytterligare 4 svåra år.

P.S. Låsta bloggen.

... there is only Photoshop.

Sitter och väljer bilder att photoshoppa. Det gäller att PS:a dem så pass att det syns att bilden är manipulerad, men inte för mycket. Lagom kontrast, lagomt ljus och mörker, använda sig av filtren på ett sätt som gör att det blir lagomt. Jag som har en förkärlek till vit hy gör ofta bilderna alldeles för ljusa. Men det är bara övning som gäller. Det är lättast att PS:a bilder jag tagit på mig själv, det handlar inte om någon narcissism egentligen. Det är snarare så att de få bilder (ungefär 1 av 100) som blir hyfsade är bra PS-kandidater. Ibland undrar jag vad folk skulle tro om de såg mig IRL, jag gömmer mig bakom smink och manipulerade bilder men ser egentligen jättehemsk ut.

Jag har några mål för veckan - förutom att sköta hemmet så tänker jag skriva klart del 2 om mitt självskadebeteende, skissa på mina novell/bok-idéer och läsa ut böcker. Såntdär som jag mår bra av. Inga krav, inga måsten utom att vattna blommorna, katten och fiskarna (plats för skratt). Syssla med det som får mig att må bra.

För då kanske nätterna inte blir så svåra. Så tysta och ensamma och läskiga.

Efter nattens fiasko-sömn så ska jag sova ordentligt under kommande natt och fortsätta hålla en hyfsad dygnsrytm hela veckan. Just nu känns det så bra att jag önskar att mamma och pappa skulle vara bort ännu en vecka. Inget psyk, inga läkare.

Men hon är inte bunden till min lägenhet, hon är bunden till mig. Hon skrämmer mig men egentligen vill hon mig nog ingenting illa. Hon följer där jag går. När jag är ensam så blir hon mycket mer tydlig än när jag är tillsammans med någon vän. På nätterna är hon min vän.

P.S: Låsta bloggen.

Okej, det har blivit en hel del politik här på bloggen men jag kan inte släppa ämnet, jag kan inte slappna av innan det är avgjort.

Det är spännande nu. Ikväll smäller det på ett eller annar sätt. Politik över huvud taget får mig att gå igång, får ilskan att koka, och allt är ju egentligen politik. Kanske är det därför jag är så arg jämt. Men nu på valdagen så känner jag att jag vet var jag lutar men är inte fullständigt övertygad av något parti egentligen.

En gång sa min faster att om jag skulle skapa ett parti så skulle hon rösta på mig. Det kanske vore en idé? Eller vad säger du, Sofia, vad sägs om att bli nästkommande stadsminister? Jag tror att jag har artikeln från när vi praktiserade på riksdagen någonstans... Good times!

Jag har sovit hemskt dåligt och känner mig trött och grinig. Jag hamnade i någon sorts vaken slummer vid 02.30, sedan krävde Svante att få gå ut vid 04 och jag hade inget annat val än att stiga upp och släppa ut odjuret. Nästa gång jag vaknar är klockan 06 och mina föräldraras väckarklockor som jag burit ut till TV-rummet ringer. Det är bara upp och stänga av dem. Sedan sov jag oroligt fram till 11. Nu känner jag mig mest övertrött.

Men min söta Maria har blivit förkyld, har ont i halsen och så vidare, så hon valde att åka hem lite tidigare än planerat. Hon har just åkt iväg med Maari. Jag ringde Maari och hon skulle just åka in till stan så vi hade en väldig tur, för den tidigaste bussen som går från Nordmalings samhälle och inte från E4:an gick först 18.30. Det blev ett hastigt avsked men jag har haft det jättefint med Maria, jättemysigt att fått rå om henne, och jag vet ju att det blir fler gånger.

Men nu är vi en kvinna fattig för vår valvaka, det blir alltså bara jag och Maari. Vi ska svära eller jubla, jag hoppas på den senare.

Maria sa att jag och Maari verkade som syskon. Och det är vi, fast vi är kusiner egentligen. Hon är som en syster för mig, en klok, intelligent och varm storasyster.

Nu får jag önska min Maria att hon kryar på sig, och jag hoppas verkligen att hon tyckt att det varit lika fint som jag tycker. Hon sa att hon gärna skulle komma tillbaka om hon kunde och jag blev riktigt glad!

Åh, jag blir så stark när jag har mina vänner nära mig. Jag blir stark och glad, marken känns mer fast under mina fötter. Verkligheterna blir lättare att urskilja och jag lever där mina vänner är.

Maria på tåget mot Örnsköldsvik.

Tönten själv! Och mitt hår är INTE RIKTIGT så blekt nu.

Det är så roligt att Maria ville följa med till mitt föräldrahem. Roligt att hon vill umgås med mig och se var jag kommer ifrån. Jag skulle lätt kunna behålla henne här hela veckan om det bara gått, jag trivs i hennes sällskap.

