Jag har just avslutat ett långt telefonsamtal med Sandra, det var så länge sedan vi pratade och jag älskar henne verkligen. Jag har börjat städa men hon har fått mig att tänka så intensivt att jag måste sätta mig ner och skriva.

Jag gillar att sätta ord på saker, på bilder och på tankar som egentligen inte har någon form. Jag vill skriva ordet ”VÄNSKAP” och dela in det i en miljon delar, och alla delar skulle ha en stor yta och ett ändlöst djup ändå. Det känns som att jag inte behöver någonting annat, och det är vad jag värderar högst i hela världen.

Jag är välsignad med några nära vänner, många vänner och fler bekanta. Alla är olika och unika. Jag studerar dem när jag inte orkar interagera, även om det inte finns tid för att ses så ser jag dem jämt, de finns hos mig ändå. Ibland känns det som att någon tänker på mig och ibland försöker jag sända tankar till dem. Jag träffar dem i mitt inre jämt, fast de inte vet det. Ibland tar det energi men oftast ger det energi. Jag är mer av en människovän än jag trodde, det känns som att mitt hjärta är så stor och härligt underbart överfyllt med min kärlek till dem. Tyvärr har jag inte tillräckligt med ventiler för att nå ut till dem alltid. Ord blir helt plötsligt bara meningslösa för det finns ingenting större än det här.

Man måste vårda sina vänskaper, det är jag ganska dålig på. Jag räcker inte till men om jag slutade förebrå mig själv för det hela tiden och istället ta kontakt så skulle det hela bli så mycket mer konstruktivt. Istället blir jag så nervös att jag inte vågar skicka det där sms:et eller ringa eller skriva. Tystnaden växer sig större och jag ser den som ett hot och som något som gör att jag kommer längre bort från mina vänner. Det är ju sant, men när jag tar kontakt försvinner ju hotet. Dumma dumma jag!

Idag ringde Sandra till mig, och allt det där jag byggt upp som hindrat mig när jag tänkt ringa fanns bara inte där. Vi pratade fritt och glatt om allt ändå. Ibland träffar man helt rätt, när man träffar de människor som man alltid och utan tvekan känner trots att det var länge sedan man hördes av. Hon sprängde min barriär direkt när jag svarade, varför hade jag oroat mig? Så dumt!

Vad vore jag utan känslan av vänskap till andra? Det är en kärlek som är det allra största. Vissa säger att vänner är den familj som man fått välja till, men riktigt så känner jag inte. Det är inte bara mitt val. Det är andra som väljer mig, lika väl som jag väljer dem. Det är en kontakt man får på bådas initiativ och villkor.

Det är stort. Det är underbart. Det gör mig lycklig.

Det är egentligen totalt ordlöst. Jag kan bara fåfängt försöka fånga det i bokstäver som bildar ord som bildar meningar som egentligen inte bildar någonting.

Fyllt av sprakande energi omfamnar jag en ny vecka och börjar se till det positiva som händer. Jag har börjat få hem beställningar jag gjorde förra veckan och materiell kärlek är ju också kärlek. Jag hittade en skiva som är en kopia av den jag gav till Olivia, jag lyssnar på den just nu och känner hennes väsen. Alla foton jag framkallat sitter jag och tittar på, inser av vilken vikt det är att se för att minnas. Nästa gång jag är i Nordmaling tänker jag försöka sparka igång min gamla stationära dator och leta efter fler bilder. Och jag tänker fortsätta fotografera för att fortsätta kunna minnas det goda. Om jag ser ut så hittar jag allt jag någonsin kommer behöva, det är bara när jag står ensam med mig själv som jag är i fara.

”... men jag tycker att jag visst känner dig på riktigt, för jag känner den Sara som finns under ärren, bakom sminket och cigarettröken."

Pride var helt AWESOME!

Igår gick jag och Maria i Pride-paraden. Vi kom dit och träffade känt och okänt folk, det var så roligt att se så många bekanta ansikten och se så många andra som kämpade för samma rätt; att få vara sig själva. En sambaorkester ledde paraden som alltid och vi dansade fram på trottoarerna. Jepp, det fanns inget tillstånd till att gå på gatorna som andra demonstrationer och liknande. Varför vet jag inte. Men vi dansade fram till sambarytmer och skrek och tjoade, glädjejubel! Det var Pride, det var fest! Jag kända inga tveksamheter what so ever. Människor tittade nyfiket, stirrade eller jublade med oss när vi gick förbi dem.

Efteråt hölls det tal i Döbelns park. Olika partier och organisationer pratade. Jag hade faktiskt hellre velat höra privata personer tala, det skulle vara så mycket mer intressant, men nu var det inte så. Jag fick stå ut med lite propaganda. Vilka jag var mest tveksamma till innan talet hölls var Rättvisepartiet Socialisterna. Jag är alltid skeptisk till dem. En man steg upp på scenen och tillägnade hela sitt tal till en person kallad Bertilda.

Jag blev så paff. Ingen i min åldersgrupp känner nog till Bertilda, men det händer sig som så att han (jag skriver han för enkelhetens skull) bodde i Nordmaling och var mycket i Umeå. Anledningen att jag känner till Bertilda sedan innan var för att min pappa retats mycket med honom, som så många andra. Det var en minst sagt utsatt person. Bertilda var en transvestit som vågade vara sig själv och som syntest mycket på 60-talet. Jag har hört historier av pappa om att de pissat i hans brunn, låst honom ute på vintern och att pappa suttit på restaurant med mamma och flirtat (!) med honom för att vara rolig. Pappa berättade att det inte fanns någon som kunde röka så feminint som Bertilda, samt att han hade något magproblem som gjorde att han kräktes i tid och otid och skyllde det på att ”han var så gravid”. Louise här på Hera berättade att hon minns att en raggare velat plocka upp honom i bilen (på skoj eller inte vet jag ej) och att han med näsan i vädret sagt att ”nej, jag har mens!”

Hur som helst, detta kom inte fram i talet. Talet handlade om att han blev så dåligt behandlad för att han var sig själv och att allt var tillägnat Bertilda. Han var modig! Och utan så mycket annan RS-propaganda tyckte jag att det var ett bra tal.

Jag cyklade hem och käkade, sedan gick hela eftermiddagen åt att sminka mig, byta kläder, tvätta ansiktet och sminka om mig om och om igen och byta kläder många fler gånger. Mellan toaletten och garderoben peppade jag upp mig med musik, jag mådde så bra fast jag var otroligt stressad. Tillslut bestämde jag mig spontant för att ha på mig min nyinköpta zebrakjol och en zebratop, och sminka ett litet zebramönster på kinden. I övrigt hade jag svarta strumpbyxor, gråa benvärmare, armband, pippilotter i håret och en tiara som kronan på detta absurda verk. Svartsminkade ögon, röda läppar och en parfym, sedan var jag redo att gå till Maria. Då upptäckte jag att jag var sen och skyndade mig iväg.

Vi åt köttsoppa utan kött och lyssnade på musik. Maria var vacker som en stjärnklar natt, hon lyste verkligen. Senare kom Elisabeth över och vi diskuterade kärlekslivet och sådana svåra saker. Både Maria och Elisabeth har en otrolig humor och jag myste i deras närvaro.

Vi tog oss ner på stan och gick på Äpplet där var var gayklubb. I kön fick jag en vad jag hoppas var en panikattack, klass 7 av 10. Trodde att jag skulle kräkas, försökte hålla mig aktiv i samtalet jag hade med mina vänner men vågade inte säga något. Det skulle bara förstört. Dessutom så gick det över när vi hade lämnat in våra jackor och gått ner till dansgolvet där vi såg den alternativa magdansgruppen Morganas Döttrar dansade på scenen. Efter det gick vi till baren för att köpa cola (vi var alla tre nyktra). Elisabeth hade redan lyckats bli uppraggad av en tjej, jag förstår inte hur hon gör men det är förståeligt eftersom hon är så himla fin.

Jag såg en kille i baren som såg bekant ut och vände mig till Maria för att säga att han såg ut som som en underläkare på psykavdelning 2 som jag skrivit om innan, Dimitrij. Då vände sig killen om och hejjade.

Ja, nu behöver vi ju inte diskutera om han är gay eller inte.

Jag blev så paff att jag brast ut i ett hejdlöst fnitter och jag skämdes så otroligt för att jag inte kunde hålla mig för skratt. Jag menar, jag bryr mig ju egentligen inte om någons läggning och blir bara glad av att se ett bekant ansikte, men jag var VERKLIGEN inte beredd på att träffa min läkare där! För en sekund var jag orolig över att han skulle bli generad, men det var JAG som blev generad. För en vecka sedan avskrev han mitt LPT. Jag har diskuterat alla möjliga konstiga och mörka tankar med honom. Snabbt gick jag till andra sidan baren och beställde min cola och innan vi hunnit smita till ett bord så kom han fram och sa något i stil med ”Drick inte Tequila, jag har druckit två, jag blev snurrig” och skrattade, jag svarade artigt och sedan flydde vi. Det var bara så absurt.

Vi satt och pratade, sedan dansade vi. Det var rolig musik och vi svängde verkligen våra lurviga. Jäklar vad vi tog ut svängarna! Sedan var det som att halva personalstyrkan på tvåan var där, de hälsade på oss och en tjej kramade om Maria och sedan dansade vi allihopa. Jag blev liksom chockad när läkaren och en skötare dansade down and dirty med varandra och umgicks med oss totalt obesvärat. Vi var allt annat än obesvärade. Men jag rycktes med av dansen och gav allt. Jag var berusad, absolut inte av alkohol utan av vänskap, av musiken och av den totalt overkliga situationen. När jag tänker tillbaka blir jag generad för att jag faktiskt dansade med Dimitrij ett kort ögonblick. Vem har dansat på krogen med sin psykläkare egentligen?

