Saari på Renmarkstorget.

Idag har vi haft familjesamtal på psyk, tillsammans med Hera, mina terapeuter, min läkare och Marika från Hera. Det gick bra, vi har egentligen inte så många knutar inom familjen utan det handlade mycket om min framtid, hur jag ska fortsätta på en bra linje.

Så utbrister mamma att hon sett att jag skadat mig.

Jag som dolt det så noga! Men jag gissar att mamma vet mer än jag tror och att hon känner till minst lika många knep som jag gör.

Okej, jag har haft återfall. Jag kämpar som vilken annan människa som helst och jag ser både den här bloggen och mitt boende på Hera som kräver skadefrihet som ett sätt att hjälpa mig vara skadefri. Men även den tappraste soldaten faller, och jag har inte ens varit särskilt tapper under den senaste tiden.

Min läkare frågade om mina föräldrar kopplade mitt självskadebeteende till suicidbeteende och det gör de inte. De är pålästa och framför allt har vi pratat väldigt öppet om mitt självskadebeteende, de vet att det snarare handlar om att överleva.

Resten av samtalet handlade om min framtid. JAG VET INTE. JAG VILL INTE. JAG ORKAR INTE TÄNKA. Vi tog oss egentligen ingenvart, men rekommendationen är att jag börjar på Vågen igen och när vintern kommer börjar ta en medicin för att höja melatoninet i min kropp. Jag står avigt ställd till båda förslagen av personliga skäl.

Det är inte det att jag inte vill ha hjälp. Jag inser att jag behöver hjälp, i mycket större utsträckning än många andra, men jag har gått i terapi en gång i veckan i 7 år, jag har varit på två behandlingscenter och jag har haft ett halvår på Vågen. Jag har prövat så otroligt många mediciner under alla dessa år. Slutenvården har jag varit i ungefär 4 månader per år sammanlagt skulle jag tro, men jag räknar inte det som terapi - men det väger ändå in i min känsla av att jag är jävligt trött på psykiatrin. Hjälp som inte hjälper.

Ja, hjälp som inte hjälper. Inte i längden. Istället släcker vi bränder hela tiden. Varför? Jag har blivit bättre på många plan, men på andra plan har jag blivit sämre. Det är en enda sörja. Inte konstigt att jag är trött.

Men nu fokuserar jag på något som jag ser som en semester - nästa vecka är jag kattvakt hemma hos mamma och pappa medan de är i Kroatien. Jag längtar faktiskt. Det ska bli riktigt mysigt, jag ska umgås med Svante och med min älskade bästaste kusin Maari (Saari & Maari sisters) och dessutom ska Maria förhoppningsvis följa med hem och bo ett par nätter! Det kan ju faktiskt bli hur bra som helst.

Jag är inte orolig och jag hoppas vid Gud, Allah, Jehova och alla andra gudar att mina föräldrar inte är oroliga. Jag vill inte förstöra deras semester.

Nu är det snart natt och jag är trött, jag har haft besök av Emma och pratat i telefon med Maria, Alex och Malin. Jösses vilka underbara vänner jag har. Jag är så välsignad med all kärlek jag får från dem. Jag hoppas att de inser att de är det viktigaste för mig! Utan dem vore jag ingenting.

Snart val. Rösta med hjärtat, det sitter till vänster och blodet är rött. Jag och Maria ska förtidsrösta imorgon.