Det blev ett beroende.

Jag förstod nog inte då, hur dysfunktionellt ett självskadebeteende som nådde nya höjder hela tiden var. Jag förstod inte hur mycket det skulle påverka min framtid, förmodligen eftersom jag inte såg någon framtid. Allt handlade om ångestlindring.

På vilket sätt jag skadat mig är egentligen inte viktigt. Det finns så otroligt många sätt att vara självdestruktiv på, men det som syntes utåt var mina sår och ärr. Jag tyckte egentligen varken då eller nu att det var skadorna som var hemska, det var ju hur jag mådde som var hemskt! Ett nytt sår var ingenting jämfört med orsaken till det.

Jag sjönk djupare i självskadebeteendet. Den bittra sanningen är att ju mer man praktiserar det, desto längre skjuter man på gränserna. Rispor blir till sår, och såren blir värre och värre. Det är ännu ett bevis på att antal sår eller hur djupa de är inte betydde att man mår sämre - det betyder snarare att man "tränat" för mycket på det. Någon som inte skadar sig alls eller skadar sig enstaka gånger kan må precis lika dåligt som någon med allvarliga skador. Jag skulle säga att jag på många sätt mådde mycket sämre innan jag hittade ett sätt att kanalisera min smärta på, för även om det var självdestruktivt så var det effektivt.

I ett tidigare inlägg har jag förklarat vad som händer i kroppen när man skadar sig. Det har samma effekt som lugnande medicin och det var bland annat därför jag fortsatte. Jag hade ingen respekt för min egen kropp utan såg den som mitt slagfält. Sara mot ångesten. Alltid ett krig, ett ständigt jävla krigande.

Här började psykiatri-cirkusen. Jag gick från att ha samtal på Ungdomshälsan till att bli inlagd för första gången vid 18 års ålder, till att ha samtal på den psykiatriska allmänmottagningen. Här tog medicineringen över, men det räckte inte med mediciner och samtalsterapi. Det var som att allt i hela världen inte räckte till. Min smärta var för stor.

Efter inläggningen som kom samma år som jag skulle ta studenten, så bestämde jag mig för att ta ett friår. Det kändes som att jag inte orkade gå tillbaka till skolan efter det avbrott som kom i januari i och med inläggningen. I och med det fick jag komma till Mariedals behandlingscenter (som idag inte längre existerar) i Umeå där jag stannade under en termin. Jag mådde inte bra, men jag mådde ändå bättre än tidigare. Jag hade två terapeuter som jag trivdes med, från måndag till fredag bodde jag i den gigantiska lägenheten med människor som hade utmattningssyndrom, depression och/eller var manodepressiva. Det jag gillade bäst var bildterapin, och att få skriva texter som mina terapeuter sedan läste. Det är två sätt som jag bär med mig som sätt att kanalisera min ångest på. Där hittade jag ett annat utlopp än att skada mig. Det satte inte stopp för mina självskador, men det hjälpte mig att minska dem. Dessutom blev jag sedd, även om jag fick skrika.

Under tiden på MBC så blev jag utredd inom psykiatrin. Tidigare hade jag med mig två diagnoser; depression och ångestsyndrom UNS (utan närmare specifikation). Jag fick göra ett IQ-test för att jag var orolig att jag var underbegåvad eftersom jag aldrig förstod andra och kände mig utanför jämt. Jag funderade mycket kring det, men det visade sig efter utredningen att min intelligenskvot ligger över medel. Men då väcktes ännu mer grubblerier; vad ska jag med en mer än helt okej intelligenskvot till när jag mår för dåligt för att använda den? Jag funderar fortfarande på det. Senare blev jag medicinerad till underkastelse och jag är säker på att min IQ sjunkit i takt med att mina mediciner blivit fler och tyngre.

Min slutgiltiga diagnos blev enligt utredningen borderline personlighetsstörning med drag åt fobisk- och paranoid personlighetsstörning. Det kom inte som en överraskning för mig och det kändes som att det var nu som jag tillsammans med vården kunde börja lösa upp knutarna.

Vid den här tiden gömde jag inte längre mina ärr för mina föräldrar eller vänner - men mina nya sår fick ingen se om jag kunde förhindra det. Jag minns faktiskt inte när jag gick över från att skada mig på benen till armarna. Jag antar att det blev "olyckshändelser", det vill säga att jag ärrade mina armar utan att tänka på det och sedan fick sota för det. Så är det, man får sota för varje ärr.

Det här var på den tiden då jag började skita i allt. Skita i mig själv, tappa all respekt för mig själv. Jag orkade inte dölja mina problem på samma sätt längre, jag ändrade klädstil och började gör det där tonårsupproret som normala ungdomar har när de går in i puberteten. Jag var på väg ur puberteten och då kom min försenade revolt. Kläder, smink, alkohol, allt det där ändrades. Det är min egna analys, att jag helt enkelt tog igen de år som jag missat för att jag var en så duktig flicka.