Det var så otroligt underligt att de var så fullständigt obesvärade och Maria funderade högt över att det där var människorna som suttit extravak med oss när vi inte kunnat vara ensamma utan att vara destruktiva. Kort sagt, tagit hand om oss när vi mått som sämst och gjort de allra mesta dåliga/konstiga och intima saker. Nu var vi på gayklubb tillsammans. Och vi tog ingen kontakt med dem, utan det var de som tog initiativen.

Jag invände till vad Maria sa, inte för att jag inte kände som hon utan för att vi egentligen bara var vanliga människor och att de egentligen var vanliga människor som levde vanliga liv EGENTLIGEN. utanför avdelningen borde vi i alla fall vara jämlika. Men det ändrar ju inte på att de vårdat oss. Och det handlar inte om kardiologi utan om psykiatri, vård av själen.

Under kvällen blev vi alla tre uppraggade av en tjej på samma gång. Jag vet inte hur det gick till. Hon var gulligt full och ung och närhetstörstande. Jag gillade henne. Efter ett jag tackat nej till en drink, sedan nej till en cola, så gick vi ut och rökte och hon klagade på att Elisabeth verkade gilla Maria och att hon gav upp att ragga på dem.

Inne på Äpplet var stämningen fortsättningsvis hög och jag stormtrivdes. Var lite trött bara och kunde inte sluta tänka på att vi var i samma lokal som våra föredetta vårdare. När de spelade The Time of My Life som var med i filmen Dirty Dancing så kom en lite rund, ca 40-årig butch-flata fram till mig, sträckte fram handen och log på sitt mest vinnande sätt. Jag tvekade, tänkte ”vad fan” och tog hennes hand. Vi dansade och hon mimade orden och pekade på mig, det var jättekul! När de bytte låt tackade jag för dansen och gick tillbaka till mina vänner. Kort därefter var vi mätta på klubbandet och for hem.

Innanför dörren ringde jag Maria och sa att jag kommit hem okej, sedan somnade jag och vaknade idag (söndag) utvilad och pigg. Under dagen har jag utbrustit i spontana stora grin-leenden och ibland behövt skratta till. Framför allt har jag rodnat djupt vid tanken på att jag skakat rumpa med min läkare. Jag har ältat och ältat men finner bara glädje. Jag kan leva på det här länge.

Nu är det som att jag kommit tillbaka till verkligheten med fina minnen, om än udda. Jag är glad att det bara var för en kväll, men att jag ändå alla dagar har fina vänner.

Verkligheten har dessutom även kallat på mig, jag var i eftermiddags på sjukhuset och hälsade på min mormor som blivit inlagd på grund av hjärtat. Hon är så underbar, jag önskar bara att hon insåg vilken styrka hon har. Hon går omkring ovetandes och tror att hon inte klarar saker som hon egentligen gör med bravur. Hur som helst bjöd jag på choklad och vi skrattade gott åt allt möjligt. Jag tycker att det är så roligt att hon till exempel har jättedåligt samvete för att hon sover så ”länge” på mornarna, och jag gav henne lite perspektiv och sa att riktigt länge är när en kompis ringer och säger att hon vaknat halv tre på eftermiddagen.

Jag har jätteont i magen och ska gå i säng snart, hoppas att det hjälper. Är trött men vill egentligen inte sova. Det är ju så roligt att vara vaken för en gångs skull.

Nu har jag inte skrivit på ett tag och jag undrar var orden tog vägen.

Det är Pride-vecka här i Umeå och jag är så peppad inför morgondagen när det är parad och sedan fest på Äpplet. Jag har valt ut kläder och smink och look och även gjort en fin liten skylt som jag ska vifta med:



Det ska bli så roligt, hoppas på att få träffa många av mina vänner och bekanta. Jag har ju inte umgåtts så mycket med så många på så länge. Pappa har förmanat mig att inte dricka så mycket och det ska jag inte, jag känner verkligen inte för att bli bakis när jag har en lättriggad ångest. Underligt nog är jag inte orolig för att få panikångest nu i helgen, jag känner mig trygg med människor som bara är ute efter att få vara sig själva. Dessutom kommer jag få sova över hos Maria och där är jag trygg.

Funderar på om jag orkar gå på någon föreläsning och/eller workshop, det vore roligt men det känns faktiskt mer lockande att lägga sig i sängen och läsa ett tag. Har ändå missat de två som jag varit mest intresserad av tyvärr.

I find hope in what eyes don's see.
I find hope in your hate for me.

Idag hade jag samtal med min PAL (patientansvarige läkare) Thomas, igen.

Han dök inte upp, igen.

Jag och Louise från Hera som följde med mig kunde bara skratta för att det var så jävla löjligt. Jag har behövt träffa Thomas sedan början av augusti, jag har varit tvångsinlagd i två veckor och bara haft ett samtal vid inskrivningen som var helt improviserat. Vi har bokat tider, jag har kommit men Thomas har inte kommit. Han har ibland varit sjuk, vilket jag kan respektera, och ibland har han haft något akut att ta hand om, vilket jag också kan respektera - men jag har varit i stor behov, akutärende sedan inläggningen, och inte fått träffa honom. Han har aldrig tid för mig. Och om han bara hade hövligheten att ställa in möten så att jag slipper springa fram och tillbaka och vänta och vänta och vänta! Jag är övertygad om att han haft möjlighet att avblåsa många av våra möten i förväg.

Kan de verkligen behandla mig hur som helst? Som psykpatient får man ingen värdighet och ingen integritet.

Imorgon har jag färdighetsträning, jag har tyvärr inte råd att skolka mer utan att bli utslängd - men kanske är det bättre? Känner ingen motivation för DBT längre. Inte med min nuvarande terapeut, inte med färdighetstränarna som sitter och gissar vad alla svåra DBT-ord betyder och inte med mig själv som jag är nu. Noll motivation, noll ork.

Jag fick samtala med Dimitrij igen. Jag börjar gilla honom mer och mer, han är ganska rolig. Jag berättade hur jag mådde, att jag svänger mycket i humöret men att det är hanterbart och att jag inte tänker börja med Lithionit igen. Han ifrågasatte inte. Efter samtalet skojjade han och sa "Jag förstår inte varför du vill träffa Thomas när du får träffa en så duktig läkare som mig", så vi skiljdes åt med leenden på läpparna.

Han är snygg. Jag menar, det är allmänt känt att han är snygg. Han är textbokssnygg, det är ingen som skulle säga att han var medelmåttig eller ful. Han är en snygging men hans åttiotalsfrisyr gör att han ser ut som om han var tagen från General Hospital eller Days of Our Lives. Louise noterade efteråt att han var väldigt attraktiv och jag blev inte förvånad. Jag själv är ganska van och inte längre så förundrad av hans skönhet, men alla som träffar honom noterar att han är snygg. Det är ganska intressant att en människa kan ha ett sådant utseende. Och bara för att han är snygg verkar alla också tro att han är homo, haha!

Mitt LPT är avskrivet, HURRA! Jag cyklade ner på stan efter samtalet, satte mig på bibblan och läste. Det var mysigt. Jag undvek ungdomsavdelningen fast de har soffor och hela kittet, för jag har en föreställning av att alla ungar där är onda och elaka. Jag antar att jag är bränd från skoltiden, men varje gång jag går in på ungdomsavdelningen så känns det som att alla stirrar och tänker att jag ful eller tjock eller äcklig eller allt på en gång. Blickarna fräter på min kropp, jag kan känna dem. Men i övrigt känner jag mig så lugn och nästan sederad på biblioteket. Det är mysigt och det var där jag gömde mig innan och efter skolan.

Jag lånade Rävungen och Tigerungen av Torey Hayden och Truman Show på DVD, köpte en subwaymacka och cyklade hem, träffade Maria och umgicks lite med de andra på Hera. Det har varit en rätt bra dag, men jag är så känslig... Det går bra att vara hemma, men när jag är på stan är jag alltid på min vakt. Jag kan inte stå i kö, jag kan inte vara bland mycket folk och jag är rädd jämt. Jag är rädd för panikångesten, och rädslan skapar panikångest. Det är en ond cirkel, allt slutar i ångest. Jag måste bryta cirkeln någonstans, men jag vet inte hur. Genom att träna på att vara på stan antar jag, men det är svårt. Men jag vill inte vara styrd av ångesten, det läskiga är att jag på senare tid låtit mig styras av den alldeles för mycket.

Kom på mig själv med att stå på subway och nypa mig själv för att lätta ångesten. Jag är glad att det numera stannar där också.

Har sjungit och spelat gitarr ikväll, kan inte hålla händerna borta. Det är skönt att sitta själv och bara yla. Jag behöver inte vara bäst för en gångs skull, det är bara kul.

Puss.

Ett samtal, jag grät. Vet inte varför. För alla ord jag sagt och de jag aldrig kunnat säga.

Orkeslös och trött, nedstämd och som fastkedjad i sängen utan att blunda en sekund. Lyssnar på Coldplay för första gången på evigheter, det är ju så sorgesamma. Jag frossar sorg, ångesten är nära och hotar att få mig att sluta andas. Det tycks alltid pågå en kamp. Det tycks aldrig finnas något egentligt mönster för hur jag mår. Det tycks vara ändlöst.

Jag skulle egentligen iväg och rösta i kyrkovalet, för mig är det viktigt att rösta. Men mitt röstkort har kommit på villovägar, och jag misstänker att det beror på att en av de boende här på Hera brukar hämta posten fast hon inte får egentligen. Hon vill ju vara snäll, det förstår jag, men det stör mig att brev jag skulle fått ibland inte kommer fram.

