Är det okej, eller normalt, att samtidigt som man vill ha hud utan spår och vilja ha de ärr man ser sitter på andra? De där röda, stickande. Jag hatar dem. Jag vill ha en ny uppsättning hud som inte säger ett ord om hur jag mår eller mått. Samtidigt kan jag sukta efter med ärr. Jag vill inte vara sjuk, men det finns ändå en längtan. Den är nästan lika stor som längtan att vara frisk, men inte lika stor. Jag är ambivalent, I always am. Alltid. Och jag kan inte ens föreställa mig någonting annat än ytterligheterna.

Men helst av allt skulle jag vilja ha den kunskap, erfarenheten och synen på saker och ting som jag har nu men utan minnen. Minnena plågar mig. Minnena svider.

HELVETE UNGJÄVLAR! Sök hjälp nu, ärr sitter permanent och hur rätt det än känns just då så kommer de jaga dig. Vad du än söker så hittar du det inte, inte när du efter några år sitter och är jag. Börja inte, risken är att du inte kan sluta. Och om du kan sluta, så påminns du varje dag.

Du blir ”en såndär”. Det är ingen riktig tillhörighet. Du blir dömd på förhand, människor kommer välja bort dig omedvetet och andra kommer välja till dig, bara för att du är sjuk. Men de är inte ditt folk, ditt folk är de du hittar i ditt hjärta. Det är inte en armé av psykpatienter.

Jag har tur, för jag håller några nära mig som ser mig. Och jag ser dem. Men de som inte står mig nära tror oftast saker om mig som inte stämmer. Det är vad man får leva med när man ser konstig ut eller på annat sätt är annorlunda. Var dig själv, men var ingen stereotyp.

Nä, ni kids får gå och sjunga Hurt tillsammans med någon annan. Jag ska jaga livet.

Ursäkta att jag spyr ur mig ord som inte är vackra, inte ens poetiska, men så blir det ibland.

Idag har jag rensat C:, läste en bok i väntan och somnade. Jag hade blues och tyckte inte att det var nödvändigt att vara vaken och tänkande. Jag var beredd på att det skulle ”bli en såndär dag”. En dag med för många cigaretter och TV-tittande utan att egentligen registrera. Plastskratt till Vänner. Men jag reste mig, tog en dusch och klädde mig, bytta kläder sjuhundra gånger innan jag var nöjd. Tveksamheten är stor om jag verkligen kan ha så korta kjolar som jag äger, men samtidigt känner jag mig söt i dem. Trots att mina lår är större än fem normalstora gymnasietjejers midjor.

Jag kom att tänka på en bok jag läste, där en tjej som var fruktansvärt ledsen bara reste sig, satte på musik och började gunga huvudet och kroppen aggressivt i takt med musiken för att jobba upp lite adrenalin och bli ”normal” igen. Ungefär så var det. Jag spelade den fantastiska blandskivan ”Synth och sånt” som jag och min bror knåpat ihop, till tonerna av Röyksopp - Eple sminkade jag tjocka eyelinersträck på ögonen och tryckte läppennan hårt mot läpparna. Kjolen sitter fint faktiskt och benvärmarna är söta.

Jag gick ut för att cykla till DBT:n och hade min Alice in Videoland i lurarna. AiV är alltid bra, det finns inga konstiga minnen till musiken utan den är bara bra, och att varje låt handlar om att man är skitbra och alla andra suger gör att man tillslut liksom tittar ner på människorna som går förbi. De är fula. Jag är snygg. De är totalt kontrollerade, jag är utflippad utan värderingar. Såklart vet jag att det inte är så och att det knappast är bra att gå runt och leva på hatet mot andra, men just då hjälpte det.

Jag skulle bli sen till färdighetsträningen, så jag fick en impuls att cykla till min kusin Maari. Jag är ju så sällan hemma hos henne. Vill träffa henne oftare. Så jag cyklade dit och väntade i en park i närheten tills hon skulle komma hem från universitetet. Unga mammor lekte med sina barn bredvid och jag tog ett par foton på mig själv samtidigt som jag kedjerökte och lyssnade på Alice in Videoland - Better Off. Den låten är min absoluta favorit, eftersom den summerar vad jag känner när jag mår som sämst. I can’t say ’cause my lips are sealed, my head has turned into a battlefield. Någonstans visste jag att allt jag inte alls var snygg, att alla andra är mycket bättre än mig - men någonstans mådde jag också väldigt bra. Kände mig pigg. Skulle träffa min syster, andra hälft.



