En sån dag det vatt, som Olle säger.

Idag hade jag träff med Ola på Teg. Det blåser apmycket här i Umeå och jag trodde att jag skulle falla ikull, vindbyarna måste ha nått upp i orkanstyrka.

Jag gillar inte Teg. Jag gillar inte terapi. Jag gillar inte mediciner. Jag gillar inte DBT. Jag gillar ingenting som betyder att jag måste ta mig fram och tillbaka, åt sidorna eller upp och ner. Jag vill bara vara. Men man kan inte pausa DBT, och jag tror att det är det bästa alternativet för mig. Ändå känner jag mig totalt sönderinvaderad i mitt huvud, inte för att jag berättar alla mina hemligheter utan för att jag inte tycks få tid under terapin att yppa minsta problem. Det är som att allt handlar om att fylla i dagboksblad, humma och se hur mycket ångest jag haft under en vecka utan att liksom gräva oss djupare i det. Om jag skadat mig eller haft för mig något dåligt beteende så gör vi en kedjeanalys där det är meningen att vi ska komma fram till vad jag kunde gjort istället.

BAH säger jag. Jag vill inte göra bättre saker. Jag avskyr kedjeanalyserna och vill bara skriva idiot i alla tankebubblor på papperet. Jag vill inte vara mer än en idiot just nu. Jag orkar inte göra bättre ifrån mig, och jag avskyr att det handlar om vad DE tycker är bra för mig. Det kallar det för ”egensinnighet” när man spjärnar emot. Jaha, jag är väl egensinnig.

I alla fall så pratade vi, eller snarare Ola, mest om att jag inte kommer få byta terapeut. Jag sa inget, jag lyssnade för att förstå helt och för att kunna formulera mig själv ordentligt till nästa gång.

Jag har velat byta terapeut en lång tid nu. Han är väldigt... grundlig. Han tar låååång tid på sig att formulera sig. Jag fyller i hans meningar för att förstå. Jag gillar honom som person men inte som terapeut, för jag kommer ingenstans tycker jag. Samtalen flyter inte på och han kämpar så för att vara en duktig terapeut, men det stämmer inte mellan oss.

Han berättade att de träffat någon hitflugen DBT-guru (inte hans egna ord) varje månad i konsultationsteamet, och han hade sagt att han inte anser att jag borde få en ny terapeut. Orsaken är, om jag förstod det hela rätt, att jag också framöver kommer få arbeta med människor som man inte valt ut och som man får jobba lite extra med. Dessutom verkar det som att Ola fått för sig att jag vill ha ”eliten” bland terapeuter (eftersom jag nämnt Mia när han frågade vem som vore en god ersättare för han själv) och förklarade för mig att alla inte kan ha till exempel Anna Kåver och att det hela sitter i DBT:n och inte i vem man har som terapeut.

Jag har skrivit ordet terapeut femtioelva gånger i det här inlägget, men I ain’t stopping now! Jag är irriterad, trött och kan inte koncentrera mig ordentligt.

I alla fall så har han fått det hela om bakfoten. Jag förstår hans resonemang, men det är MIN tid som privatperson och det är min terapi, jag orkar inte sitta och traggla med att fylla i Olas meningar som aldrig annars blir klara och inte känna att jag kan öppna mig ordentligt. Det ska inte vara en kamp bara för att föra ett samtal framåt, då missar jag kampen mot mina problem.

Han föreslog att vi ska försöka till jul. Innan det hade han sagt att vi skulle försöka till efter sommaren. Innan det ville han försöka till försommaren. Jag är vid det här laget redo att hoppa av helt.

Idag firar jag 14 dagar utan Lithionit. Det går ganska bra, jag mår ganska bra. Jag behöver egentligen prata med en läkare, med min läkare Thomas, om många saker. Dels mina mediciner nu, och dels om lite som jag läst i min journal. ”Har psykotiska tankar men uppträder inte psykotisk” - vad ska jag göra av det? Var jag psykotisk för lite mindre än ett år sedan, är det något jag drabbas av ibland? Jag vet bara vad vårdare har sagt till mig, inte vad läkaren gör av deras anteckningar. Jag vill veta hur psykiatrin ser på mig, hur de sammanfattar mig. Och framför allt vad de ser som lösning. Mummel mummel, Thomas höjde min Seroquel. Mummel.

När jag varit på Teg fick jag skjuts till apoteket för att hämta ut mediciner, sedan promenerade jag ner mot Hera och träffade Alex. Vi satte oss i gräset och bara pratade i nästan en timme tror jag. Hon är så lätt att prata med att det är skrämmande. Hon är så vettig och förstående och rolig. Jag saknar henne!

Efter middagen cyklade jag till Maria för att umgås och se Idol. Nina kom över också och det var riktigt mysigt. Jag älskar Marias lägenhet, hon verkar göra allt hon rör vid till hemtrevligt och mysigt. Hon har en alldeles egen stil och lägenheten speglar hennes personlighet. Varm och älskvärd.

Nu är jag hemma på Hera igen, håller på att dra på mig en förkylning känner jag. Antar att det är min (o)tur nu!

Jag är less på att vara mentalpatient. Det var inte så det var tänkt. Maybe I’m just a girl, interrupted :P