Jag skulle kunna rösta med bara legitimationen, men jag vet inte var jag ska gå, var jag är skriven. Det är ett för stort problem för att jag ska orka se till att göra min röst hörd idag. Det är egentligen skitviktigt för mig, för att HBT-personer ska få gifta sig i kyrkan framför allt. För att vi inte ska gå bakåt angående kvinnliga präster. För att Sverigedemokraterna ska hållas på avstånd. Men jag röstar inte idag. Jävla skit.

Skulle lämna igen filmen jag hyrde igår, gick ut men satte mig på parkbänkarna i närheten. Jag satt och lyssnade på musik och rökte. När jag väl orkade ställa mig och ta mig in igen lämnade jag en hög med fimpar vid bänken.

Inne på Hera har vi besök och jag orkar inte prata med någon eller bli sedd, ringde till Heras mobil och bad om hjälp att få den fördömdade tvätten tvättad och Gunilla gick ner med mig. Hon pratar så mycket, det tar aldrig slut. Men nu har jag snart tvättat klart. Förstår inte hur jag orkar.

Jag har beställt böcker, filmer och musik för första gången på flera år faktiskt. Jag förtjänar det och har sparat pengar enbart för mitt shoppingbehov, så jag har för en gångs skull råd.

Böcker:
Glaskupan
Ariel: The Restored Edition
I Hate You Don’T Leave Me
Adams bok
Så grydde hämndens timme (Bok 5 i serien Imorgon när kriget kom)
I skymningens land (Bok 6)
På andra sidan gryningen (Bok 7)
Marilyn Manson : Den långa vägen ut ur Helvetet

Filmer:
En vampyrs bekännelse
The Shining (1980)

CD:
I Am Sasha Fierce (2CD - Deluxe)

Jag fick mycket för ganska lite, väldigt överkomliga priser. Till exempel gick Marilyn Manson-boken på 9kr!

Samtidigt gnager ångesten, kanske var jag väldigt förhastad i allt som jag köpte. Jag borde ju köpa kläder för pengarna jag sparat. Men jag hatar att köpa kläder för jag kan aldrig ha något ändå, allt är för smått. Jag får kompromissa med ”tjockismodet” och min egna klädstil jämt, det är inte roligt.

Men i övrigt har helgen varit ganska bra. Jag har umgåtts med Maria, sett film och sovit massor. Nu lyssnar jag på Hanson och försöker peppa mig på något sätt, jag vill inte ha sorg i hjärtat.

Imorgon ska jag träffa min läkare. Han kommer vilja få mig att äta medicin. Jag undrar om jag bevisat min poäng nu, med 25 Lithionit-befriade dagar... Kanske dags att skärpa sig och proppa i sig medicin igen. Dags att visa moget beteende, snällt svälja tabletterna som ska få mig att må bra och som funnits med under alla dessa kaosartade år. Frågan är om de verkligen lindrat någonting, frågan är om de kanske istället skapat problem.

Ordet ”omogen/omoget” dyker ofta upp i min journal. Moget vore att ta meds, prata när jag ska prata och vara tyst när jag ska vara tyst (enligt dem), INTE ha sönder saker när jag är arg och helst inte vara arg alls. Man ska vara lugn, sansa sig. Jag är inte lugn, jag är mest av allt arg och jag vill inte spela efter deras regler.

Jag är mätt på mediciner och terapi. Jag orkar inte mer av det nu. Men vad ska jag göra istället? Jag vet inte. Jag vill bara vara normal men det är någonting jag aldrig kommer uppnå. Det finns inte i min natur.

Har fortsatt läsa journalen idag. Jag vet inte vad det är som upprör mig så mycket... Är det de saker jag gjort? Som jag sagt? Eller är det helt enkelt det faktum att människor i vården diskuterat mig? Så är det nog, det känns som att de pratar över huvudet på mig. Som när man är i ett rum och människor pratar med varandra om en. "Sara är si, Sara är så."

Jag läser baklänges, jag jag ser också hur diagnoserna ändrats och längtar på sätt och vis tillbaka till förut. Ångestsyndrom UNS hade räckt gott och väl. Men med tiden har de väl förstått att det är mer komplicerat än så. Vad de inte förstår är att det antingen är för komplext eller för enkelt för att de ska kunna hjälpa mig.

Jag har försökt städa till lite idag. Det är roligt att sortera bort medicin som jag inte äter, jag känner mig ändå stolt som inte tar det. Nästa mål är att trappa ner Stilnoct, och sedan Seroquelen, men både Stilnocten och Xanoren vill jag ha så att jag kan ta vid behov. Min största rädsla är inte depressionen, hypomanin eller manisk depression, det är ångesten som är min värsta fiende. Jag är så rädd för den att det genererar ångest. Ändå tar jag inte Xanor särskilt ofta, någon gång i veckan om jag har det riktigt besvärligt.

Har fått fler låtar utskrivna på papper idag och spelat gitarr hela dagen. Jag blir stel i vänsterhanden och fingertopparna gör ont men jag kan inte låta bli. Det är i alla fall skönt att få låtarna på papper, för när min tålmodiga och stöttande fru Malin lyssnar på när jag spelar i telefon (förstår inte hur hon står ut) så måste jag stanna och scrolla ner ett par gånger. Som att det inte räcker med avbrott för att jag tar fel ackord och sånt liksom.

Har varit tankfull idag. Igår började jag läsa igenom Johannas dikter och dagboksinlägg på Sockerdricka.nu. Jag känner igen mig i henne, just för att alla såg henne som en person som höll ihop och som skulle klara sig bättre än andra patienter. Men det var hon som tog livet av sig. Ytan säger faktiskt mycket lite. Jag kände henne inte då, jag känner henne inte nu men jag vet att hon kämpade som ett djur och tillslut inte orkade mer. Det är mycket lättare att kämpa för att dö än att kämpa för att leva. Johanna kämpade för att leva men orkade inte. Hon sökte hjälp men fann den inte.

Jag funderar så mycket på vad som hade hänt om saker varit annorlunda. Om Tegs behandlingscenter som hon var aktualiserad för haft fler platser, så att hon slapp vara på avdelningen. Kanske var hon för dålig för Teg, att det var därför hon inte fått en plats... Men vad vet de vad man klarar, jag fick ju en plats där och det var inget för mig. Kanske var det något för Johanna, och att hon levt idag om hon fått komma dit tidigare.

Sedan börjar de små små förändringarna etsa sig fast i mitt huvud. Jag var där när det hände och alla patienter fick en ganska detaljerad redogörelse på vad som hänt och vilka tider. De samlade oss morgonen när hon dött och berättade att hon hade extra tillsyn, att hon som vanligt inte sovit mer än ett par timmar och att hon varit "okej" när de kollade till henne efter 06.00 någon gång och nästa gång hängde i sina lakan. Återupplivningsförsöken misslyckades. Men vad jag vill komma fram till är att de var sena, om de kollat till henne exakt en gång i kvarten som de skulle gjort, hade hon klarat sig då? Och hur skulle det då se ut idag? Var skulle hon vara, hur skulle hon må?

Jag vet att det är lönlöst att tänka 'tänk om'-tankar, men jag kan faktiskt inte låta bli.

Ola sms:ade i morse och meddelade att han är sjuk och att terapin därmed blivit inställd. Ingen kunde vara gladare än jag. Så jag sov vidare.

Har läst i min journal idag, till nästan ett år tillbaka. Det var några månader i slutet av förra året som var extra intensiva och jag var mycket dålig. Jag var inlagd rätt länge. Mellan raderna läste jag att ingen dag var den andra lik, jag kunde inte låta bli att hissa upp mina ögonbryn av någon sorts överraskad fascination. Det var verkligen levande helvetet då, ena dagen kraschade jag hela avdelningen och fick inte dricka eller äta på grund av att det övre styrande inte lät mig och andra dagen satt jag och pratade välartikulerat, inte hade några självskadetankar och var öppen.

Innan jag ens kollat vem som skrivit anteckningarna så visste jag. Om Tord eller Iréne skrivit fanns någon underliggande omtanke, orden verkade liksom mer mjuka. Dessutom skrev de när de faktiskt frågat mig hur jag mår, inte som de andra som la in en anteckning bara när de bevakat mig på avstånd.

Iréne var också den enda som antecknat en sammanhängande text om... det där som är så svårt att yppa. Om saker jag upplevde. Om Guds och djävulens fysiska närvaro. Om allt det där. Skrivet i journalen som om hon lyssnat på mig. Inte som de andra, som i ibland citerat mig kort och ur sitt egentliga sammanhang.

Tydligen (det här har ingen berättat för mig, inte ens efteråt), så var jag under ”psykosbevakning” - ”komplex diagnostik” och ”schizoaffektiv” stod det också. Men de kom fram till att jag har BPS med bipolaritet. Det är skönt att de inte satte fler stämplar på mig. Det räcker såhär, tack så mycket. Det som är intressant är hur de tror att de kan hjälpa mig, men jag har slutat tro på metoder och mediciner. Egentligen undrar jag om de verkligen ska slösa tid på mig.

Ibland funderar jag på att gå med i någon sekt, bara för att kunna uppfyllas med whatever så att min sjukdom inte får så stor plats längre. Eller kanske bli pingstare - då är man inte sjuk om man för ett samtal med Gud.

Den där gången, den där intensivvårdssvängen, så hade jag sönder så mycket på avdelningen att de började undervisa mig i moral - hur fel det var att förstöra någon annans egendom - och tillslut sa att jag fick börja betala allt jag slog sönder. Jag tror att de tyckte att det var ganska skönt att skriva ut mig.

Det var också då jag fick Cisordinol i injektion och satt och dreglade i en vecka.

Jag funderar mycket på vad som egentligen hände då, det är därför jag bad att få ut min journal i början av sommaren. Jag har inte så mycket egna minnen egentligen, det har varit en enda stor minneslucka.

Och jag måste lägga på minnet att fråga min läkare om man verkligen kan vara bipolär typ 2,5.