Snart blir mamma och pappa hämtade och skjutsade till flygplatsen, då är huset mitt med alla måsten. Och alla möjligheter! Jag älskar det här huset, för de har en ordentlig stereo, en fet TV med DVD-spelare, gigantiska soffor att bara sjunka ner i med en bok och en katt som heter Svante. Det är allt jag behöver, plus gitarren som jag tog med mig från stan.

Jag har tagit Maria på en mycket kort promenad runt några kvarter och jag inser hur mycket jag saknar att vara barn, saknar våra lekar och strapatser. Jag klarar inte livet som vuxen, det är kanske därför jag vägrar klä mig, sminka mig eller bete mig som en riktig vuxen. Kanske lever jag ut mina tonår nu, för jag var ju en så duktig (men galen) flicka när jag var i tonåren. Ganska blek till det yttre. Inte alls som jag är nu.

Vi har inga speciella planer för helgen, mer än valvakan på söndag och att vi ska hitta på någonting med Maari ikväll. Rätt skönt och slappt, en semester som vi behöver. Vi behöver tamejfan ha tråkigt!

Fredrik Reinfeldt fikar bort våra liv.

Nu är partiledardebatten på TV4 över och det var mycket intressant, speciellt när det hettade till. Det var däremot ointressant att lyssna på pajkastningen som framförallt Jan Björklund krigsförde.

Jag skulle väldigt gärna vilja låta Fredrik Reinfeldt pröva på att vara inlagd på sluten psykiatrisk vård och vara medicinerad med neuroleptika, eller hemlös eller kanske få sätta sig i min situation för ett dygn. Jag lovar dig Fredrik, du skulle uppnå nya dalar, de dalar som du haft turen att aldrig ha besökt. Du borde få känna smärtan som jag känt innan varje nytt snitt jag lagt på min kropp, du borde få leva med min plånbok vid 23 års ålder och förstår att det inte är någonting som någon någonsin skulle välja själv.

Om han bara visste! Det känns som att han blundar för oss sjukskrivna. Han vill skaffa oss jobb vilket han ska få ära för, men medan vi är sjuka då?

Jag har fått ny respekt för Mona Sahlin. Kalla mig tokig, men jag hörde hur hon talade sakligt och tydligt med en lugn stämma och kändes trygg i sina resonemang.

När miljöpolitiken kom upp lät det som att alliansen tyckte att "vi har ju bäst miljö i hela världen så den kan vi i princip låta vara som den är" (lite hårddraget) medan de rödgröna vill göra den ännu bättre. Jag står kluven i den frågan eftersom det finns många frågetecken hos mig. Jag är emot kärnkraft helt klart, men man måste fasa in lösningarna innan man tar bort den. Detsamma gäller bensinpriserna - kollektivtrafiken måste utarbetas in i minsta detalj för att inte utrota glesbygden innan man kan höja bensinpris-skatten ännu mer. Men jag tycker definitivt att vi ska fortsätta arbeta hårt för vår jord, vi har den bara till låns. Låt Sverige fortsätta vara en förebild för andra länder!

Jag har bestämt mig för vad jag ska rösta på, har du? Varför, i så fall? Och om du väljer att inte alls, varför i hela friden är du så enfaldigt dum?

Jag vill ha maktskifte och ibland så förstår jag inte ens vad alliansen säger, det är svårt att komma med ett eget argument för att deras resonemang är så uppåt väggarna dumt. Vad svarar man på en dum fråga? Hur debatterar man mot någon som kommer med någonting som inte är vettigt för fem öre?

Jag avslutar detta inlägg med två youtubeklipp som borde ses. Det är Kreti och Pleti som står för dem och den första är en fantastisk låt och en lika bra video från när de spelade för pappa-betalar-ungdomar. Det är skrattretande att se överklassbarnen festa loss med sina slipsar och dyra klänningar, för när pappa utvecklar en utmattningsdepression så blir livet inte lika festligt. Den andra är en trevlig liten melodi om vår stadsminister Rajnfeldt.

Min idé är följande: Det finns så många distraktioner här hemma, så när jag vill skriva så surfar jag samtidigt eller råkar greppa gitarren istället eller kika på TV. Det är svårt att koncentrera sig, men jag har novell- och bokidéer som jag vill förverkliga. Jag orkar inte med psykiatrin och har avstannat min samtalsterapi och satsar på andra sätt att må bra på, och att skriva är ett.

I närheten finns det ett bokcafé som jag älskar, det är en inspirerande miljö och jag trivs väldigt bra där. Jag tänkte skapa ett schema då jag tar med mig datorn och går dit för att skriva och ta en kopp te.

Och på den vägen tänkte jag lära känna personalen lite mer, och eventuellt framöver höra om jag får komma och hjälpa till några timmar i veckan. Diska eller göra vad som helst. Planera vecka för vecka. Jag har ingen önskan om att koppla in Förnedringskassan (Oops, jag skrev så av ren vara. Jag menar förståss Försäkringskassan.) eller se det som arbetsträning utan bara hjälpa till helt ideellt. Jag vet inte vad de skulle tycka och känna, men man kan ju alltid höra mig för.

