Två tilltufsade själar har funnit styrka i kärleken till varandra. Maria Ljungbergs och Sara Forslunds kringelikrokiga vägar i livet kantas av tuffa uppväxtår med mobbing, självskadebeteenden och annan psykisk ohälsa.
För fyra år sedan möttes de för första gången. Efter att ha lärt känna varandra och noga pratat igenom och funderat över om de, var och en med sitt tunga bagage, möjligen skulle kunna leva ihop beslutade de sig för att ge kärleken en chans. Härom helgen firade de sin tvåårsdag och nästa vecka kommer Marias debutbok, Jane: spegelns reflektioner. En roman med självbiografiska inslag.

Jag hälsar på Sara och Maria i den ganska välfyllda tvårummaren på Ålidhem och möts av Puffen, en spansk gatuhund av rasen shi-tzu, som med behärskad nyfikenhet inspekterar mig i hallen.
Tillvaron för tjejerna varken är eller har varit särskilt lätt men de kämpar på.
– Ja, här sitter vi nu efter två år och har ridit ut storm efter storm efter storm. Mer förälskade än någonsin och alla ser hur bra vi är för varandra, säger Sara med en varm blick på sin fästmö.
De sticker inte under stol med att vardagen fortfarande är en kamp, båda går i terapi och gör ett stort jobb med sig själva.
Har det blivit lättare?
– Jag kan inte säga att det har blivit lättare, men det har blivit värt att kämpa för, säger Sara.
Har du fått en ny livsgnista?
– Ja, en helt ny livssyn.

Kanske var mobbingen i skolan den utlösande faktorn till självföraktet, båda har erfarenheter av den utsattheten. Sara berättar att hon var mobbad i hela låg- och mellanstadiet på Kyrkovallen i Nordmaling. Den elaka behandlingen fortsatte på högstadiet i Artediskolan och på John Bauer-gymnasiet.
– Jag tror att i grund och botten är den mobbing jag blev utsatt för en väldigt stor bidragande orsak till mitt självförakt, säger hon.
För Maria började mobbingen i sjuan.
– Jag gick på Grubbeskolan och var mobbad alla tre åren i högstadiet, det var väldigt tufft. På gymnasiet, barn- och fritid på Dragonskolan, blev det bättre.
Maria började skära sig och drabbades även av anorexia. Efter gymnasiet, 2000, fick hon hjälp och flyttade till Tegs behandlingscenter.
– Jag var 19 år och yngst. Jag fick en terapeut jag kunde lita på och kände förtroende för. Där bodde jag i 1,5 år. I fyra år efter det höll jag mig skadefri. Jag flyttade först till Göteborg och det funkade ganska bra, sen hamnade jag i Avesta och då började det igen. När jag flyttat tillbaka till Umeå, 2008, hade jag nått botten. Då vägde jag 34 kilo och var så dålig att jag inte kom ihåg mitt eget personnummer. Du kan ju tänka dig ..., säger Maria.
– I slutänden var det ju din terapeut från Tegs behandlingshem som var med när du nådde botten och såg till att du fick hjälp, påpekar Sara.
– De senaste åren har jag börjat ta mig själv mer på allvar och inse vad jag behöver. Jag har slutat behandla mig själv som en trasdocka. Jag fokuserar på att försöka må bättre. Vissa dagar är sämre än andra men det är ändå bättre än för tre år sedan, säger Maria.

Båda talar om att det krävts att de slagit i botten för att börja den mödosamma vandringen upp.
– Det handlar framför allt om att validera sig, att respektera sin kropp. Men grejen är att när du är deprimerad skiter du fullständigt i det. Alla måste nå sin egen botten, säger Sara.
Hon skadade sig både genom att skära och bränna sig, och skar sig en gång när hon var djupt besviken, så att hon höll på att förblöda. Det blev vändpunkten.
– Det var inte ett suicidförsök – men hade jag inte redan varit inlagd hade jag förblött. De fick operera mig. Det var den 26 oktober 2010, sen dess har jag inte skurit mig, berättar Sara.
Hur har ni kommit på fötter?
– Först och främst måste det börja hos en själv ”nu vill jag bli frisk”. Sen gäller det att få rätt stöd, det krävs mycket motivation och engagemang. Man ska försöka minnas hur det var innan man var sjuk – att livet faktiskt kan vara bra. Nu är det sällan väldigt jobbigt men jag har fortfarande beteendet att om jag är ensam i två dagar – då blir det ingen mat, berättar Maria.

