Det har varit en bra dag i det stora hela. Eller kanske inte? Jag vet inte.

Jag har spelat och sjungit med Elin och Marika (personal på Hera). De blev imponerade och jag skrattar samtidigt som jag rodnar. Jag menar, det är faktiskt pinsamt att de berömmer mig för att jag drar några ackord och sjunger halvfalskt, jag vill bara ha kul och fiskar inte komplimanger, komplimanger gör mig obekväm. Jag gissar på att de inte har någon att jämföra med, för jag känner så otroligt bra musiker att jag tycker att det är pinsamt att få höra att jag är duktig. Benita tyckte att jag lärt mig mycket på kort tid och det kanske jag kan hålla med om. Men det finns inget roligare än musik och det behöver inte vara perfekt hela tiden. Det ska vara roligt. Jag relaterar till Idol-deltagarna som är lite halvbra, som har ”någonting” men inte är tillräckligt bra. Jag är ärligt talat orolig att någon skulle vara så dum att de ”tipsade” om mig till det programmet, jag har nämligen blivit varnad några gånger nu!

Eftermiddagen försvann och det blev kväll, Hera har lånat en bil (eftersom ”Bossebilen” inte längre tillhandahålls” så jag frågade om de ville skjutsa mig för att hyra film och köpa skräpmat. Benita körde mig och jag bestämde mig för att hyra Girl, Interrupted trots att jag har den på DVD, men den försvann i den senaste flytten och jag var så extra sugen på den att jag inte kunde låta bli att hyra den.

Redan i bilen fick jag ångestkänningar. Det är så konstigt, jag mår faktiskt bra men får ofta en ren fysiskt ångest. Bröstkorgen snördes åt och jag kippade efter andan, kanske för att jag även om jag inte tänker aktivt på det avskyr jag oftast att vara inne i affärer eller stå i kö. I kassan fumlade jag med mitt personnummer så expediten bad om min legitimation. Jag fick svimningskänslor. Det gick bra, jag kom ut med en flaska Cola, senaste Nemi, två paket cigg och såklart filmen. Jag la också på minnet att jag måste se Ghost World igen.

Vi åkte till Frasses, men när vi kom in dit gick vi inte direkt till kassan. Det satt nämligen en kille vid ett bord, framåtlutad med händerna uppe vid bröstkorgen. Han gungade fram och tillbaka, som att han hade fruktansvärda känslor. Paniken stegrade i mig och jag trodde att jag skulle få bevittna när en människa dör. Teorierna om att han just blivit dumpad, att han var fruktansvärt påtänd eller att han just fick en hjärtinfarkt susade genom huvudet. Jag ville gå fram och fråga hur det var men frös, kallsvettades, kunde inte andas och blev yr som innan man svimmar. Som tur var gick Benita direkt fram, la en hand på hans axel och frågade hur han mådde. Han svarade att han hade ont i hjärtat och Frassespersonalen stod bara och glodde.

Jag kan inte fatta hur människor bara kan stå och se på, hur de kan se att en människa mår fruktansvärt dåligt utan att ingripa, utan att ens fråga hur det är. Tack Gud för att Benita är socialarbetare, en riktig som vågar konfrontera! Men den här killen sa bara att han haft sådär hela livet, att han inte behövde hjälp. Benita godtog det, jag beställde maten men höll på att falla ihop. Jag hade kraftig panikångest. Jag trodde jag skulle dö, men det var ju ingenting mot för vad den här killen säkert gick igenom.

Han fick ett glas vatten och gick ut. Jag var inte tillfredsställd, han hade fortfarande så kraftiga smärtor att han inte kunde stå upp och att hans kropp gungade fram och tillbaka, som just innan man ska spy och kväljningarna kommer. Händerna höll han fortfarande över hjärtat och jag fick Benita att gå fram igen och fråga om vi skulle ringa ambulans. Nej, vi fick inte ringa ambulans och nej, det var ingen som skulle komma och hämta honom. Jag måste säga att jag inte var nöjd med att lämna honom så, men Benita menade att vi gjort vad vi kunnat. Han ville inte ha hjälp.

På bilresan hem var jag beredd på att säga mina sista ord till Benita, jag var övertygad om att jag skulle dö. Jag fick ingen luft, kunde inte ta ett helt eller ens ett halvt eller en fjärdedels andetag. Det är bara ångest, jag kommer inte dö, det kommer gå över repeterade jag, men den fysiska sensationen var så stark att jag verkligen var beredd på att dö. Det var den värsta panikångestattacken jag haft på... en vecka. Inte undra på att jag blir deprimerad från tid till tid. Vem skulle inte bli det?

När vi kom hem igen var det första jag gjorde att ta Xanor.

Middagen smakade inte, kan jag säga.

När vi började se filmen hade jag lugnat mig lite, men tänkte fortfarande på den här killen. Klart jag gjorde det. Men jag visste att jag nu inte kunde göra någonting. Jag bara hoppas att jag inte får läsa rubriker om att den här killen dog.

Girl, Interrupted är ett mästerverk. Det är min absoluta favoritfilm. Den perfekt från början till slut. Jag betraktar den som ett konstverk och jag relaterar starkt till den. Jag får skratta och gråta, och Benita som såg den med mig fick stå ut med att jag fyllde i vissa meningar i filmen. You lie down, you confess your secrets and you’re saved. Ca-ching!

Nu sitter jag i min lägenhet och har tänt ljus. Både här inne och ute på balkongen där jag har två jättefina ljuslyktor. Jag har det så bra här egentligen, jag kunde inte ha en bättre omgivning i det här stadiet av mitt liv. Jag har trygghet. Everything you need is around you, the only danger is inside you. Jag kan inte komma undan min ångest. Ångest triggar ångest in i en ändlös ond cirkel. Har man någonsin drabbats av en panikattack så blir man rädd för den, och rädslan skapar panik. Situationer och platser kopplas undermedvetet och medvetet till ångest.

Jag skulle nog vara en ganska normal person om jag inte plågades av all den här ångesten.

Men ångesten har som sagt varit rent fysisk och inte mental, jag mår ganska bra.

Hoppas bara den där killen med hjärtont mår bra.