Det är riktigt jobbigt nu.

 

Allt känns så surrealistiskt. Det är vackert ute och det faller snöflingor. Det är mysigt. Som Narnia. Jag har varit ute i skogen, till vårt "ställe" och jag lämnade en ljushållare där som någon bättre behövande kan ta. Det är en drake som vaktar lågan av ett värmeljus. Jag hoppas att någon får nytta av den.

 

Jag tänkte krypa ihop och se Bambi, men jag orkar inte ta fram DVD:n och slå på den. Gitarren är vid min sida men jag orkar inte spela, än mindre sjunga.

 

Det var länge sedan jag kände ett sådant självförakt som jag gör nu. Jag låter tiden gå, det här är en sak jag måste gå igenom, som jag gjorde i sommar när det gällde en annan sak. En dag kan jag se tillbaka och se att jag stod ut i ännu en storm. Det är inte synd om mig, jag söker inte empati. Egentligen vill jag få alla att hata mig så att det matchar mina egna känslor inför mig själv.