Min teori är att jag inte är sjuk. Att de gissar, och att de har orubbliga åsikter om mig som påverkar diagnostik, medicinering, terapi och deras attityd mot mig. Att de som faktiskt har ambitioner i sitt yrke ändå griper efter halmstrån. Jag är kanske störd, men jag tror fortfarande att jag egentligen inte tillhör den här verkligheten.

Är det okej, eller normalt, att samtidigt som man vill ha hud utan spår och vilja ha de ärr man ser sitter på andra? De där röda, stickande. Jag hatar dem. Jag vill ha en ny uppsättning hud som inte säger ett ord om hur jag mår eller mått. Samtidigt kan jag sukta efter med ärr. Jag vill inte vara sjuk, men det finns ändå en längtan. Den är nästan lika stor som längtan att vara frisk, men inte lika stor. Jag är ambivalent, I always am. Alltid. Och jag kan inte ens föreställa mig någonting annat än ytterligheterna.

Men helst av allt skulle jag vilja ha den kunskap, erfarenheten och synen på saker och ting som jag har nu men utan minnen. Minnena plågar mig. Minnena svider.

HELVETE UNGJÄVLAR! Sök hjälp nu, ärr sitter permanent och hur rätt det än känns just då så kommer de jaga dig. Vad du än söker så hittar du det inte, inte när du efter några år sitter och är jag. Börja inte, risken är att du inte kan sluta. Och om du kan sluta, så påminns du varje dag.

Du blir ”en såndär”. Det är ingen riktig tillhörighet. Du blir dömd på förhand, människor kommer välja bort dig omedvetet och andra kommer välja till dig, bara för att du är sjuk. Men de är inte ditt folk, ditt folk är de du hittar i ditt hjärta. Det är inte en armé av psykpatienter.

Jag har tur, för jag håller några nära mig som ser mig. Och jag ser dem. Men de som inte står mig nära tror oftast saker om mig som inte stämmer. Det är vad man får leva med när man ser konstig ut eller på annat sätt är annorlunda. Var dig själv, men var ingen stereotyp.

Nä, ni kids får gå och sjunga Hurt tillsammans med någon annan. Jag ska jaga livet.

Ursäkta att jag spyr ur mig ord som inte är vackra, inte ens poetiska, men så blir det ibland.

Idag har jag rensat C:, läste en bok i väntan och somnade. Jag hade blues och tyckte inte att det var nödvändigt att vara vaken och tänkande. Jag var beredd på att det skulle ”bli en såndär dag”. En dag med för många cigaretter och TV-tittande utan att egentligen registrera. Plastskratt till Vänner. Men jag reste mig, tog en dusch och klädde mig, bytta kläder sjuhundra gånger innan jag var nöjd. Tveksamheten är stor om jag verkligen kan ha så korta kjolar som jag äger, men samtidigt känner jag mig söt i dem. Trots att mina lår är större än fem normalstora gymnasietjejers midjor.

Jag kom att tänka på en bok jag läste, där en tjej som var fruktansvärt ledsen bara reste sig, satte på musik och började gunga huvudet och kroppen aggressivt i takt med musiken för att jobba upp lite adrenalin och bli ”normal” igen. Ungefär så var det. Jag spelade den fantastiska blandskivan ”Synth och sånt” som jag och min bror knåpat ihop, till tonerna av Röyksopp - Eple sminkade jag tjocka eyelinersträck på ögonen och tryckte läppennan hårt mot läpparna. Kjolen sitter fint faktiskt och benvärmarna är söta.

Jag gick ut för att cykla till DBT:n och hade min Alice in Videoland i lurarna. AiV är alltid bra, det finns inga konstiga minnen till musiken utan den är bara bra, och att varje låt handlar om att man är skitbra och alla andra suger gör att man tillslut liksom tittar ner på människorna som går förbi. De är fula. Jag är snygg. De är totalt kontrollerade, jag är utflippad utan värderingar. Såklart vet jag att det inte är så och att det knappast är bra att gå runt och leva på hatet mot andra, men just då hjälpte det.

Jag skulle bli sen till färdighetsträningen, så jag fick en impuls att cykla till min kusin Maari. Jag är ju så sällan hemma hos henne. Vill träffa henne oftare. Så jag cyklade dit och väntade i en park i närheten tills hon skulle komma hem från universitetet. Unga mammor lekte med sina barn bredvid och jag tog ett par foton på mig själv samtidigt som jag kedjerökte och lyssnade på Alice in Videoland - Better Off. Den låten är min absoluta favorit, eftersom den summerar vad jag känner när jag mår som sämst. I can’t say ’cause my lips are sealed, my head has turned into a battlefield. Någonstans visste jag att allt jag inte alls var snygg, att alla andra är mycket bättre än mig - men någonstans mådde jag också väldigt bra. Kände mig pigg. Skulle träffa min syster, andra hälft.



Hemma hos Maari flödade orden som vanligt. Hon ger mig styrka och jag vet att hon vet vem jag är, inte vad jag blivit eller vem jag är med och utan mediciner. Jag är så trygg hos henne. Vi drack te och pratade bort tiden, sedan skulle hon åka iväg så jag cyklade hem.

Jag funderade på om de kommer lägga in mig för att jag inte var på terapin. Efter alla domedagsprofetior från läkare för att jag slutat med Lithioniten (20 dagar utan!) och LPT-permission där de kan plocka in mig när som helst, vare sig jag vill det eller inte, så oroade jag mig över att de faktiskt skulle göra slag i saken. Men egentligen behöver jag inte oroa mig - ingen vårdpersonal eller personal på Hera har frågat mig hur jag mår. Att jag skippat terapin är inte orsak nog skulle jag tro. Och jag säger ju helst inte hur jag mår när jag har LPT fortfarande.

Jag var hemma ett slag, men cyklade sen till Maria. Jag ringde på hos henne men hon öppnade inte. Jag ringde på dörren, ringde på mobilen, knackade och förde ett ensidigt, lätt desperat samtal utanför dörren.
- Maria, det är jag! Sara! Snälla öppna dörren. Det är bara jag, kom och öppna!
Hon har inte mått så bra ett tag och öppnar bara dörren för folk som hon vet ska komma. För allt jag visste kunde hon tagit någon överdos eller legat i en ångesthög på golvet eller båda samtidigt. Min mobil var nästan utan batterier så jag kunde inte ringa någonstans - och då kom hon uppför trappan. Gud så skönt! Hon hade verkligen skrämt mig. Eller, jag hade väl skrämt upp mig själv. Hon hade varit och badat.

Jag känner mig hemma hos henne, med henne. Vi såg på TV och pratade, talade till och med om kärlek, och jag hann inte se klart filmen för att jag skulle åka och handla på ICA. Jag kom hem strax innan 23.

Jag vet inte vad som hänt med mig, kanske är det hösten eller så är det att vara nästan medicinfri, men jag har mer energi och jag är inte hypomanisk. Den sinar ofta men idag var jag ju och hälsade på fina vänner. Det ska jag fortsätta göra, jag känner mig levande då. Jag har alltid haft en intensiv relation med min TV och tyvärr (jag skäms för att säga det) inte ens orkat umgås med Hera-familjen för att det är något bra på dumburken. Det är så mycket enklare än att socialisera. TV:n kräver inget av mig, jag får byta kanal så ofta jag vill och de pratar på medan jag har tillåtelse att vara tyst eller att svara eller att skratta eller gråta åt/med dem, det är så kravlöst. Men inget går upp mot att få umgås med de STJÄRNOR jag känner. Jag borde behandla dem bättre. De är med i varje tanke.

Nu tickar klockan, det är sent. Jag kommer sova länge imorgon. De får väl vara så då, det är okej. Imorgon måste jag verkligen ta mig till Teg, men det är på eftermiddagen. Jag är så omotiverad bara, har inte fyllt i dagbokskortet och inte varit på färdighetsträningen. Det är inte meningen, men motivationen har faktiskt inte bara att göra med hur gärna jag vill bli frisk utan faller i det här fallet på min terapeut. Och K-teamet, som bestämt att jag inte får byta terapeut. Så där sitter jag i ett rum med en man jag inte riktigt förstår och han sitter i ett rum med en patient som han vet inte vill jobba med honom. Hur kan det göra någon något gott?

Ska nog kanske få träffa läkaren Thomas imorgon. Fast jag vet inte, han är lite som Gud. Han har makt, människor tror på honom men ingen har faktiskt sett honom utom de som är komplett galna. En myt, en legend. The great and wonderful Dr Forsgren.

Har du läst ända hit får du bannemig skriva en kommentar!

Det är pinsamt att säga det, men jag var uppe rekordtidigt idag - redan innan 09.30. Sovmorgon för de flesta, men inte för mig. Vi hade ett kort möte, jag, Angelica och Marina, min socialsekreterare. Vi bestämde att jag skulle få boendet på Hera förlängt med 3 månader och det var som inget snack om saken. Jag berättade för Marina vad jag har för mig nu för tiden, med terapi och andra åtaganden. Jag uttryckte att jag faktiskt inte visste vad jag skulle göra av DBTn, de tyckte att det var klart att jag skulle få byta terapeut och jag önskar att deras åsikter hade någon påverkan på beslutet.

Jag hade tänkt lägga mig igen efter mötet, men lät bli. Angelica vill att jag ska upp imorgon också, vi får väl se hur det går med det. Men jag njöt verkligen av morgontimmarna, ljuset ute var helt annorlunda. Jag fick ett ryck och klädde mig i tights, kjol, linne och en top över det. Sminkade mig och satte tiaran på huvudet. När Louise kom frågade jag om hon kunde följa med mig på bibblan och det kunde hon.