Dessutom har jag insett att jag mer än någonting annat skulle vilja umgås med djur mer. Speciellt hästar. Jag har stor respekt för de stora djuren, är lite rädd, men jag tror att jag skulle kunna finna det adrenalinet jag får när jag skadar mig i att umgås med dessa djur. Kanske rida eller bara hjälpa till att mocka och sådant. Jag har ingen större erfarenhet, kanske skulle jag kunna börja med ridlektioner.

En tredje idé jag har är att träffa en schaman för att göra upp med mina plågoandar. Det är lite svårare att genomföra, men jag tänker försöka söka efter någon som är seriös. Jag har blivit avrådd att göra detta från olika håll, men jag ser ingen annan lösning eftersom psykiatrin inte kan hjälpa mig i min andliga sjukdom.

Så, där har vi planen. Jag vill fasa ut psykiatrin, det tar mer än det ger. Mina mediciner måste jag nog ta ändå, varje gång jag slutat ta dem på eget bevåg (utom när jag slutade med Lithionit) så har jag kraschat fatalt. Jag har svårt att acceptera att jag behöver dem, men faktum kvarstår att jag blir riktigt dålig när jag slutat med någon av dem.

Jag ska skriva, det är mitt kall.

Nu är jag sjukt less på Peter Jihde, först är han överallt på Idol 2010 och även på TV4:as politiska utfrågning, men ändå väljer jag att stå ut för att se båda programmen. Vad Jihde gör i den politiska utfrågningen har jag ingen aning om, jag har accepterat att han är en ganska dålig sportjournalist och lite bättre som Idol-programledare men ändå inte bra, och nu politik! Nej, det är för mycket.

Och ändå. De politiska utfrågningarna på TV4 är ganska enkla, lättfattade för människor som jag. Trots att jag har god ordkunskap så har jag inte samma koncentrationsförmåga som förr och jag tycker att det är bra när politiska debatter och utfrågningar förenklas på det sätt som TV4 nu gör. Det är bra, för alla med rösträtt ska ju också förstå det som politikerna har att säga.

Jag har bestämt mig, jag har bara inte tagit mig till de platser där man kan förtidsrösta. Jag ser fram emot valvakan men det ser mörkt ut för mig som en anhängare av de rödgröna enligt opinionsundersökningar.

Jag tar politik alldeles för personligt, kanske för att jag känner mig utsatt som sjukskriven och för att jag umgås med "samhällets bottenskikt" och har många vänner som hamnar i kläm på grund av (framför allt den blå) politiken. Jag bor på ett gruppboende tillsammans med sex andra som har missbruksproblem och flera gamla boende som kommer hit, jag har legat inlagd på psykiatrin med hundratals(?) unga och äldre sjuka och alla har sin egen historia som ofta kan kopplas till den politik som förs.

Vi är många med psykiska sjukdomar, störningar och funktionsnedsättningar. Som exempel är 1 av 100 personer schizofren, vilket gör schizofreni till en av våra många folksjukdomar, och som schizofren behöver man mycket vård och procenten av de som tillfrisknar helt är låg som det ser ut idag. Även om man äter mediciner så innebär det inte att man har chansen att bli ens delvis arbetsför på grund av sjukdomens allvarliga karaktär med positiva och negativa symptom. Mediciner kan hjälpa, men sällan helt och fullt. Alliansen hjälper de få som lyckas leva med sin sjukdom och ändå ha ett arbete genom att arbeta för att skapa fler jobb, medan de rödgröna (som vad jag vet också arbetar för att skapa fler jobb) dessutom vill ta hand om de sjukskrivna ekonomiskt. Förbättrad vård vill såklart alla partier arbeta för (även om det är på olika sätt).

Jag som bland annat bipolär har fått höra att jag kommer få leva med min bipoläritet hela livet. Det innebär förstås att även om jag mår bättre, så finns det stora chanser att jag blir sämre igen oavsett vården jag får eftersom bipolär sjukdom också är en allvarlig psykisk sjukdom. Vilka tar hand om oss bäst? Alliansen med moderaterna i spetsen propagerar för fler jobb på ett sätt som låter som om vänsterblocket inte gjorde det, men glömmer bort oss i bottenskiktet.

Jag har lånat pengar av mina föräldrar, till fyra hyror, ett par glasögon och en dator. Jag har ändå tur som har föräldrar att falla tillbaka på, jag vill lova dig som läser att alla inte har en så god relation med sina föräldrar, speciellt inte de som är psykiskt sjuka. Ska jag behöva låna pengar för sådant som är mer eller mindre livsnödvändigt? Ska inte jag som enskild person inte kunna betala mina hyror, ha råd att ha en dator med internet och kunna köpa nya glasögon när jag olyckligtvis tappade mina i havet i somras? Alla oförutsedda avgifter? Ska sådana basala saker innebära att jag lever över mina tillgångar?

