Har fortsatt läsa journalen idag. Jag vet inte vad det är som upprör mig så mycket... Är det de saker jag gjort? Som jag sagt? Eller är det helt enkelt det faktum att människor i vården diskuterat mig? Så är det nog, det känns som att de pratar över huvudet på mig. Som när man är i ett rum och människor pratar med varandra om en. "Sara är si, Sara är så."

Jag läser baklänges, jag jag ser också hur diagnoserna ändrats och längtar på sätt och vis tillbaka till förut. Ångestsyndrom UNS hade räckt gott och väl. Men med tiden har de väl förstått att det är mer komplicerat än så. Vad de inte förstår är att det antingen är för komplext eller för enkelt för att de ska kunna hjälpa mig.

Jag har försökt städa till lite idag. Det är roligt att sortera bort medicin som jag inte äter, jag känner mig ändå stolt som inte tar det. Nästa mål är att trappa ner Stilnoct, och sedan Seroquelen, men både Stilnocten och Xanoren vill jag ha så att jag kan ta vid behov. Min största rädsla är inte depressionen, hypomanin eller manisk depression, det är ångesten som är min värsta fiende. Jag är så rädd för den att det genererar ångest. Ändå tar jag inte Xanor särskilt ofta, någon gång i veckan om jag har det riktigt besvärligt.

Har fått fler låtar utskrivna på papper idag och spelat gitarr hela dagen. Jag blir stel i vänsterhanden och fingertopparna gör ont men jag kan inte låta bli. Det är i alla fall skönt att få låtarna på papper, för när min tålmodiga och stöttande fru Malin lyssnar på när jag spelar i telefon (förstår inte hur hon står ut) så måste jag stanna och scrolla ner ett par gånger. Som att det inte räcker med avbrott för att jag tar fel ackord och sånt liksom.

Har varit tankfull idag. Igår började jag läsa igenom Johannas dikter och dagboksinlägg på Sockerdricka.nu. Jag känner igen mig i henne, just för att alla såg henne som en person som höll ihop och som skulle klara sig bättre än andra patienter. Men det var hon som tog livet av sig. Ytan säger faktiskt mycket lite. Jag kände henne inte då, jag känner henne inte nu men jag vet att hon kämpade som ett djur och tillslut inte orkade mer. Det är mycket lättare att kämpa för att dö än att kämpa för att leva. Johanna kämpade för att leva men orkade inte. Hon sökte hjälp men fann den inte.

Jag funderar så mycket på vad som hade hänt om saker varit annorlunda. Om Tegs behandlingscenter som hon var aktualiserad för haft fler platser, så att hon slapp vara på avdelningen. Kanske var hon för dålig för Teg, att det var därför hon inte fått en plats... Men vad vet de vad man klarar, jag fick ju en plats där och det var inget för mig. Kanske var det något för Johanna, och att hon levt idag om hon fått komma dit tidigare.

Sedan börjar de små små förändringarna etsa sig fast i mitt huvud. Jag var där när det hände och alla patienter fick en ganska detaljerad redogörelse på vad som hänt och vilka tider. De samlade oss morgonen när hon dött och berättade att hon hade extra tillsyn, att hon som vanligt inte sovit mer än ett par timmar och att hon varit "okej" när de kollade till henne efter 06.00 någon gång och nästa gång hängde i sina lakan. Återupplivningsförsöken misslyckades. Men vad jag vill komma fram till är att de var sena, om de kollat till henne exakt en gång i kvarten som de skulle gjort, hade hon klarat sig då? Och hur skulle det då se ut idag? Var skulle hon vara, hur skulle hon må?

Jag vet att det är lönlöst att tänka 'tänk om'-tankar, men jag kan faktiskt inte låta bli.