Ett samtal, jag grät. Vet inte varför. För alla ord jag sagt och de jag aldrig kunnat säga.

Orkeslös och trött, nedstämd och som fastkedjad i sängen utan att blunda en sekund. Lyssnar på Coldplay för första gången på evigheter, det är ju så sorgesamma. Jag frossar sorg, ångesten är nära och hotar att få mig att sluta andas. Det tycks alltid pågå en kamp. Det tycks aldrig finnas något egentligt mönster för hur jag mår. Det tycks vara ändlöst.

Jag skulle egentligen iväg och rösta i kyrkovalet, för mig är det viktigt att rösta. Men mitt röstkort har kommit på villovägar, och jag misstänker att det beror på att en av de boende här på Hera brukar hämta posten fast hon inte får egentligen. Hon vill ju vara snäll, det förstår jag, men det stör mig att brev jag skulle fått ibland inte kommer fram.

Jag skulle kunna rösta med bara legitimationen, men jag vet inte var jag ska gå, var jag är skriven. Det är ett för stort problem för att jag ska orka se till att göra min röst hörd idag. Det är egentligen skitviktigt för mig, för att HBT-personer ska få gifta sig i kyrkan framför allt. För att vi inte ska gå bakåt angående kvinnliga präster. För att Sverigedemokraterna ska hållas på avstånd. Men jag röstar inte idag. Jävla skit.

Skulle lämna igen filmen jag hyrde igår, gick ut men satte mig på parkbänkarna i närheten. Jag satt och lyssnade på musik och rökte. När jag väl orkade ställa mig och ta mig in igen lämnade jag en hög med fimpar vid bänken.

Inne på Hera har vi besök och jag orkar inte prata med någon eller bli sedd, ringde till Heras mobil och bad om hjälp att få den fördömdade tvätten tvättad och Gunilla gick ner med mig. Hon pratar så mycket, det tar aldrig slut. Men nu har jag snart tvättat klart. Förstår inte hur jag orkar.

Jag har beställt böcker, filmer och musik för första gången på flera år faktiskt. Jag förtjänar det och har sparat pengar enbart för mitt shoppingbehov, så jag har för en gångs skull råd.

Böcker:
Glaskupan
Ariel: The Restored Edition
I Hate You Don’T Leave Me
Adams bok
Så grydde hämndens timme (Bok 5 i serien Imorgon när kriget kom)
I skymningens land (Bok 6)
På andra sidan gryningen (Bok 7)
Marilyn Manson : Den långa vägen ut ur Helvetet

Filmer:
En vampyrs bekännelse
The Shining (1980)

CD:
I Am Sasha Fierce (2CD - Deluxe)

Jag fick mycket för ganska lite, väldigt överkomliga priser. Till exempel gick Marilyn Manson-boken på 9kr!

Samtidigt gnager ångesten, kanske var jag väldigt förhastad i allt som jag köpte. Jag borde ju köpa kläder för pengarna jag sparat. Men jag hatar att köpa kläder för jag kan aldrig ha något ändå, allt är för smått. Jag får kompromissa med ”tjockismodet” och min egna klädstil jämt, det är inte roligt.

Men i övrigt har helgen varit ganska bra. Jag har umgåtts med Maria, sett film och sovit massor. Nu lyssnar jag på Hanson och försöker peppa mig på något sätt, jag vill inte ha sorg i hjärtat.

Imorgon ska jag träffa min läkare. Han kommer vilja få mig att äta medicin. Jag undrar om jag bevisat min poäng nu, med 25 Lithionit-befriade dagar... Kanske dags att skärpa sig och proppa i sig medicin igen. Dags att visa moget beteende, snällt svälja tabletterna som ska få mig att må bra och som funnits med under alla dessa kaosartade år. Frågan är om de verkligen lindrat någonting, frågan är om de kanske istället skapat problem.

Ordet ”omogen/omoget” dyker ofta upp i min journal. Moget vore att ta meds, prata när jag ska prata och vara tyst när jag ska vara tyst (enligt dem), INTE ha sönder saker när jag är arg och helst inte vara arg alls. Man ska vara lugn, sansa sig. Jag är inte lugn, jag är mest av allt arg och jag vill inte spela efter deras regler.

Jag är mätt på mediciner och terapi. Jag orkar inte mer av det nu. Men vad ska jag göra istället? Jag vet inte. Jag vill bara vara normal men det är någonting jag aldrig kommer uppnå. Det finns inte i min natur.