Jag kom på att jag behövde och förtjänade att shoppa, så vi passade på att gå runt i lite affärer i centrum efter att vi cyklat dit. Först gick vi på H&M (enbart för sminket, jag köper inte kläder där), sedan Lindex och slutligen Kappahl. Resultatet av idag:

* Två kjolar från Kappahls barnavdelning. Tack Mariesan för tips!
* Stickade gråa benvärmare med rosett.
* Ett par strumpbyxor.
* L´oreal Explosive Mascara.
* Röd läppenna från Viva la Diva.
* Lite ramar som jag fick gratis.
* Cigg (inte på bild).
* Vanilla Coke (inte på bilden).

Sedan gick vi vidare till bibblan där jag lämnade tillbaka böcker och lånade nya. Det blev Shattered mirror och In the forest of the night, båda av Amelia Atwater Rhodes och När natten är som mörkast av John Marsden samt två filmer, En obekväm sanning av Al Gore och Tystnaden av Ingmar Bergman. Så nu har jag lite att bita i.

När jag kom hem var jag trött men nöjd, extremt glad över att jag hittat kjolarna. Tack Mariesan! Jag skulle aldrig komma på idén att ens titta på barnavdelningen, jag som är större än störst. Ändå passade kjolarna och Louise tyckte att de passade min person också. Kul!

Dessutom insåg jag, väl hemma, att jag inte haft någon panikattack på stan. Visst stack det lite i bröstet på bibblan, men det blev ingen dödsångest av det. Varför jag kände av lite ångest på bibblan var för att ungdomarna stirrade på mig. Jag avskyr att gå till ungdomsavdelningen där, för det sitter alltid översittare i sofforna som säkert aldrig öppnat en bok de senaste 10 åren om det inte varit en mangabok. Kanske är det jag som får obehagliga minnen från gymnasiet när jag ser dem och känner blickar som inte finns, men jag förstår ju att det kanske var svårt att undvika att se mig och stanna med blicken ett tag. Jag var svart/rödklädd, hade kortärmat och är stor som en flodhäst. JAG skulle stirra på mig själv. Men de lät och såg elaka ut och jag mötte en av killarnas blickar. Han vände tillslut bort blicken. Jag borde stirra tillbaka oftare och låtsas att jag är bättre än dem. Inte för att det är så, men för att jag inte ska slås av föraktets stank och falla till golvet. Då skulle jag ju inte heller kunna ta mig därifrån.

Människor är i regel inte snälla, därför väljer jag ut de bästa. Jag hoppas också att de väljer mig aktivt.

En bok som förändrade ditt liv?
Glaskupan av Sylvia Plath.

En bok du läst mer än en gång?
Alla i serien Imorgon när kriget kom av John Marsden.

En bok du skulle vilja ha med dig på en öde ö?
Liftarens guide av Douglas Adams.

En bok som fick dig att skratta?
Vackra barn av Torey Hayden.

En bok som fick dig att gråta?
Bara barnet av Torey Hayden.

En bok du önskar hade skrivits?
En biografi om CrazyGirl.

En bok som inte borde skrivits?
Linda Skugges "Men mest av allt vill jag hångla med någon" eller vad den heter. BESPARA MIG! (Googlade, ser att JAG stavade fel och skrev 'någon' istället för Skuggespråkets 'nån'.) Pratade en gång med Skuggspelsdocka om ett bokbål med Skugges böcker, det känns fortfarande inte som en så dum idé.

En bok du just nu läser?
Huset Hilton (godnattsaga) och Valarnas sång (som jag inte läser snabbt alls för att jag vill ha kvar den).

En bok du tänkt läsa?
Brott och straff, Dostojevskij.

Bok/ böcker du nyss läst?
Stulna år av Susanna Kaysen - den var bättre nu än för några år sedan.
Imorgon när kriget kom av John Marsden.

Vilken är din absoluta favoritbok?
Med tvekan, eftersom det finns så otroligt många som jag älskar, så svarar jag Borderline av Caroline Kraus. Alla måste läsa den, alla!

Jag måste sluta stiga upp så sent. Hela dagen har gått vid det laget. Men vad använder jag tiden till egentligen? Jag skulle kunna läsa, se bortglömda TV-serier som visas på förmiddagarna och kanske ta en promenad. Men jag sover istället. Nätterna blir alltid så sena, och de sista timmarna är jag som mest aktiv vid datorn och TV:n, röker på tok för mycket och vill inte gå i säng.

Idag såg jag och Elin (som jobbar här) på Cry-Baby, som jag såg igår också. "Vi kan väl slökolla på den lite" tyckte Elin och sedan blev vi fast. Den är otroligt kul, Johnny Depp är snyggare än han någonsin varit och Traci Lords är ännu snyggare med håret och den schyssta makeupen. Dessutom är det riktig bra musik.

Vi cyklade till Hemmakväll och hyrde Twilight. Jag har ju inte sett den tidigare och Elin anser att det är den bästa film hon någonsin sett och alla andra som sett den verkar älska den. Dessutom köpte jag Pulp Fiction och Barnhemmet. Sedan gick vi på Åhléns där jag köpte trosor - helt enkelt av den anledning att jag inte har tvättid förrän nästa vecka och inte har några rena underkläder. Det är omöjligt att få en tvättid i de här hyreshusen verkar det som. Jag har egentligen inte pengar för underkläder just nu.

När vi kom tillbaka såg vi Twilight. Jag hade skyhöga förväntningar och de infriades inte helt, men till stor del ändå. Men efter baseball-matchen hängde jag inte riktigt med i handlingen för jag var för trött. Och jag blev så irriterad på varför man inte fick veta varför vampyren inte kunde läsa tjejens tankar och varför hon doftade så otroligt mycket. Men det får man väl veta i nästa film eller om man läser böckerna. Den var väldigt romantisk och det gillade jag.

Ikväll har jag träffat Maria, vi gick till älven och sedan till Statoil och tillbaka hem till mig. Helt plötsligt vad klockan halv elva, tiden hade gått fort. Det är så lätt att prata med henne och hon är så klok, men hon mår inte bra alls nu och det gör mig ledsen. Hon har ju som verkligen slagit rot i mitt hjärta. Som tur är kan vi både gråta och skratta åt eländet. I måndags framkallade jag ju bilder, och hon fick ett foto på henne som jag photoshoppat lite lätt och baksidan skrev jag några rader. Jag önskar att hon förstod hur fin hon är inside out.

Imorgon har jag möte med min socialsekreterare och Hera. Är varken nervös eller lugn inför det, det är som det alltid är. Jag har ingen aning om vad de ska säga, men jag anar vad jag kommer ta upp. Hera är min familj och jag älskar dem, men allt funkar ju inte smärtfritt. Det som är mest irriterande är att det är mycket snack och lite verkstad, och de följer sällan upp saker. Jag ser orättvisor lite här och var, men det är näst intill lönlöst att ta upp det med personalen eftersom de inte kan prata om andra boenden med mig på grund av sekretessen. Det kan bli ganska otillfredställande, sekretess är såklart jätteviktigt men det gör att många saker blir hängande i luften. Det finns mycket annat som kan diskuteras också.

Godnatt (snart, eller om några timmar).

Jag snubblade över ett youtubeklipp med Lady GaGa som faktiskt fick mig att tappa hakan. På många plan. Hon är en superstjärna, inget snack om saken. Det är bara det att alla inte vet det än. Men om ni inte är övertygade föreslår jag att ni kikar på det här:

Det har varit en bra dag i det stora hela. Eller kanske inte? Jag vet inte.

Jag har spelat och sjungit med Elin och Marika (personal på Hera). De blev imponerade och jag skrattar samtidigt som jag rodnar. Jag menar, det är faktiskt pinsamt att de berömmer mig för att jag drar några ackord och sjunger halvfalskt, jag vill bara ha kul och fiskar inte komplimanger, komplimanger gör mig obekväm. Jag gissar på att de inte har någon att jämföra med, för jag känner så otroligt bra musiker att jag tycker att det är pinsamt att få höra att jag är duktig. Benita tyckte att jag lärt mig mycket på kort tid och det kanske jag kan hålla med om. Men det finns inget roligare än musik och det behöver inte vara perfekt hela tiden. Det ska vara roligt. Jag relaterar till Idol-deltagarna som är lite halvbra, som har ”någonting” men inte är tillräckligt bra. Jag är ärligt talat orolig att någon skulle vara så dum att de ”tipsade” om mig till det programmet, jag har nämligen blivit varnad några gånger nu!

Eftermiddagen försvann och det blev kväll, Hera har lånat en bil (eftersom ”Bossebilen” inte längre tillhandahålls” så jag frågade om de ville skjutsa mig för att hyra film och köpa skräpmat. Benita körde mig och jag bestämde mig för att hyra Girl, Interrupted trots att jag har den på DVD, men den försvann i den senaste flytten och jag var så extra sugen på den att jag inte kunde låta bli att hyra den.

Redan i bilen fick jag ångestkänningar. Det är så konstigt, jag mår faktiskt bra men får ofta en ren fysiskt ångest. Bröstkorgen snördes åt och jag kippade efter andan, kanske för att jag även om jag inte tänker aktivt på det avskyr jag oftast att vara inne i affärer eller stå i kö. I kassan fumlade jag med mitt personnummer så expediten bad om min legitimation. Jag fick svimningskänslor. Det gick bra, jag kom ut med en flaska Cola, senaste Nemi, två paket cigg och såklart filmen. Jag la också på minnet att jag måste se Ghost World igen.

Vi åkte till Frasses, men när vi kom in dit gick vi inte direkt till kassan. Det satt nämligen en kille vid ett bord, framåtlutad med händerna uppe vid bröstkorgen. Han gungade fram och tillbaka, som att han hade fruktansvärda känslor. Paniken stegrade i mig och jag trodde att jag skulle få bevittna när en människa dör. Teorierna om att han just blivit dumpad, att han var fruktansvärt påtänd eller att han just fick en hjärtinfarkt susade genom huvudet. Jag ville gå fram och fråga hur det var men frös, kallsvettades, kunde inte andas och blev yr som innan man svimmar. Som tur var gick Benita direkt fram, la en hand på hans axel och frågade hur han mådde. Han svarade att han hade ont i hjärtat och Frassespersonalen stod bara och glodde.