Nu letar Maria praktikplats, helst vill hon vara på ett bokcafé eller inom handel där hon tidigare jobbat.
För Sara är det en bit kvar innan hon kan börja söka praktik.
– I och med att jag har haft så dåligt självförtroende har jag fått jobba mycket med det. Jag är under rehabilitering och har tagit flera steg framåt och ser fram mot att komma dit Maria är, men just nu är mitt jobb att försöka må bra.
De beskriver sig som ett riktigt "Svenssonpar” och det bästa som finns är när det är tråkigt, förklarar Sara.
– När man levt som vi har gjort med starka känslor och många intryck är det ganska skönt att luta sig tillbaka i soffan och tänka ”gud vad tråkigt vi har. Vad skönt!”.
– Ibland är vi som värsta pensionärsparet, på lördagkvällen när det är party hos grannen kan vi säga ”Men oj, har de fest nu igen!”. Och så går vi och lägger oss klockan 22, berättar Maria med ett litet skratt.
För att få stabilitet i tillvaron är det mycket viktigt med rutiner att hålla sig i.
– Vi lever ett ganska fyrkantigt liv, ett helt vanligt Svenssonliv. Jag tycker det är som bäst när det är lugnt, när jag varken är hyperaktiv eller deprimerad utan mitt emellan, säger Maria.
– Tillsammans är vi Skalman, vi är mat- och sovklockan. Jag är noga med att äta på rätt tider och hyfsat bra, jag fick med mig det hemifrån, säger Sara.
– Nu går vi och lägger oss i tid – jag har aldrig haft ett så normalt liv förut. På många sätt kompletterar vi varandra, säger Maria.

Efter många års terapi är de väl medvetna om sina problem och resonerar klokt också om det faktum att det kan finnas en fara i att två personer med liknande självskadeproblematik möts. Att det skulle kunna leda till att de triggar varandra.
– Vi har väldigt lika symtom och problematik och det finns en fara i det. Men vi blev inte tillsammans för att vi delar det utan för att vi älskar varandra. Och vi får ta det som det kommer. Är det så att vi inte kan respektera oss själva försöker vi respektera varandra. Det kunde ha varit ett totalt misslyckande men vi har satt som mål att i vill må bättre, det finns liksom inte plats för det andra, säger Sara.

Tar ni hand om varandra?
– Nej! kommer det blixtsnabbt från båda.
– Vi tar först och främst hand om oss själva. Det är som när man flyger ”ta först på dig din mask och hjälp sedan andra”, först måste man hjälpa sig själv för att kunna hjälpa andra, säger Sara.
– Den andra ska inte behöva känna sig som en vårdare, förtydligar Maria.
Kärleken är trygg och stark. När någon av dem mår sämre har de strategier att ta till. Det kan vara att ta en dusch, hålla is i handen, lägga sig på spikmattan, krypa in under ett tungt täcke. Är det inte tillräckligt ringer de akutpsyk eller mobila teamet.
Blir det längre mellan gångerna ni behöver hjälp?
– Nej, faktiskt inte, säger Sara.
– Den stora skillnaden är att nu söker vi hjälp när vi mår dåligt, berättar Maria.

Vid en första anblick är de på sätt och vis varandras motsatser till det yttre, Sara färgstark och med nära till prat, Maria iklädd lite mer dämpade färger och inte riktigt lika snar att ta till orda med en gång.
Skrivandet har de gemensamt och mycket av sin tid ägnar Sara och Maria åt orden. Om en vecka kommer Marias första bok, romanen Jane: spegelns reflektioner. Boken är fiktiv men har självbiografiska inslag.
– Det började med att jag skrev en novell om mig själv och sen har det bara fortsatt. Varje kapitel är som en egen novell samtidigt som boken har en röd tråd, berättar Maria och tillägger skrivandet varit en stor hjälp i bearbetningen.
– Hon har ett fantastiskt språk, prosaaktigt. Jag fick se en helt ny sida av dig! säger Sara som varit en stor pepp i arbetet med boken.
– Jag tror inte att jag kände till den själv, säger Maria lite blygt.
– Nu vill jag helt spontant säga att boken är jättebra, fortsätter hon fast liksom avbryter sig samtidigt. Så tar hon sats: Men den är jättebra!
ERICA SJÖSTRÖM PONTUSSON