Ska inte jag också kunna få stå på egna ben och inte behöva komma krypandes till mina föräldrar? Även om jag får bidrag av staten, så skulle jag slippa stå mina föräldrar i skuld både ekonomiskt och emotionellt. Jag har inte valt att vara sjuk, och jag kan inte bara bestämma mig för att må tillräckligt bra för ett jobb. För jag VILL jobba och har ambitioner vilket jag tror att alla har då ett jobb innebär mer än en ekonomisk trygghet, det innebär att man har ett syfte och får ett annat socialt nätverk. Det gynnar människan att arbeta ur fler aspekter än den ekonomiska. En dag ska jag jobba på en bokaffär/antikvariat eller som bibliotekarie, men fram tills dess måste jag låna pengar av mina föräldrar.

Det finns tusen andra saker jag skulle vilja ta upp, som bland annat hur vi ska nå jämställdhet och miljöpolitiken, men jag har nu skrivit ner mina tankar om det absolut mest basala för mig och mina vänner.

Är inte livet underbart?

Idag ser jag ut som ett rat, därav bilden. Jag sov vanligt för länge, jag har svårt att somna trots att jag tar Flunitrazepam och svårt att vakna på grund av hangover. Jag önskar att jag kunde ställa in stereon så att den började spela Lady GaGa eller Alice in Videoland skithögt så att jag är tvungen att ta mig upp.

Jag är ingen picknick på morgonen, de som slipper mig ska skatta sig lyckliga. Jag menar allvar - min familj kan styrka mitt yttrande.

Jag blev så ledsen när jag kollade ut genom fönstret och såg att det var grått ute idag också. Det blir alltid grått inuti då.

Nu har jag kommit på den medicin som min läkare föreslagit att jag ska börja med när det blir mörkare. Jag söker med ljus och lykta efter någon som har någon erfarenhet av Circadin, ett preparat som innehåller melatonin. Man äter den för sömnen, men det ska tydligen hjälpa mot vinterdepression (i och med att den innehåller melatonin). Jag är lite skeptisk men jag antar att jag skulle kunna prova... Jag är bara så trött på allt plastmående, jag vill vara fri medicinerna och vara ärlig men jag vet samtidigt att jag inte kan hantera mig själv.

Så jag tar mina mediciner, morgon, kväll och natt. Det är egentligen allt jag orkar göra nu.

Min vägg är påbörjad.

Det är så rörigt i huvudet. Jag tar tankar, citat, vänner, fiender, allt som fastnad i mitt huvud och skriver ner det på post-it-lappar. När jag var inlagd i vintras la jag ett pussel på väggen, det är vad jag gör hemma nu. Det är ett svårt pussel med så många bitar, men tillslut kanske jag kommer fram till någonting.

Det är nästan som ett tvång, jag måste göra det. Det är min vägg, mina tankar, mina pusselbitar. Ni skulle inte förstå. Man måste sätta ihop sitt eget pussel och jag gör det med hjälp av något så enkelt som post-its.

Jag köpte ett doftljus som doftar bubbelgum. Det luktar fortfarande bubbelgum från när jag tände ljuset igår och jag hoppas att doften stannar. Det luktar... rosa. Roligt. Gott.

Nu har jag accepterat att det är höst och jag tänder ljus varje kväll, det är mitt sätt att jaga bort mörkret. Jag är rädd för mörkret.

Det är inte lätt att leva i en känslostorm. Det blåser upp orkeslösa vindar på 5m/s nordligt, östliga vansinniga vindar på 20m/s, sydliga glada och hoppfulla vindar på 10m/s och västliga kalla vindar av hopplöshet på 40m/s. Sedan växlar vindarna och byter positioner. Stormvarning, ta betäckning!

Igår träffade jag den här sötnosen!

Det var så himla skönt att ha Emma på besök igår. När hon klev in i min lägenhet så fick jag en såndär speciell Emma-kram som jag älskar så mycket, en mjuk men ändå hård kram samtidigt som hon kliar mig på ryggen. Och så vacker! Jag tror att jag kunde se hennes aura, ett vitt sken.

Mina vänskaper är som poesi, jag kan ibland knappt tro att det är sant. Jag tror inte att de förstår hur mycket jag älskar dem. När man är född ur mobbing och osäkerhet men ändå har dessa underbara vänskaper att luta sig emot så undrar man; Är det här verkligen sant?

Jag är verkligen välsignad och oerhört tacksam.

Saari på Renmarkstorget.

Idag har vi haft familjesamtal på psyk, tillsammans med Hera, mina terapeuter, min läkare och Marika från Hera. Det gick bra, vi har egentligen inte så många knutar inom familjen utan det handlade mycket om min framtid, hur jag ska fortsätta på en bra linje.

Så utbrister mamma att hon sett att jag skadat mig.

Jag som dolt det så noga! Men jag gissar att mamma vet mer än jag tror och att hon känner till minst lika många knep som jag gör.

