Pride var helt AWESOME!

Igår gick jag och Maria i Pride-paraden. Vi kom dit och träffade känt och okänt folk, det var så roligt att se så många bekanta ansikten och se så många andra som kämpade för samma rätt; att få vara sig själva. En sambaorkester ledde paraden som alltid och vi dansade fram på trottoarerna. Jepp, det fanns inget tillstånd till att gå på gatorna som andra demonstrationer och liknande. Varför vet jag inte. Men vi dansade fram till sambarytmer och skrek och tjoade, glädjejubel! Det var Pride, det var fest! Jag kända inga tveksamheter what so ever. Människor tittade nyfiket, stirrade eller jublade med oss när vi gick förbi dem.

Efteråt hölls det tal i Döbelns park. Olika partier och organisationer pratade. Jag hade faktiskt hellre velat höra privata personer tala, det skulle vara så mycket mer intressant, men nu var det inte så. Jag fick stå ut med lite propaganda. Vilka jag var mest tveksamma till innan talet hölls var Rättvisepartiet Socialisterna. Jag är alltid skeptisk till dem. En man steg upp på scenen och tillägnade hela sitt tal till en person kallad Bertilda.

Jag blev så paff. Ingen i min åldersgrupp känner nog till Bertilda, men det händer sig som så att han (jag skriver han för enkelhetens skull) bodde i Nordmaling och var mycket i Umeå. Anledningen att jag känner till Bertilda sedan innan var för att min pappa retats mycket med honom, som så många andra. Det var en minst sagt utsatt person. Bertilda var en transvestit som vågade vara sig själv och som syntest mycket på 60-talet. Jag har hört historier av pappa om att de pissat i hans brunn, låst honom ute på vintern och att pappa suttit på restaurant med mamma och flirtat (!) med honom för att vara rolig. Pappa berättade att det inte fanns någon som kunde röka så feminint som Bertilda, samt att han hade något magproblem som gjorde att han kräktes i tid och otid och skyllde det på att ”han var så gravid”. Louise här på Hera berättade att hon minns att en raggare velat plocka upp honom i bilen (på skoj eller inte vet jag ej) och att han med näsan i vädret sagt att ”nej, jag har mens!”

Hur som helst, detta kom inte fram i talet. Talet handlade om att han blev så dåligt behandlad för att han var sig själv och att allt var tillägnat Bertilda. Han var modig! Och utan så mycket annan RS-propaganda tyckte jag att det var ett bra tal.

Jag cyklade hem och käkade, sedan gick hela eftermiddagen åt att sminka mig, byta kläder, tvätta ansiktet och sminka om mig om och om igen och byta kläder många fler gånger. Mellan toaletten och garderoben peppade jag upp mig med musik, jag mådde så bra fast jag var otroligt stressad. Tillslut bestämde jag mig spontant för att ha på mig min nyinköpta zebrakjol och en zebratop, och sminka ett litet zebramönster på kinden. I övrigt hade jag svarta strumpbyxor, gråa benvärmare, armband, pippilotter i håret och en tiara som kronan på detta absurda verk. Svartsminkade ögon, röda läppar och en parfym, sedan var jag redo att gå till Maria. Då upptäckte jag att jag var sen och skyndade mig iväg.

Vi åt köttsoppa utan kött och lyssnade på musik. Maria var vacker som en stjärnklar natt, hon lyste verkligen. Senare kom Elisabeth över och vi diskuterade kärlekslivet och sådana svåra saker. Både Maria och Elisabeth har en otrolig humor och jag myste i deras närvaro.

Vi tog oss ner på stan och gick på Äpplet där var var gayklubb. I kön fick jag en vad jag hoppas var en panikattack, klass 7 av 10. Trodde att jag skulle kräkas, försökte hålla mig aktiv i samtalet jag hade med mina vänner men vågade inte säga något. Det skulle bara förstört. Dessutom så gick det över när vi hade lämnat in våra jackor och gått ner till dansgolvet där vi såg den alternativa magdansgruppen Morganas Döttrar dansade på scenen. Efter det gick vi till baren för att köpa cola (vi var alla tre nyktra). Elisabeth hade redan lyckats bli uppraggad av en tjej, jag förstår inte hur hon gör men det är förståeligt eftersom hon är så himla fin.

Jag såg en kille i baren som såg bekant ut och vände mig till Maria för att säga att han såg ut som som en underläkare på psykavdelning 2 som jag skrivit om innan, Dimitrij. Då vände sig killen om och hejjade.

Ja, nu behöver vi ju inte diskutera om han är gay eller inte.

