Vilken dag. Men jag har gråtit, inte många tårar men några i Marys famn. Det är inte alltid lätt men det känns ändå som om jag kan klara det här. Det är bara den där äckelkänslan, det hände för så länge sedan men jag varken vill eller kan berätta om det för på något sätt känns det som att jag gjort fel och får skylla mig själv. Det är så fult, så tabulagt, sådant som ingen vill veta och som jag inte tänker berätta om. Men det färgar mitt språk och jag fick en jävla spark i ansiktet idag.

 

Jag är motiverad. Jag går i grupper, jag ska byta terapeut och fortsätta individualterapin, jag kommer att gå i andra grupper i vår och det är så himla mycket arbete med mig själv, men det är nog först nu jag orkar och är mottaglig. Det krävdes en trygg tillvaro, en stark känsla av kärlek till många och ett enormt stöd. Jag är lyckligt lottad mitt i allting. Det glömmer jag aldrig. Ni gör mig stark. Ni vet vilka ni är.