Okej, jag har haft återfall. Jag kämpar som vilken annan människa som helst och jag ser både den här bloggen och mitt boende på Hera som kräver skadefrihet som ett sätt att hjälpa mig vara skadefri. Men även den tappraste soldaten faller, och jag har inte ens varit särskilt tapper under den senaste tiden.

Min läkare frågade om mina föräldrar kopplade mitt självskadebeteende till suicidbeteende och det gör de inte. De är pålästa och framför allt har vi pratat väldigt öppet om mitt självskadebeteende, de vet att det snarare handlar om att överleva.

Resten av samtalet handlade om min framtid. JAG VET INTE. JAG VILL INTE. JAG ORKAR INTE TÄNKA. Vi tog oss egentligen ingenvart, men rekommendationen är att jag börjar på Vågen igen och när vintern kommer börjar ta en medicin för att höja melatoninet i min kropp. Jag står avigt ställd till båda förslagen av personliga skäl.

Det är inte det att jag inte vill ha hjälp. Jag inser att jag behöver hjälp, i mycket större utsträckning än många andra, men jag har gått i terapi en gång i veckan i 7 år, jag har varit på två behandlingscenter och jag har haft ett halvår på Vågen. Jag har prövat så otroligt många mediciner under alla dessa år. Slutenvården har jag varit i ungefär 4 månader per år sammanlagt skulle jag tro, men jag räknar inte det som terapi - men det väger ändå in i min känsla av att jag är jävligt trött på psykiatrin. Hjälp som inte hjälper.

Ja, hjälp som inte hjälper. Inte i längden. Istället släcker vi bränder hela tiden. Varför? Jag har blivit bättre på många plan, men på andra plan har jag blivit sämre. Det är en enda sörja. Inte konstigt att jag är trött.

Men nu fokuserar jag på något som jag ser som en semester - nästa vecka är jag kattvakt hemma hos mamma och pappa medan de är i Kroatien. Jag längtar faktiskt. Det ska bli riktigt mysigt, jag ska umgås med Svante och med min älskade bästaste kusin Maari (Saari & Maari sisters) och dessutom ska Maria förhoppningsvis följa med hem och bo ett par nätter! Det kan ju faktiskt bli hur bra som helst.

Jag är inte orolig och jag hoppas vid Gud, Allah, Jehova och alla andra gudar att mina föräldrar inte är oroliga. Jag vill inte förstöra deras semester.

Nu är det snart natt och jag är trött, jag har haft besök av Emma och pratat i telefon med Maria, Alex och Malin. Jösses vilka underbara vänner jag har. Jag är så välsignad med all kärlek jag får från dem. Jag hoppas att de inser att de är det viktigaste för mig! Utan dem vore jag ingenting.

Snart val. Rösta med hjärtat, det sitter till vänster och blodet är rött. Jag och Maria ska förtidsrösta imorgon.

På väg till museet, mamma och pappa går hand i hand. Gulligt!

Igår hade vi en hel halvdag i Övik. Jag, mamma, pappa och Maari. Vi åkte sönderut, åt italienskt, gick och kollade på skor och lite på kläder och sedan såklart Andy Warhol-utställningen.

Maari på restaurangen, vacker som en dag som alltid!

Saari, the GaGa-fangirl!

Utställningen var inte så stor, men det var underbart att vistas bland popkonstens faders verk. Självklart fastnade jag otroligt mycket för hans Marilyn Monroes. Tydligen vet ingen hur många det egentlgein finns, det är under utredning. Vi lyssnade på en guide som hade en otrolig inlevelse och det är alltid roligt att höra riktiga entusiaster prata.

Innan vi gick därifrån köpte jag mig en Marilyn. Det var en rökaktig marilyn, det fanns några att välja på och det var svårt. Jag önskar att jag kunde köpa en lika stor bild på någraknivar och ännu en med revolvrar i sann Warholl-stil och hänga dem bredvid Marilyn för att få ett helhetskoncept, men de kosta 75kr/st så det fick helt enkelt bara bli en enkel Marilyn.

Min Marilyn är inte rosa, men stilen är ju densamma.

På kvällen åt vi god middag med kyckling inrullade i bacon, spelade scrabble och så såg vi Orphan. Den var så jävla creepy att till och med jag som tycker att jag sett den mesta jag hört de flesta berättelser fick dra upp fötterna från golvet. I slutet satt vi och skrek hur hon skulle göra åt en av huvudkaraktärerna, som att det skulle hjälpa.

Imorgon ska vi på familjesamtal med alla inblandade i min vård. Jag vill att mina föräldrar ska vara delaktiga i min vård och de vill uppenbarligen vara delaktiga också vilket är skönt. Dessutom tror jag att det faktiskt behöver samtalet mer än mig, de har säkert en del frågor och funderingar. Det blir nog bra.

Jätteläskig och jättebra!

På tåget.