Jag kan inte fatta hur människor bara kan stå och se på, hur de kan se att en människa mår fruktansvärt dåligt utan att ingripa, utan att ens fråga hur det är. Tack Gud för att Benita är socialarbetare, en riktig som vågar konfrontera! Men den här killen sa bara att han haft sådär hela livet, att han inte behövde hjälp. Benita godtog det, jag beställde maten men höll på att falla ihop. Jag hade kraftig panikångest. Jag trodde jag skulle dö, men det var ju ingenting mot för vad den här killen säkert gick igenom.

Han fick ett glas vatten och gick ut. Jag var inte tillfredsställd, han hade fortfarande så kraftiga smärtor att han inte kunde stå upp och att hans kropp gungade fram och tillbaka, som just innan man ska spy och kväljningarna kommer. Händerna höll han fortfarande över hjärtat och jag fick Benita att gå fram igen och fråga om vi skulle ringa ambulans. Nej, vi fick inte ringa ambulans och nej, det var ingen som skulle komma och hämta honom. Jag måste säga att jag inte var nöjd med att lämna honom så, men Benita menade att vi gjort vad vi kunnat. Han ville inte ha hjälp.

På bilresan hem var jag beredd på att säga mina sista ord till Benita, jag var övertygad om att jag skulle dö. Jag fick ingen luft, kunde inte ta ett helt eller ens ett halvt eller en fjärdedels andetag. Det är bara ångest, jag kommer inte dö, det kommer gå över repeterade jag, men den fysiska sensationen var så stark att jag verkligen var beredd på att dö. Det var den värsta panikångestattacken jag haft på... en vecka. Inte undra på att jag blir deprimerad från tid till tid. Vem skulle inte bli det?

När vi kom hem igen var det första jag gjorde att ta Xanor.

Middagen smakade inte, kan jag säga.

När vi började se filmen hade jag lugnat mig lite, men tänkte fortfarande på den här killen. Klart jag gjorde det. Men jag visste att jag nu inte kunde göra någonting. Jag bara hoppas att jag inte får läsa rubriker om att den här killen dog.

Girl, Interrupted är ett mästerverk. Det är min absoluta favoritfilm. Den perfekt från början till slut. Jag betraktar den som ett konstverk och jag relaterar starkt till den. Jag får skratta och gråta, och Benita som såg den med mig fick stå ut med att jag fyllde i vissa meningar i filmen. You lie down, you confess your secrets and you’re saved. Ca-ching!

Nu sitter jag i min lägenhet och har tänt ljus. Både här inne och ute på balkongen där jag har två jättefina ljuslyktor. Jag har det så bra här egentligen, jag kunde inte ha en bättre omgivning i det här stadiet av mitt liv. Jag har trygghet. Everything you need is around you, the only danger is inside you. Jag kan inte komma undan min ångest. Ångest triggar ångest in i en ändlös ond cirkel. Har man någonsin drabbats av en panikattack så blir man rädd för den, och rädslan skapar panik. Situationer och platser kopplas undermedvetet och medvetet till ångest.

Jag skulle nog vara en ganska normal person om jag inte plågades av all den här ångesten.

Men ångesten har som sagt varit rent fysisk och inte mental, jag mår ganska bra.

Hoppas bara den där killen med hjärtont mår bra.

Idag fick jag mina foton! Vissa blev dåliga pga framkallningen, andra var dåliga från början, men jag har en hel del roliga och fina foton nu. Och mer ska det bli, datorn hemma hos mina föräldrar och min bärbara har delad vårdnad om fotona. Jag gjorde dubbletter av vissa foton som jag tänkt ge till några av mina kompisar. Jag ska börja jobba på kompisväggen snart och funderar på om jag ska ha någon sorts ordning i den eller bara sätta upp foton slumpvis. Gjorde jag det i total kronologisk ordning skulle jag nog bara se det som en promenad från början till slut och jag gillar inte den idén, men att gruppera foton från olika tillfällen känns mer vettigt. Jag vet inte hur jag ska göra, någon annan kanske har något roligt förslag? Kanske i något sorts färgschema?

Jag har mest plinkat gitarr idag. Men jag har också åstadkommit någon sorts ordning här hos mig, jag har plockat och plockat i lägenheten och på eftermiddagen fick jag hjälp av personalen på Hera. Nu ser det ganska okej ut här, imorgon ska jag dammsuga. Jag har bytt sänglakan och ser fram emot att krypa ner där, faktiskt. Ikväll har jag mest varit ute i gemenskapen och pratat med andra Hera-kvinnor, och Maria kom hit vilket alltid är lika fint.

Jag håller på att spela sönder händerna. Fingertopparna är avdomnade konstant och de har börjat ömsa skinn, fingrarna och vänster handled har stelnat eftersom jag tryckt och tryckt på gitarrhalsen - därför är det lite svårt att skriva just nu och således ska jag avsluta det. Men innan jag går isäng måste jag nog träna lite mer...

En sån dag det vatt, som Olle säger.

Idag hade jag träff med Ola på Teg. Det blåser apmycket här i Umeå och jag trodde att jag skulle falla ikull, vindbyarna måste ha nått upp i orkanstyrka.

Jag gillar inte Teg. Jag gillar inte terapi. Jag gillar inte mediciner. Jag gillar inte DBT. Jag gillar ingenting som betyder att jag måste ta mig fram och tillbaka, åt sidorna eller upp och ner. Jag vill bara vara. Men man kan inte pausa DBT, och jag tror att det är det bästa alternativet för mig. Ändå känner jag mig totalt sönderinvaderad i mitt huvud, inte för att jag berättar alla mina hemligheter utan för att jag inte tycks få tid under terapin att yppa minsta problem. Det är som att allt handlar om att fylla i dagboksblad, humma och se hur mycket ångest jag haft under en vecka utan att liksom gräva oss djupare i det. Om jag skadat mig eller haft för mig något dåligt beteende så gör vi en kedjeanalys där det är meningen att vi ska komma fram till vad jag kunde gjort istället.

BAH säger jag. Jag vill inte göra bättre saker. Jag avskyr kedjeanalyserna och vill bara skriva idiot i alla tankebubblor på papperet. Jag vill inte vara mer än en idiot just nu. Jag orkar inte göra bättre ifrån mig, och jag avskyr att det handlar om vad DE tycker är bra för mig. Det kallar det för ”egensinnighet” när man spjärnar emot. Jaha, jag är väl egensinnig.

I alla fall så pratade vi, eller snarare Ola, mest om att jag inte kommer få byta terapeut. Jag sa inget, jag lyssnade för att förstå helt och för att kunna formulera mig själv ordentligt till nästa gång.

Jag har velat byta terapeut en lång tid nu. Han är väldigt... grundlig. Han tar låååång tid på sig att formulera sig. Jag fyller i hans meningar för att förstå. Jag gillar honom som person men inte som terapeut, för jag kommer ingenstans tycker jag. Samtalen flyter inte på och han kämpar så för att vara en duktig terapeut, men det stämmer inte mellan oss.

Han berättade att de träffat någon hitflugen DBT-guru (inte hans egna ord) varje månad i konsultationsteamet, och han hade sagt att han inte anser att jag borde få en ny terapeut. Orsaken är, om jag förstod det hela rätt, att jag också framöver kommer få arbeta med människor som man inte valt ut och som man får jobba lite extra med. Dessutom verkar det som att Ola fått för sig att jag vill ha ”eliten” bland terapeuter (eftersom jag nämnt Mia när han frågade vem som vore en god ersättare för han själv) och förklarade för mig att alla inte kan ha till exempel Anna Kåver och att det hela sitter i DBT:n och inte i vem man har som terapeut.

Jag har skrivit ordet terapeut femtioelva gånger i det här inlägget, men I ain’t stopping now! Jag är irriterad, trött och kan inte koncentrera mig ordentligt.

I alla fall så har han fått det hela om bakfoten. Jag förstår hans resonemang, men det är MIN tid som privatperson och det är min terapi, jag orkar inte sitta och traggla med att fylla i Olas meningar som aldrig annars blir klara och inte känna att jag kan öppna mig ordentligt. Det ska inte vara en kamp bara för att föra ett samtal framåt, då missar jag kampen mot mina problem.

Han föreslog att vi ska försöka till jul. Innan det hade han sagt att vi skulle försöka till efter sommaren. Innan det ville han försöka till försommaren. Jag är vid det här laget redo att hoppa av helt.

Idag firar jag 14 dagar utan Lithionit. Det går ganska bra, jag mår ganska bra. Jag behöver egentligen prata med en läkare, med min läkare Thomas, om många saker. Dels mina mediciner nu, och dels om lite som jag läst i min journal. ”Har psykotiska tankar men uppträder inte psykotisk” - vad ska jag göra av det? Var jag psykotisk för lite mindre än ett år sedan, är det något jag drabbas av ibland? Jag vet bara vad vårdare har sagt till mig, inte vad läkaren gör av deras anteckningar. Jag vill veta hur psykiatrin ser på mig, hur de sammanfattar mig. Och framför allt vad de ser som lösning. Mummel mummel, Thomas höjde min Seroquel. Mummel.

När jag varit på Teg fick jag skjuts till apoteket för att hämta ut mediciner, sedan promenerade jag ner mot Hera och träffade Alex. Vi satte oss i gräset och bara pratade i nästan en timme tror jag. Hon är så lätt att prata med att det är skrämmande. Hon är så vettig och förstående och rolig. Jag saknar henne!

