Jag tror att jag skrämt upp ett antal personer idag, bara på en kort förmiddag. Förlåt, men jag har varit totalt panisk.

 

Jag har skrivit överallt idag, på forum och här och där, jag har sprungit med Puffen, jag har inte kunnat sitta stilla, inte kunnat blunda, inte VELAT blunda, allt har gått så snabbt - eller det är nog jag som gått snabbt. Helt skräckslagen efter natten skyndade jag mig till sjukhuset, ringde runt till folk i panik och var bara helt galen.

 

Så kom min läkare. Jag hade rätt tid, puh. Han frågade om jag ville ha kaffe och jag skrek NEJ, jag är nog speedad som det är.

 

Sedan skulle jag berätta vad som hänt sedan vi sågs sist. Han bad mig lugna mig men det var svårt och jag började prata lite osammanhängande tror jag, tills jag stannade mig själv och bestämde mig för att ta saker i kronologisk ordning.

 

Han blev asförbannad när jag berättade om vad min terapeut sagt till mig. Om saker som han inte ska säga, som att de på hans förra jobb låg runt med varandra. Om att jag är "vacker", men framför allt om att han skulle stöta på mig om han kunde. Han reagerade också på att jag hade fått ta ansvaret att tala med min terapeut om det själv efter att ha sökt hjälp hos chefen på EBC. Jag vill inte skapa trubbel, men någonstans måste en gräns dras och han sa att min terapeut var minst en kilometer borta i ett övertramp.

 

Det är en sådan lättnad att bli validerad i detta, för det har verkligen varit en jobbig grej för mig. Jag har fått höra av vissa att jag är överdramatisk, medan andra har blivit asförbannad på min terapeut och jag har själv inte vetat riktigt hur allvarligt det här är. Men något som är säkert, något jag verkligen VET, är att förtroendet jag haft är brutet och att jag känner att det var olustigt, obehagligt och att det gjorde mig väldigt uppriven.

 

Jag berättade också om mitt möte med ASTA. Han ansåg mig inte vara hypomanisk utan att jag helt enkelt har en reaktion på saker som kommit upp. Det är fullt normalt. Men för säkerhetsskull, eftersom det är kritiskt viktigt att jag får sova, så fick jag medicin för det och så ska han ringa mig på måndag och höra hur det är. På tisdag ska jag träffa honom igen.

 

Jag grät. Jag sa att jag inte skulle kunna börja om med någon ny läkare. Då berättade han att ha dragit tillbaka sin uppsägning. Då grät jag lite till.

 

- Men jag ska ju vara kvar Sara, du behöver inte oroa dig.

Jag grät av lättnad.

 

Jag träffade mamma för att luncha, men jag lyckades inte riktigt få i mig allt. Ångesten träffar mig hårt i magen. Vi delade bort med ett gäng studenter som skulle ha en fest, och jag kände mig osäker men det hindrade mig inte från att lägga mig i deras samtal. De diskuterade hur mycket sprit de skulle ha till en efterfest. Jag harklade mig och sa "Ursäkta att jag lägger mig i, men folk vill ALLTID ha mer när de väl satt igång".

 

Mamma och jag gick på apoteket efteråt och sedan åkte jag hem. Jag är egentligen helt slut men vågar inte blunda, vågar inte drömma. Jag fick en temporär ökning av Xanor Depot. När jag pratade med Thomas frågade jag om en injektion med typ Cisordinol var vettig, men han sa att den skulle söva ner kroppen men inte tankarna. Eftersom jag inte uppvisar några psykotiska symptom så ville han behandla ångesten.

 

Såklart. Vem skulle inte drömma mardrömmar efter att ha gått igenom alla mörka sidor av sitt liv under en timme med en främling?

 

Han sa att han var stolt över mig. Igår kom jag hem till en tom lägenhet och kände bara för att slurka i min vinaren vi fick på vår två-årsdag och skada mig, men valde ordinerad medicin och julmust i väntan på att min älskling skulle komma hem. Jag är stolt, min läkare är stolt, Mary är stolt. De framsteg jag gjort... jag vågar tro på ett friskare liv. Jag är faktiskt ganska säker på att jag fixar det här. Jag har velat dö så jävla många gånger, då menar jag verkligen döden dö, men nu vill jag bara leva med min underbara familj och mitt nya, tryggare liv. Sjuk eller inte, jag kommer få och jag har faktiskt ett liv värt att leva.

 

Man kunde ju tro att jag borde vara helt slut nu, men ångesten gör att mitt hjärta slår och jag har svårt att andas. Men jag har fått hjälp, och jag har fantastiska personer omkring mig. Mammakramen idag var välbehövd och min jul är uppstyrd för att jag ska klara av det hela.

 

Jävlar, vilken ordspya. Så mycket som kan hända på kort tid.

 

Jag kan acceptera en medicinhöjning under en kort tid, men jag hoppas att helgen blir lugn och fin och att jag kan få fotfäste igen så att jag kan återgå till den vanliga medicineringen.