Jag har obsessat hela natten och dagen om den förbaskade tågresan hem till Nordmaling. Funderat på om jag klarar det, och funderat på om jag klarar att vara hemma.

Saari på tåget. Thank god for music.

Men på tåget kunde jag slappna av, trots att de fick signalfel och fick stanna och släcka ner hela tåget, starta om. Det var barnfamiljer som tyckte att "nu har vi ju fredagsmys", ungarna var inte så jobbiga och hur som helst hade jag ju musiken i öronen.

Nu är jag hemma, mamma hämtade mig på stationen. Det är faktiskt skönt att vara här och jag blir kvar här till på måndag. Jag är bara så väldigt, otroligt, fruktansvärt trött. Det blev mycket dålig sömn under natten som var. Så nu ska jag tagga ner och vila.

Imorgon blir det Andy Warhol-utställning! PEPP!

Jag avslutar med en bild på mitt nya fina rosetthalsband!

Nu är det stress som fan, ändå sitter jag vid datorn. Trött, har sprungit på stan och gjort annat som måste göras. Jag måste erkänna att jag inte är säker på vad jag orkar just nu, men enligt min erfarenhet så orkar man det man måste, helt enkelt. När man verkligen måste, då tar man sig igenom det. Och det är vad jag gör nu.

Kommer inte in på piratebay, vore schysst med lite ny musik till iPoden inför tågresan men det jag har duger absolut.

Jag är så stressad att jag inte kan kissa när jag går på toa. Det borde betyda att det är dags att ta ner tempot. Jag är inte hypomanisk längre, jag är bara jävligt stressad. Och trött. Det ska bli skönt att sova när natten kommer.

Jag vet att det kommer bli sjukt jobbigt att ta tåget till Nordmaling, det är lika bra att jag tar en Xanor innan.

Kära vänner, nu finns det en fansajt för Malin Frimodig på facebook:

Nu är biljetten bokad, jag ska (för mig) premiäråka tåg från Umeå till Nordmaling imorgon. Mamma har fyllt år och vi ska på Andy Warhol-utställningen i Övik i helgen för att fira. Det blir nog bra, om jag bara fungerar. I veckan har det varit väldigt svårt, jag håller på att landa efter att ha varit speedad och det är inte lätt.

Jag har sovit dåligt i några dagar, så nu gäller det att ta hand om sig själv. Det är INTE RÄTT TILLFÄLLE att bryta ihop nu. Men på något sätt ska jag fixa det. Äta rätt, sova rätt, jag vet hur viktigt det är. Jag ska vara kattvakt om lite mer än en vecka och det kommer säkert vara helande. Min Svante är som Valium för mig.

Jag är orolig inför att åka tåg. Jag har fruktansvärda katastroftankar, men det är definitivt bättre än att åka buss. Med buss tar det ungefär 60 minuter till Nordmaling från Umeå, jämfört med 26 minuter med tåg. Hurra för botniabanan! Jag fick min biljett genom sms så jag hoppas verkligen att det funkar, och att det inte är så mycket folk. Men 26 minuter kan jag nog uthärda.

Nu är det dags att åka upp på Apoteket och hämta ut min ApoDos. Jag borde köpa en maxi-dosett, så illa är det.

Kreti och Pleti, mina vänner!

Om jag bara kunde hålla fast hypomanin. Om jag bara kunde hålla fast det. Tät kontakt med min läkare för att jag inte ska falla hårt utan landa mjukt, men jag vet inte hur det kommer att bli. Jag är livrädd för min läkare. Hur i helvete ska man veta vem man kan lita på?

Låsta bloggen.

Jag har under de senaste 7 åren som psykpatient fått höra de mest fruktansvärda berättelser och livsöden. De är mobbing, våld, våldtäkt, självdestruktivitet, ångest, psykoser, trasiga familjer och det ena med det femte.

Ibland undrar jag, hur har dessa människor överlevt? Hur har de klarat sig? Jag har inte alls samma historia. Självklart har jag inte haft det lätt jämt, men jag undrar ibland varför jag mår dåligt, vad ger mig rätten att må dåligt?

Egentligen är det en fråga om sårbarhet, antar jag. Många kommer starkare ur sina upplevelser medan andra bryter ihop under dem. Det är inte så svartvitt, men nu försöker jag förenkla det hela för mig, bryta ner det i olika delar.

Vad ger mig rätten att må dåligt? Jag får dåligt samvete. När jag läser, ser och hör andra som haft det tufft, då får jag dåligt samvete över min egen ångest. Ibland har jag jämfört mig själv med andra och det gör att jag förminskar mina egna erfarenheter - det har jag alltid gjort. Jag menar, vem har inte blivit mobbad? Vem har inte sökt ångestlindring på fel ställen som gör det hela ännu värre? Vem har inte bråkat med sina föräldrar? Vem har inte avskytt sig själv?

