Ser ni bilden i min header? En tokglad Saari. Jag vill hitta den känslan igen, jag vill vara så.

 

Idag har jag haft läkarsamtal. Jag är inte längre lika motoriskt orolig, jag sover bättre men jag pressar tänder hela tiden, jag försöker slappna av i käken eftersom jag får huvudvärk men jag antar att jag är så stressad att jag automatiskt pressar ihop käkarna.

 

Den stora frågan; vad ska vi göra med mig nu? Vi slog våra hyfsade kloka huvuden ihop och bestämde att jag ska fortsätta en vecka till med den extra medicineringen. Vi är båda inne på spåret att det här är en temporär medicinering och det har fungerat förut. Jag har kunnat gå tillbaka till min vanliga medicinering när jag börjat må bättre. Det har skett en explosion inom mig, det är så mycket som snurrar runt som jag inte vill gå in på, och det hjälper inte att min terapeut gjort ett snedsteg just nu när jag besökt ASTA och allt...

 

Jag är nervös. På fredag ska jag träffa chefen på TIPS, förmodligen för att prata ut om vad som gick snett med mig och min terapeut. Vad som kommer hända vet jag faktiskt inte, men jag vet att jag måste vara stark och ta detta samtal om jag vill få någon sorts rättvisa samt veta hur jag ska gå vidare och med vem. Jag måste ju ha en ny individualterapeut.

 

Emmelie skjutsade hem mig och Mary bjöd på kaffe. Nu har hon lånat Puffen för ett par dagar. Mary är krasslig och vi kryper upp i soffan, håller hand och pratar mycket. Jag har en sådan tur som har fantastiska vänner och en fantastisk sambo. Välsignad.