Hemma hos Maari flödade orden som vanligt. Hon ger mig styrka och jag vet att hon vet vem jag är, inte vad jag blivit eller vem jag är med och utan mediciner. Jag är så trygg hos henne. Vi drack te och pratade bort tiden, sedan skulle hon åka iväg så jag cyklade hem.

Jag funderade på om de kommer lägga in mig för att jag inte var på terapin. Efter alla domedagsprofetior från läkare för att jag slutat med Lithioniten (20 dagar utan!) och LPT-permission där de kan plocka in mig när som helst, vare sig jag vill det eller inte, så oroade jag mig över att de faktiskt skulle göra slag i saken. Men egentligen behöver jag inte oroa mig - ingen vårdpersonal eller personal på Hera har frågat mig hur jag mår. Att jag skippat terapin är inte orsak nog skulle jag tro. Och jag säger ju helst inte hur jag mår när jag har LPT fortfarande.

Jag var hemma ett slag, men cyklade sen till Maria. Jag ringde på hos henne men hon öppnade inte. Jag ringde på dörren, ringde på mobilen, knackade och förde ett ensidigt, lätt desperat samtal utanför dörren.
- Maria, det är jag! Sara! Snälla öppna dörren. Det är bara jag, kom och öppna!
Hon har inte mått så bra ett tag och öppnar bara dörren för folk som hon vet ska komma. För allt jag visste kunde hon tagit någon överdos eller legat i en ångesthög på golvet eller båda samtidigt. Min mobil var nästan utan batterier så jag kunde inte ringa någonstans - och då kom hon uppför trappan. Gud så skönt! Hon hade verkligen skrämt mig. Eller, jag hade väl skrämt upp mig själv. Hon hade varit och badat.

Jag känner mig hemma hos henne, med henne. Vi såg på TV och pratade, talade till och med om kärlek, och jag hann inte se klart filmen för att jag skulle åka och handla på ICA. Jag kom hem strax innan 23.

Jag vet inte vad som hänt med mig, kanske är det hösten eller så är det att vara nästan medicinfri, men jag har mer energi och jag är inte hypomanisk. Den sinar ofta men idag var jag ju och hälsade på fina vänner. Det ska jag fortsätta göra, jag känner mig levande då. Jag har alltid haft en intensiv relation med min TV och tyvärr (jag skäms för att säga det) inte ens orkat umgås med Hera-familjen för att det är något bra på dumburken. Det är så mycket enklare än att socialisera. TV:n kräver inget av mig, jag får byta kanal så ofta jag vill och de pratar på medan jag har tillåtelse att vara tyst eller att svara eller att skratta eller gråta åt/med dem, det är så kravlöst. Men inget går upp mot att få umgås med de STJÄRNOR jag känner. Jag borde behandla dem bättre. De är med i varje tanke.

Nu tickar klockan, det är sent. Jag kommer sova länge imorgon. De får väl vara så då, det är okej. Imorgon måste jag verkligen ta mig till Teg, men det är på eftermiddagen. Jag är så omotiverad bara, har inte fyllt i dagbokskortet och inte varit på färdighetsträningen. Det är inte meningen, men motivationen har faktiskt inte bara att göra med hur gärna jag vill bli frisk utan faller i det här fallet på min terapeut. Och K-teamet, som bestämt att jag inte får byta terapeut. Så där sitter jag i ett rum med en man jag inte riktigt förstår och han sitter i ett rum med en patient som han vet inte vill jobba med honom. Hur kan det göra någon något gott?

Ska nog kanske få träffa läkaren Thomas imorgon. Fast jag vet inte, han är lite som Gud. Han har makt, människor tror på honom men ingen har faktiskt sett honom utom de som är komplett galna. En myt, en legend. The great and wonderful Dr Forsgren.

Har du läst ända hit får du bannemig skriva en kommentar!