Ola sms:ade i morse och meddelade att han är sjuk och att terapin därmed blivit inställd. Ingen kunde vara gladare än jag. Så jag sov vidare.

Har läst i min journal idag, till nästan ett år tillbaka. Det var några månader i slutet av förra året som var extra intensiva och jag var mycket dålig. Jag var inlagd rätt länge. Mellan raderna läste jag att ingen dag var den andra lik, jag kunde inte låta bli att hissa upp mina ögonbryn av någon sorts överraskad fascination. Det var verkligen levande helvetet då, ena dagen kraschade jag hela avdelningen och fick inte dricka eller äta på grund av att det övre styrande inte lät mig och andra dagen satt jag och pratade välartikulerat, inte hade några självskadetankar och var öppen.

Innan jag ens kollat vem som skrivit anteckningarna så visste jag. Om Tord eller Iréne skrivit fanns någon underliggande omtanke, orden verkade liksom mer mjuka. Dessutom skrev de när de faktiskt frågat mig hur jag mår, inte som de andra som la in en anteckning bara när de bevakat mig på avstånd.

Iréne var också den enda som antecknat en sammanhängande text om... det där som är så svårt att yppa. Om saker jag upplevde. Om Guds och djävulens fysiska närvaro. Om allt det där. Skrivet i journalen som om hon lyssnat på mig. Inte som de andra, som i ibland citerat mig kort och ur sitt egentliga sammanhang.

Tydligen (det här har ingen berättat för mig, inte ens efteråt), så var jag under ”psykosbevakning” - ”komplex diagnostik” och ”schizoaffektiv” stod det också. Men de kom fram till att jag har BPS med bipolaritet. Det är skönt att de inte satte fler stämplar på mig. Det räcker såhär, tack så mycket. Det som är intressant är hur de tror att de kan hjälpa mig, men jag har slutat tro på metoder och mediciner. Egentligen undrar jag om de verkligen ska slösa tid på mig.

Ibland funderar jag på att gå med i någon sekt, bara för att kunna uppfyllas med whatever så att min sjukdom inte får så stor plats längre. Eller kanske bli pingstare - då är man inte sjuk om man för ett samtal med Gud.

Den där gången, den där intensivvårdssvängen, så hade jag sönder så mycket på avdelningen att de började undervisa mig i moral - hur fel det var att förstöra någon annans egendom - och tillslut sa att jag fick börja betala allt jag slog sönder. Jag tror att de tyckte att det var ganska skönt att skriva ut mig.

Det var också då jag fick Cisordinol i injektion och satt och dreglade i en vecka.

Jag funderar mycket på vad som egentligen hände då, det är därför jag bad att få ut min journal i början av sommaren. Jag har inte så mycket egna minnen egentligen, det har varit en enda stor minneslucka.

Och jag måste lägga på minnet att fråga min läkare om man verkligen kan vara bipolär typ 2,5.



Min teori är att jag inte är sjuk. Att de gissar, och att de har orubbliga åsikter om mig som påverkar diagnostik, medicinering, terapi och deras attityd mot mig. Att de som faktiskt har ambitioner i sitt yrke ändå griper efter halmstrån. Jag är kanske störd, men jag tror fortfarande att jag egentligen inte tillhör den här verkligheten.