Jag har så svårt att gå och lägga mig på kvällen. Det känns inte lockande alls, jag kan somna nästan när som helst på dygnet utom när man ska somna. Min sömnmedicin fungerar inte som förr, jag har lagt till mig med en tolerans antar jag och dessutom tror jag att det kan ha att göra med att jag slutat med Lithioniten. Det är inte alls någon hypomani som gör att jag inte vill gå isäng och sedan inte kan sova när jag lägger mig, för egentligen känner jag mig ganska normal. Kanske har jag kvar sviter av en depression, men i grunden känner jag att ångesten är det som stör mig mest.

Idag har dagen gått förbi obemärkt. Det som varit värt att nämnas är att jag skickat in MASSOR av bilder till fujifilm för framkallning. Uppenbarligen fick man 100 bilder framkallade gratis (utom frakten) och resten för 0.75kr/styck. Jag visste inte ens att det kunde vara så billigt, hade tänkt mig i alla fall 2kr per bild. Glad överraskning. Jag har framkallat mycket som jag tänkt sätta upp på en vägg, göra en så kallad "kompisvägg". Jag behöver se ansikten av de jag bryr mig om och tillfällen som betytt något för mig varje dag. Nu ser jag verkligen fram emot leveransen, som ska ske inom tre dagar. Weee!

Jag har massvis med gamla foton som jag tittar på ofta. Jag är en äkta nostalgiker, jag tror att jag har det i generna. Good ol' times. Tyvärr sitter jag oftast bara och önskar mig tillbaka. Det är svårt för mig att acceptera vad jag har blivit, även om jag är precis samma tjej så lever jag ett liv som blir mer och mer komplicerat för varje minut som går. Det är som att jag trasslar in mig ännu mer hela tiden, alla dessa år som jag jobbat för att nysta upp tråden så har jag bara trasslat till det ännu mer. Jag har förlorat så många vänner på vägen, men också träffat nya och underbara människor.

Jag önskar bara att jag gjort karriär inom media istället för att ha påbörjat en strålande karriär inom psykiatrin. Numera är det svårt för mig att skilja på mitt sjuka och mitt friska, jag tenderar alltid att hamna i prat om psykiatri. Det är ju så naturligt när jag är så insyltad i det.

Jag har inte riktigt trott på min egen förmåga i att sluta med Lithioniten, varit rädd för läkarnas och alla andras misstro, men Malin sa idag att hon faktiskt börjat tro på mig och när jag pratade med min bror ikväll sa han att jag lät piggare och att han också trodde på mig. Det var så skönt att höra, nu vill jag visa lite jävlar anamma!

Ikväll har jag tagit lite extra medicin för att underlätta processen mellan att gå och lägga sig och att sova. Ska bara se ett avsnitt av Seinfeld.