Jag har egentligen haft ett väldigt normalt liv, är min första tanke. Men nej, det har jag ju faktiskt inte haft egentligen. Allas liv är unika, och med min medfödda oro och nervositet så har även små händelser blivit stora. Jag har inte haft det lätt heller, men jämfört med andra så är det ingenting. Men hur ska man låta bli att jämföra sig med andra?

Rätten att må dåligt. Jag känner bara inte att jag har rätten till det. Nu har jag inte berättat för många om min historia just för att jag förminskat alla problem och trauman jag stött på, och dels för att ingen faktiskt har frågat.

Men trots att jag inte haft det sådär jättehemskt som så många jag känner har haft det så mår jag ju faktiskt dåligt. Det ger mig dåligt samvete. Vad ger mig rätten?

Det här blogginlägget är väldigt splittrat, för jag kan inte finna ett svar på frågan.

... is making new friends under the bed

"I'll make it stop"

That's what you said.

... and a silent shout.

Om jag inte redan är tokig så kommer jag att bli det.

Jag hade läkarsamtal idag. Tror jag. Det är lite oklart. Jag vet inte alls vad som blev sagt. Mina terapeuter och en ur personalen från Hera var där. Och... ja. Nä, ingen skulle förstå. Ingen FÅR förstå.

Allt jag vet är att jag försökte prata, men det är svårt att föra två samtal samtidigt. Det är svårt att vara så ambivalent att man vaken kan nicka eller skaka på huvudet. Det är svårt att vara ambivalent för att det är en ångestfylld gråzon.

Samtalet gav ingenting. Utom en ny tid.

If I explain it once thoroughly
He'll have you later 'cause it's never free
You were at the gigantic spree
I caught a glimpse, now it haunts me

Alex <3 Saari!

I morse vinkade jag av en av mina bästa vänner vid sjukhusets busshållplats. Åh, så jag kommer att sakna henne! Det har varit både roligt och intensivt, och nu kommer separationsångesten. Nästa gång ska jag hälsa på henne, vi har så mycket planerat och jag kan knappt vänta!

När hon velade fram och tillbaka mellan om hon skulle åka hem eller inte åka hem så sa jag att jag ville behålla henne. För det vill jag. Jag hatar avstånd, jag har många goda vänner över hela Sverige och jag vill att alla ska bo närmare mig, jag vill att alla ska hälsa på, mina vänskaper är det dyrbaraste jag har.

Jag är så lyckligt lottad som har vänner som Alex.

Helgen har varit asbra. Tack. Jag älskar dig, tokfia!

Get this party started!

Ni förstår inte vilken fest det var igår. Förmodligen för att du inte var där, och du var förmodligen inte där för att du inte bor i Umeå, och även om du bor i Umeå så var du inte där på grund av kylan och det hutlöst dyra inträdet på 150kr.

Jag ringde CKay som varit på festivalen men som åkt hem, hon var sur för att det var så lite folk och otroligt trist. Jag och Alex tappade peppen men bestämde oss för att åka dit ändå och kolla läget.

När vi kom dit så var det väldigt lite folk, vi funderade på att planka in. Så gick vi till biljettstationen och frågade hur mycket folk det var och så, och då fick vi reda på att de sänkt inträdet till 50kr.

Saken var biff, som man säger. Jag blev så tokglad och vi betalade oss in. Stötte på en massa underbara människor och umgicks med dem. Vi rökte i gräset, såg eld-poiande, en super-rolig drag show och dansade oss svettiga. Det blev en toppenkväll på alla sätt och vis faktiskt, och jag blev så lycklig när jag såg Alex slappna av och trivas. Är man ute bland främlingar i en främmande stad är det såklart lite svårare, men hon fick nya vänner och hon släppte loss på dansgolvet och bara SKEN SOM EN SOL! Jag blev så lycklig av att se det!

Ja, det var många stunder igår då jag kände mig genuint lycklig. Jag hade en av mina bästa vänner, Alex, med mig och träffade gamla älskade vänner och lärde känna nya människor.

Det handlar helt klart om vad man förväntar sig. Jag och Alex hade förväntat oss mycket folk på fredagen och vi ville båda hitta någon söt tjej att pussas med, men hela kvällen föll platt. Och igår, då kom vi dit utan några förväntningar alls och då blev det en perfekt utekväll.

Och vi fick pussas, båda två.

PUSS!

PUSS!

GODNATTPUSS!

På QX framsida idag!

Vi blev intervjuade av http://www.qx.se igår, som jag skrivit om tidigare. Och voilà, där är vi!

"Alexandra och Sara Forslund tycker att det är viktigt med paraden för att känna gemenskap och för att visa att folk kan vara som de är. De tycker att Pride är ett jätteviktigt arrangemang, speciellt för unga som inte känner att de passar in."

Alex och jag i regnbågens tecken.

Vi missade nästan Prideparaden eftersom vi sovit lite för länge och var trögstartade, men vi hann precis ansluta oss till svansen på tåget. Tydligen var det över 1000 personer och 200 biljetter för kvällens Pride-fest var redan sålda. Tydligten är ikväll höjdpunkten.