Efter middagen cyklade jag till Maria för att umgås och se Idol. Nina kom över också och det var riktigt mysigt. Jag älskar Marias lägenhet, hon verkar göra allt hon rör vid till hemtrevligt och mysigt. Hon har en alldeles egen stil och lägenheten speglar hennes personlighet. Varm och älskvärd.

Nu är jag hemma på Hera igen, håller på att dra på mig en förkylning känner jag. Antar att det är min (o)tur nu!

Jag är less på att vara mentalpatient. Det var inte så det var tänkt. Maybe I’m just a girl, interrupted :P

Jag har så svårt att gå och lägga mig på kvällen. Det känns inte lockande alls, jag kan somna nästan när som helst på dygnet utom när man ska somna. Min sömnmedicin fungerar inte som förr, jag har lagt till mig med en tolerans antar jag och dessutom tror jag att det kan ha att göra med att jag slutat med Lithioniten. Det är inte alls någon hypomani som gör att jag inte vill gå isäng och sedan inte kan sova när jag lägger mig, för egentligen känner jag mig ganska normal. Kanske har jag kvar sviter av en depression, men i grunden känner jag att ångesten är det som stör mig mest.

Idag har dagen gått förbi obemärkt. Det som varit värt att nämnas är att jag skickat in MASSOR av bilder till fujifilm för framkallning. Uppenbarligen fick man 100 bilder framkallade gratis (utom frakten) och resten för 0.75kr/styck. Jag visste inte ens att det kunde vara så billigt, hade tänkt mig i alla fall 2kr per bild. Glad överraskning. Jag har framkallat mycket som jag tänkt sätta upp på en vägg, göra en så kallad "kompisvägg". Jag behöver se ansikten av de jag bryr mig om och tillfällen som betytt något för mig varje dag. Nu ser jag verkligen fram emot leveransen, som ska ske inom tre dagar. Weee!

Jag har massvis med gamla foton som jag tittar på ofta. Jag är en äkta nostalgiker, jag tror att jag har det i generna. Good ol' times. Tyvärr sitter jag oftast bara och önskar mig tillbaka. Det är svårt för mig att acceptera vad jag har blivit, även om jag är precis samma tjej så lever jag ett liv som blir mer och mer komplicerat för varje minut som går. Det är som att jag trasslar in mig ännu mer hela tiden, alla dessa år som jag jobbat för att nysta upp tråden så har jag bara trasslat till det ännu mer. Jag har förlorat så många vänner på vägen, men också träffat nya och underbara människor.

Jag önskar bara att jag gjort karriär inom media istället för att ha påbörjat en strålande karriär inom psykiatrin. Numera är det svårt för mig att skilja på mitt sjuka och mitt friska, jag tenderar alltid att hamna i prat om psykiatri. Det är ju så naturligt när jag är så insyltad i det.

Jag har inte riktigt trott på min egen förmåga i att sluta med Lithioniten, varit rädd för läkarnas och alla andras misstro, men Malin sa idag att hon faktiskt börjat tro på mig och när jag pratade med min bror ikväll sa han att jag lät piggare och att han också trodde på mig. Det var så skönt att höra, nu vill jag visa lite jävlar anamma!

Ikväll har jag tagit lite extra medicin för att underlätta processen mellan att gå och lägga sig och att sova. Ska bara se ett avsnitt av Seinfeld.

Igårkväll skulle bli en tidig kväll, men jag somnade vid 03 tror jag. Jag råkade fastna i ett program om HIV på ettan, sedan fastnade jag i en bok och sedan fastnade jag innanför mina ögonlock.

Jag ställde aldrig klockan för att jag tänkte sova ut, det är så fint att vakna upp av sig själv tycker jag. Men istället vaknade jag till att telefonen ringde halv två på eftermiddagen. Visst, jag gör inte mycket om dagarna nu men det var inte trevligt alls.

Ändå har jag känt mig väldigt... ja, rätt ord är nog 'balanserad'. Jag har känt mig väldigt balanserad idag, av någon anledning. Jag tänker inte analysera eller värdera, det har bara varit en skön dag!

Jag har nött ackord och låtar idag, just nu Hurt (lol, jag vet!) och Breathe me. Och I want you to want me, hehe. Nu har fingertopparna på vänster hand börjat flagna, betyder det att de kommer att hårdna? Det vore bra, göra det lättare att spela. Jag tycker verkligen att det är roligt att plinka, släpper inte gärna gitarren och slutar först när jag börjar få kramp i vänsterhanden.

Vi har välsignats med två nya kvinnor här på Hera, varav en som jag nu lånat ut kläder till eftersom hon inte hade några. Vi har typ samma storlek så de passar jättebra på henne. Hon är verkligen jättefin men härdad av ett hårt liv (precis som alla andra här) så jag känner mig jätteglad över att hon uttryckt att hon känner att hon fått ett gott bemötande och att alla är snälla. Snart är det ett år sedan jag flyttade hit och jag minns att alla direkt var jättesnälla mot mig också. Det är en himla fin stämning här.

Hera är verkligen min andra familj.

Det är en sådan här dag som jag vill ta upp "För att överleva" av Sofia Åkerman, det är en sådan här dag jag känner ett sammanhang. Läkarnas domedagsprofetia känns långt bort. Idag kämpar jag inte, jag bara är. Det är skönt.

Jag tror att jag somnade ganska direkt igår. Jag var så trött att jag ögonen gick i kors, och det var skönt att bara blunda och inte behöver anstränga sig. Jag antar att mitt sätt att försöka somna handlar om någon sorts självhypnos, vilket känns ansträngande fast det hjälper mig att sova. Det kräver all fokus jag kan uppbringa. Men igår la jag bara huvudet på kudden, kände hur mjuka lakanen var och somnade utan att behöva ligga och vrida och vända mig. Oh heavens.

Idag är mammas födelsedag. Jag hade ingen present eftersom jag dels inte har pengar och dels inte haft möjlighet att hitta på något eftersom jag varit inlåst. Vi fikade chokladkaka imorse och mamma fick te från Ulvön och en alldeles sprillans ny och egen digitalkamera! Sedan gick jag och sov till lunch, efter det har jag hjälpt mamma att bränna ut skivor till sina core-pass. Jag hade gott inflytande och la till VNV Nation - Prelude och Depeche Mode - Blasphemous Rumours till avslappningen. Hehe.

Jag hade inte tänkt berätta för mamma om vad läkaren Dimitrij sagt till mig på mötet, om hur hopplöst det var att jag slutat med Lithioniten och att han räknade med att det skulle sluta illa. Av någon anledning som för en stund verkade vettig så berättade jag om vad Dimitrij sagt och mamma reagerade direkt. Hon kramade mig och så började hon gråta.

Och så började hon gråta.

På hennes födelsedag och allt.

Way to go, Sara.

Just nu ser jag ingen anledning till att hon skulle behövt höra det. Jag sa att det skulle bli okej och att de inte behövde oroa sig så länge jag var på Hera, men hon undrade om jag skulle hinna skära upp mig eller hoppa framför en bil eller ett tåg innan någon sa stopp.

Jag bad mamma och pappa att inte oroa sig. Det hjälper inte.

Jag är så arg på Dimitrij. Han förstärkte känslan av att känna sig döende. Som om det är förutbestämt. Jävlar karl.

Jag måste med mycket beslutsamhet ta mig igenom det här. Tyvärr är beslutsamhet en kvalitet jag nästan saknar. Tjurig är jag, men inte beslutsam. Det är inte riktigt samma sak, tyvärr. Men jag kanske kan vända tjurskallen till någonting bra.

Dag 10 utan Lithionit.

Mamma hämtade mig i stan idag. Vi åkte hem och jag var trött, bitchade om min läkare och mamma försökte vara diplomatisk. Hon är bra på det och det är störande.

I Nordmaling är det mer höst än i stan. Här är många löv redan gula och bruna, det doftar annorlunda och det är mysigt. Eftersom mamma fyller år imorgon har vi ätit en god middag med tillhörande efterrätt och bjudit in mormor. Jag är ofta ganska diskussionshätsk men idag orkar jag knappt höra på andra och allra minst mig själv så jag har inte ens kunnat dra igång den vanliga debatten: kungen, stadsskick och att vänsterpartiet inte längre kallas VPK. Jag är rent utmattad och vill bara vara.

Det är kul att gå igenom sitt youtubekonto och titta på gamla favoriter. Just nu: http://www.youtube.com/watch?v=y2GN-Z1srsg

Så mycket tankar om inläggningen, men jag skriver om idag istället.

Jag vaknade sent och ringde avdelningen, "går det bra om jag kommer till mötet istället för till lunch?" och ja, det gick bra. Vid 14 knallade jag och Marika från Hera till sjukhuset där vi satte oss i familjerummet med min DBT-terapeut, två skötare som jag inte känner och en läkare som jag bara ser som en karaktär från 80-talets Glamour. Alla säger att han, Dimitrij (stavning) är så snygg, men jag ser bara hans frisyr och vill fnissa lite. Han verkar snäll men han är tystlåten, kanske för att han inte behärskar språket till fullo. "Du har alla mina öron" som han inledde ett samtal tidigare i veckan visar snarare att han kan engelska bättre än svenska, haha!

Hur som helst... Mötet satte igång och vi pratade mina mediciner. Just nu står jag på 5 tabletter Lithionit, 400mg Seroquel, 20mg Stilnoct och 1-2mg Xanor (vid behov) per dag. Jag tar ingen Lithionit, 200mg Seroquel och Stilnocten samt någon Xanor ibland. Jag ombads redogöra varför jag vägrar ta Lithionit och det gjorde jag, men även i mina öron lät argumenten ganska svaga jämfört med läkarens.

Det är nämligen Ytterst Viktigt att jag tar stämningsstabiliserande medicin, men jag vill jobba mot att vara så medicinfri som möjligt. Jag ifrågasätter att jag står på en ganska stark medicin som Lithionit när min huvudproblematik är borderline personlighetsstörning och bipolär typ II. Vore jag typ I, dvs att jag förutom depressioner hade riktiga manier, så skulle jag förstå bättre. Vården säger att huvudsaken är att det fungerar, men jag har känt mig mycket dålig alldeles för ofta för att det ska vara min idealmedicin.