Jag blev så paff att jag brast ut i ett hejdlöst fnitter och jag skämdes så otroligt för att jag inte kunde hålla mig för skratt. Jag menar, jag bryr mig ju egentligen inte om någons läggning och blir bara glad av att se ett bekant ansikte, men jag var VERKLIGEN inte beredd på att träffa min läkare där! För en sekund var jag orolig över att han skulle bli generad, men det var JAG som blev generad. För en vecka sedan avskrev han mitt LPT. Jag har diskuterat alla möjliga konstiga och mörka tankar med honom. Snabbt gick jag till andra sidan baren och beställde min cola och innan vi hunnit smita till ett bord så kom han fram och sa något i stil med ”Drick inte Tequila, jag har druckit två, jag blev snurrig” och skrattade, jag svarade artigt och sedan flydde vi. Det var bara så absurt.

Vi satt och pratade, sedan dansade vi. Det var rolig musik och vi svängde verkligen våra lurviga. Jäklar vad vi tog ut svängarna! Sedan var det som att halva personalstyrkan på tvåan var där, de hälsade på oss och en tjej kramade om Maria och sedan dansade vi allihopa. Jag blev liksom chockad när läkaren och en skötare dansade down and dirty med varandra och umgicks med oss totalt obesvärat. Vi var allt annat än obesvärade. Men jag rycktes med av dansen och gav allt. Jag var berusad, absolut inte av alkohol utan av vänskap, av musiken och av den totalt overkliga situationen. När jag tänker tillbaka blir jag generad för att jag faktiskt dansade med Dimitrij ett kort ögonblick. Vem har dansat på krogen med sin psykläkare egentligen?

Det var så otroligt underligt att de var så fullständigt obesvärade och Maria funderade högt över att det där var människorna som suttit extravak med oss när vi inte kunnat vara ensamma utan att vara destruktiva. Kort sagt, tagit hand om oss när vi mått som sämst och gjort de allra mesta dåliga/konstiga och intima saker. Nu var vi på gayklubb tillsammans. Och vi tog ingen kontakt med dem, utan det var de som tog initiativen.

Jag invände till vad Maria sa, inte för att jag inte kände som hon utan för att vi egentligen bara var vanliga människor och att de egentligen var vanliga människor som levde vanliga liv EGENTLIGEN. utanför avdelningen borde vi i alla fall vara jämlika. Men det ändrar ju inte på att de vårdat oss. Och det handlar inte om kardiologi utan om psykiatri, vård av själen.

Under kvällen blev vi alla tre uppraggade av en tjej på samma gång. Jag vet inte hur det gick till. Hon var gulligt full och ung och närhetstörstande. Jag gillade henne. Efter ett jag tackat nej till en drink, sedan nej till en cola, så gick vi ut och rökte och hon klagade på att Elisabeth verkade gilla Maria och att hon gav upp att ragga på dem.

Inne på Äpplet var stämningen fortsättningsvis hög och jag stormtrivdes. Var lite trött bara och kunde inte sluta tänka på att vi var i samma lokal som våra föredetta vårdare. När de spelade The Time of My Life som var med i filmen Dirty Dancing så kom en lite rund, ca 40-årig butch-flata fram till mig, sträckte fram handen och log på sitt mest vinnande sätt. Jag tvekade, tänkte ”vad fan” och tog hennes hand. Vi dansade och hon mimade orden och pekade på mig, det var jättekul! När de bytte låt tackade jag för dansen och gick tillbaka till mina vänner. Kort därefter var vi mätta på klubbandet och for hem.

Innanför dörren ringde jag Maria och sa att jag kommit hem okej, sedan somnade jag och vaknade idag (söndag) utvilad och pigg. Under dagen har jag utbrustit i spontana stora grin-leenden och ibland behövt skratta till. Framför allt har jag rodnat djupt vid tanken på att jag skakat rumpa med min läkare. Jag har ältat och ältat men finner bara glädje. Jag kan leva på det här länge.

Nu är det som att jag kommit tillbaka till verkligheten med fina minnen, om än udda. Jag är glad att det bara var för en kväll, men att jag ändå alla dagar har fina vänner.

Verkligheten har dessutom även kallat på mig, jag var i eftermiddags på sjukhuset och hälsade på min mormor som blivit inlagd på grund av hjärtat. Hon är så underbar, jag önskar bara att hon insåg vilken styrka hon har. Hon går omkring ovetandes och tror att hon inte klarar saker som hon egentligen gör med bravur. Hur som helst bjöd jag på choklad och vi skrattade gott åt allt möjligt. Jag tycker att det är så roligt att hon till exempel har jättedåligt samvete för att hon sover så ”länge” på mornarna, och jag gav henne lite perspektiv och sa att riktigt länge är när en kompis ringer och säger att hon vaknat halv tre på eftermiddagen.

Jag har jätteont i magen och ska gå i säng snart, hoppas att det hjälper. Är trött men vill egentligen inte sova. Det är ju så roligt att vara vaken för en gångs skull.