När Svante inte är ute, så är han vid matskålen eller ligger i närheten av mig. Han är en riktig sällskapskatt - han gillar inte att sitta i knät men han vill vara med där det finns människor. Han blev helt förtjust av Maria och jag tror att det var ömsesidigt.

När jag släppte in honom idag så kom han direkt och la sig i soffan där jag satt. När jag stök honom längs ryggen så började ha kurra högt och trampade med tassarna, sedan rullade han ihop sig och la sig för att sova.

Han är så lugn, inte ett bekymmet i världen. Ibland smittar det av sig. Det är en av orsakerna till att jag vill ha katt i framtiden. Men innan jag skaffar en katt måste jag först och främst ha egen lägenhet eftersom det är förbjudet med pälsdjur på mitt boende, och jag måste ha en kattvakt som kan hjälpa till lite nu och då, eftersom jag är inlagd lite nu och då. Och jag måste må bättre, jag kan inte ligga på ett snitt på 4 månader om året som jag spenderar på slutenvården.

Men en dag ska det blir en katt eller två för mig. Jag älskar djuren.

Just nu håller jag på att somna där jag sitter, jag har fått på tok för lite sömn och är kanske medicin-bakis. Helst av allt vill jag krypa ner i sängen igen men jag borde ta soffa om jag behöver sova ett tag, soffan är inte lika bekväm och jag har svårt att vakna av min mobils väckarklocka. Så trörr är jag.

Idag är en grå dag, det regnar ute. Jag ska sysselsätta mig med alla måsten, sedan duscha och efter det försöka skriva. Den här väckan ska jag försöka skriva ett nytt blogginlägg angående självskadebeteende, så håll utkik.