Men åh, vi är så trötta! Ont i kroppen har vi båda två och sömtabletterna ligger kvar i kroppen. Om vi går ut ikväll är ovisst, nu ska vi ta en siesta och sedan se hur det blir.

Men det hände något roligt när paraden var slut. En kvinna från QX kom fram och frågade om hon fick intervjua oss och jag sa ja. Hon frågade om varför Prideparaden var viktig och jag svarade. Sedan tog hon lite foton av oss, och det, kära vänner, får ni läsa sen!

IN THE NAME OF LOVE.

Regnbågsbrudarna!

Vilket antiklimax. Pride var kallt, det krävdes vinterkläder, och det var dyrt. På grund av dessa faktorer var det dessutom näst intill folktomt.

Och dessutom fick varken jag eller Alex ett hångel. Snopet! Men hur raggar man egentligen? Det känns som att man måste ha världens självkänsla för det.

Så, kära läsare, när jag är ute i svängarna och ni ser mig så vill jag upplysa er om att jag verkligen är öppen för förslag. Som Sofia brukar säga; Fat, single and ready to mingle! Kom igen, våga komma fram och hälsa på mig i alla fall!

Jag och Alex har dansat loss ordentligt ikväll, det var bra musik och efter ett tag fick vi upp värmen ändå trots att det var äckligt kallt hela kvällen. Vi drog hem vid 00.30 för att vi var trötta och att det ärligt talat sög - av anledningarn jag angav ovan.

Men jag har i alla fall Alex och det är inte lite det! Jag är glad att vi for, och vi gjorde det bästa av situationen. Det största problemet var ändå i slutändan att jag inte fick hångla, haha!

Fina flickor! Right?

Alex.

Igår såg vi filmen Tretton och det är en otroligt stark film som verkligen fick mig att tänka. Jag har sett den flera gånger men igår var det som att jag såg den i ett annat ljus eftersom jag såg den med Alex. Det rörde upp mycket tankar och känslor och då är det bra att man har en fantstisk vän att hålla om. Det blev rätt sent för oss, så mycket att prata om.

Idag har vi varit lata på förmiddagen, men på eftermiddagen cyklade vi ner på stan och shoppade lite. Vi träffade Annelie, Maari och Sandra! Jag ÄLSKAR att få presentera mina favoritpersoner för varandra!

Tokfina!

Redo för att festa i kärlekens namn!

Jag före förra årets Pride-parad.

Ikväll bli det utgång (bokstavligen) och imorgon är det Pride-parad. Det lär bli en hit, jag längtar verkligen efter att träffa alla sköna människor och dansa tills jag inte kan dansa mer. Nu börjar förberedelserna.

Med solen i ögonen <3

Idag har jag pysslat på hemma, fixat det sista innan min fina Alex kom. Strax efter 14 kom hon med bussen och hjärtat slog glädjevolter. Alexandra, hon är på riktigt!

Vi lämnade av hennes saker hos mig och cyklade ner på stan för att handla lite, så nu har jag köpt nagelacks-remover och ljus och vi handlade gemensam mat. Nu ikväll har vi ätit kötbullar och nudlar och sedan blir det filmmys.

Hon är så duktig som åkte buss! Jag vet själv hur otroligt svårt det är. Det känns lite overkligt att ha henne här, samtidigt som att allt är väldigt verkligt. Går det att känna så? Så verkligt att det är overkligt, så overkligt att det är verkligt. Nu har vi några riktigt roliga dagar framför oss, med Pride hela helgen bland annat.

Jag tog hand om maten, något så oglamuröst som kötbullar med nudlar.

WE CAN DO IT!

Dagens Saari.

... Och inatt svängde det. Speed som fan, inre stress, längtan, avsky, kärlek, tankar. Jag tänkte på Alex, på Malin, på Sandra, på Ida, på Emma, på mamma, på vad jag skulle äta till lunch, på hur många cigg jag rökt idag, på att det finns så mycket idéer till skrivprojekt att jag fick tvinga mig att inte gå upp, starta datorn och skriva. Istället gick jag upp och tog en halv Xanor.

Det här med Flunitrazepam är underligt, vissa kvällar slår det till ordentligt medan jag andra kvällar ligger sömnlös. Men jag har i alla fall sovit tillräckligt, tycker jag. Jag känner mig utvilad. Och ja, nu känner jag mig lite speedad igen. Det är något fel på min hjärna!

Med lite hjälp på vägen, en knuff i rätt riktning, så har jag nu städat hela lägenheten. Även om det är lite stök kvar så är de flesta utrymmen utrymda och rena, jag har med andakt dragit fram extrasängen som låg under min säng och blir alldeles pirrig, imorgon natt kommer Alex att sova där. Herregud!

Jag ska göra en videoblogg sen, jag ska på begäran visa hur jag bor, hur min lägenhet ser ut. Håll utkik, ni som är nyfikna!