Jag sa att jag vill utforska en så medicinfri kropp som möjligt. Därför började jag med Lithioniten. Jag stod fast i mitt beslut och vi fortsatte samtala om hur min planering för den närmaste tiden var. Dimitrij gick ut för att konsultera en överläkare.

Vi hade diskuterat det viktigaste medan Dimitrij var borta. Jag ska i princip fortsätta som vanligt. Men Dimitrij kom tillbaka och visade inga tecken till vänliga leenden. "Du har fått LPT-permission" säger han och förklarar att jag har permission fram till den 22:a, och är allt bra då blir jag utskriven och fri. Jag blev glad men fick inte glädjas länge, för Dimitrij tog fram domedagsrösten och berättade luddigt men bestämt om hur hemskt det skulle kunna bli. Att mina chanser var minimala. Att det vore ödestiget om jag drabbades av en manisk depression!

Nu är "manisk depression" ungefär som the boogey man för mig. Han gjorde mig livrädd och sedan var samtalet över. Precis som the boogey man så tvivlar jag på existensen, eller snarare av att jag kommer drabbas av det, men det spökar ju ändå. När vi lämnade sjukhuset fick jag för mig att Dimitrij trodde att nästa gång han fick se mig skulle vara i en liksäck.

Det är läskigt när andra inte tror på en. Det blir också ännu viktigare att man tror på sig själv. Jag är beredd på att saker kommer bli svårt, men det fyller mig snarare med en lyckokänsla än depression, även om jag är oroligt nervös. Jag behandlas som en cancersjuk som vägrar cellgifter eller strålning. Men det fyller mig med en känsla av jävlar anamma, att jag ska visa dem.

Jag är beredd att börja med mediciner om det blir för tufft att vara utan. Men ingen kan ta ifrån mig rätten att få prova vara så gott som opåverkad av medicin.

Efter skräckkabinetten frågade jag Marika om hon tyckte att Dimitrij var snygg. Alla tycker ju att han är snygg. Hon sa att hon inte tänk på det, men tänkte tillbaka och värderade honom som ganska snygg fast hon också hade en känsla av en 80-talssåpa när man såg honom dra med fingrarna genom håret.

I eftermiddag spenderade jag och Marika några timmar med att diskutera allt mellan himmel och jord, som hur gammal människor verkar vara till marxism och Fidel Castro. Sedan ringde jag Maria, hon kom hit och vi cyklade till Frasses i regnet och beställde skräpmat. Efter all sjukhusmat förtjänar jag ett riktigt skrovmål, tyckte jag. Vi satt där i ett par timmar och fortsatte sen till Hemmakväll för att köpa godis.

Hemmakväll var fullproppat med människor. Klockan var 20.30, alla skulle väl hem med en hyrfilm och lämpligtvis börja se den 21.00 för att få en tidig kväll. Vi gick in i folkmassan, tog vårt godis och ställde oss i den milslånga kön. Redan då hotade panikångesten att jag skulle svimma. När vi kom till kassan var jag så rädd för att jag skulle spå på exbiditen att jag tryckte godispåsen i Marias hand, bad henne snabbt att också betala det och gick ut för luft.

DÄR SER MAN. 6 timmar efter mötet fick jag en livskvalitétshämmande panikattack. Jag hörde manisk depression eka i huvudet och insåg att skrämselpropagandan redan fått mig att tro att jag inte skulle fixa det här. Jävla skit! Men vi cyklade hem, paniken la sig och vi såg på "The hand that rocks the cradle" och småpratade. Det var mysigt. Om jag fick utnämna en handfull friend of the year skulle Maria vara med. Hon är så smart, så rolig och trots att jag anar att hon i skrattet är lite rädd när det handlar om svåra saker så kanske hon faktiskt ser det roliga i det som varit så dystert. Så jag skrattar med henne. Så tokiga vi är!

Imorgon ska jag till Nordmaling. Mamma kommer och hämtar mig eftersom jag mår rätt okej men aldrig skulle klara att åka buss i mitt skick. Hon fyller år i helgen och jag har ingenting utom slutenvårdshistorier att komma med, inte ens ett kort eller några ord, men hon sa att det är okej. Vi ska äta middag med mammas familj och inget mer, ingen stor grej. De ska fira stort när de åker utomlands tycker jag, både för pappa som fyller extrem-gubbe (dvs 60 år) och för mamma som fyllt år.

Nä, jag tycker att de ska fira extra mycket när de åker utomlands för att de är så fina föräldrar till ett fint barn och ett mer komplicerat barn. De är mitt allt och jag önskar att jag kunde få dem att skratta oftare än att jag fick dem att gråta. Därför ska de fira, för att de förtjänar allt gott. De är genuint goda människor i allmänhet, men de har offrat mer än ord kan säga för mig. De förtjänar VIP-platser i himlen.

Vill passa på att länka till min fru som gjort en så klockren parodi på amandavardet.blogg.se!
I pee'd a little!

Ja, nu sitter jag här hemma efter alldeles för många dagar på psyket.

När jag kom till mobila teamet förra måndagen fick jag träffa Curt, en läkare vars mustasch var så gigantisk att jag inte riktigt kunde höra vad han sa för att den håriga dansen ovanför hans mun var så äcklig och fascinerande. Fast jag tror egentligen att det som fick mig att sluta lyssna på honom egentligen var för att han berättade om ett kedjemail han fått om en kille som hette Kalle och som alltid var positiv. Tydligen räddade det hans liv och att man kunde lära mycket av det. Jag blev först häpen över att han förringade min smärta på det viset och glodde på mustaschen istället.

Han sa in mig på LPT eftersom jag blivit hämtad av polis och vägrade skriva in mig själv. Jag fick skärpt extravak i ett dygn, men jag var smart och bara låg stilla, bidade min tid.

För saken är den, håller man sig lugn så släpper de på kontrollerna och man kommer ut fortare. Jag visste att jag skulle kunna vara ute om två dagar och återgå till att smida mina planer.

Men dagarna gick och jag blev inte utskriven. Jag har haft en sådan otrolig hemlängtan att jag nästan gått sönder och trots att jag kunnat skada mig lät jag bli, fast bara för att jag ville fortsätta ljuga mig ut. Min plan gick ut på att inte säga ett ord, ta så lite extra-medicin som möjligt och ge sken av att vara stabil. Kanske var jag stabil också, i och med att jag inte tappade greppet. Fast jag tror att den stabiliteten bottnade sig i att jag var otroligt konsekvent i mitt beteende för att komma ut.

Ingen läkare verkade vilja ta i mig ens med tång. Min PAL Thomas som också är överläkare på avdelingen har aldrig haft tid med mig. Han har lovat att träffa mig hela den här veckan, men enda gången jag såg skymten av honom var när han hämtade kaffe i köket en gång.

Varje dag har varit en enda plåga. Jag har sms:at vänner om att jag vill ut och hem, jag har gråtit ett par gånger när jag tappat ansiktet framför personalen för att jag vill hem, jag har i tre dagar skällt ut personal fast det inte är deras fel att jag är där och att läkarna lovar att träffa mig men inte gör det.

Det finns så mycket som är totalt orespektabelt och oacceptabelt på avdelningen. Ingen personal kan svara på någon som helst fråga verkar det som, och min läkare har lovat att träffa mig i fyra dagar men inte dykt upp och inte ens haft respekten att berätta för personalen att de inte hinner med mig eller när de går hem så att jag kan sluta vänta. I en vecka har avdelningen varit mitt väntrum och jag fäller bittra tårar över att min läkare inte prioriterar en patient som ligger inne på LPT och som inte behöver vara där.

För det är sant, jag behöver inte vara inlagd! Jag behövde antagligen läggas in, men det är snarare skadligt att låta mig vara kvar. Personalen är lite lätt förbryllade och erkänner att jag faktiskt inte uppvisar något beteende som visar att jag behöver slutenvård och jag är övertygad om att vården inte kan göra någonting för mig. Det är slut nu. Jag är sönderterapiad, har varit söndermedicinerad, jag är riktigt trött på psykiatrin. Vad kan de göra när de två nycklarna till friskhet inte verkar fungera?

Jag lyckades få nattpermission idag. Nu är jag hemma, och det är mycket skönt även om jag möttes av svidande minnen från tiden innan polisen hämtade mig. Hera hade sagt att de städat upp lite, men jag tror att det vände sig i magen på dem när de gått in på toaletten. Jag bad om hjälp att få skura toaletten ikväll, men de stod i dörröppningen och gjorde ingenting. Jag stod på knä och plockade upp saker och torkade golv och handfat, fast jag egentligen inte hade ork. Men jag var ju tvungen att göra det, vem annan skulle vilja göra det?

Det kändes så konstigt. Jag minns inte riktigt allt som hände förra måndagen innan jag blev hämtad, men jag minns att jag försökte sticka därifrån efter att de ringt polisen och att jag ilsket kastade mig in i väggen intill toaletten och grät äckligt högt och pinsamt. Allt på alla hyllor på andra sidan av väggen ramlade ner och spred sig över toalettgolvet. Jobbigast var att plocka upp alla topsar, det verkade finnas miljoner, men att torka var känslomässigt svårast. Nu stinker det järn i hela lägenheten.

Känner mig liten och hjälplös. Jag tror inte på mediciner, terapi, psykiatrin men värst av allt inte heller på mig själv.

Imorgon har jag vårdmöte och jag längtar efter att få kuttra för alla så att jag blir utskriven. Jag kanske kan spendera resten av livet med att ligga på soffan och se Dawson's Creek? Det känns lockande i alla fall.