Trots att jag tog igen skolan efter tiden på MBC så kände jag mig inte som en del i samhället. Efter examensdagen så var jag inte det heller - jag gick på soc och jag fick en lägenhet i min hemkommun som jag gömde mig i under ett och ett halvt år. Jag hade terapi en gång i veckan och medicinerna radades upp och blev fler och fler. Jag har ätit många, men resultaten har aldrig blivit bra. Ändå tror jag att medicinerna höll mig över ytan många gånger, de gjorde mig mer avtrubbad.

Just den här tiden var väldigt mörk. Mitt förhållande till mina föräldrar blev bättre eftersom jag inte bodde hemma längre, men min ångest kvarstod. När jag ser tillbaka på tiden då jag bodde i min hemkommun så känns det som ett kapitel för sig då jag var väldigt ensam och var självdestruktiv på fler sätt än att jag skar mig. Terapi, mediciner, självmedicinering genom att skada mig själv. Allt för att hålla mig över ytan.

Men jag föll. Jag tillhörde ingen grupp, jag var rätt ensam som vanligt. Jag ville flytta in till Umeå och sa upp min lägenhet, och i samma veva blev jag inlagd. Det var januari och jag tog en överdos av mediciner, det var första gången jag åkte ambulans. Jag fick komma hem efter ett par dagar, sedan upprepade jag mig genom att ta en överdos igen. Då fick jag LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) för första gången.

Precis här, efter mitt första LPT, blev jag kastat mellan slutenvård och öppenvård utan nämnbar förbättring.

Jag var bostadslös, jag bodde faktiskt på psyket. I takt med att jag mådde bättre så började jag leta bostad, sökte efter kollektiv. Jag åkte och hälsade på flera kollektiv, men min sjukdom tog bort alla mina chanser till att få ett boende.

För vad ska man säga egentligen? Jag skakar hand, ler, småpratar och tittar på rummet som hyrs ut. Personerna i kollektiven frågar "Vad gör du då?" och vad i helvete svarar man på det? Jag kunde inte ljuga, det vore hemskt taskigt av mig, så jag berättade att jag var sjukskriven på grund av psykisk ohälsa. Och där dog min möjligheter att flytta in. Vissa kollektiv tackade inte ens nej utan gav mig inget svar alls. Jag gick såklart alltid långärmad till dessa möten, men det räckte inte.

Saken med att ligga inne på sluten psykiatrisk avdelning är att det inte finns någonting som stoppar en från att skada sig. Man leker kurragömma med personalen, gömmer rakblad på de mest fantasifulla ställena. Jag var inte beredd att lämna mitt enda dugliga vapen i kampen mot ångesten och jag brydde mig inte längre var på kroppen jag skar mig, jag tappade kontrollen helt. Jag var svart av självhat.

En gång, för länge sedan, så räknade jag hur många stygn jag fått sammanlagt. Det tog inte lång tid innan jag tappade räkningen. Jag blev många gånger förd till akuten för att bli sydd, ibland kom kirurgjouren upp till avdelningen för att sy, och jag har blivit bemött på många olika sätt. På akuten har jag fått utskällningar som höll på tills jag började gråta. Kirurgjouren vad däremot mycket intresserade av mina sår och sydde noggrant, gav mig sedan en klapp på axeln och berättade leende hur många stygn jag fått, ungefär som de gör med små barn. Det enda som fattades var att få ett Bamse-klistermärke.

Stygn. Jag har alltid hatat stygn. De ömmar och blir nästan alltid infekterade. Jag pressade ut varet ur hålen där tråden satt och åt jämt pencillin vid den här tiden. 2008 var ett mörkt år fyllt av självskador och inläggningar. Sammanlagt var jag inlagd i drygt 6 månader och det hjälpte mig inte. Istället öppnade sig en sorts undervärld för mig, ett land av psykisk ohälsa som låg under samhällsskiktet, och jag är fortfarande kvar där.

Jag har inte skrivit någonting alls om självmord i den här serien om mitt eget självskadebeteende. Det är av den enkla anledningen att suicidhandlingar inte är detsamma som självskadebeteende. Den här serien blogginlägg om min egna historia om självskadebeteende handlar om just självdestruktiviteten, inte suicidtankar/handlingar. Naturligtvis fanns de också med, men jag vill inte diskutera det. Självskadebeteende har ingen direkt koppling till självmordstankar- och handlingar. Jag vill understryka det för alla föräldrar som läser, för alla anhöriga, för alla vänner till en självskadare. Det är en viktig pusselbit i vägen till att förstå självskadebeteende.

Jag avslutar del 2 här. I nästa del kommer jag att skriva om hur jag blivit bemött av vården, vänner och främlingar som ärrad självskadare.