Kvinnan jag träffade förra veckan, som råkade se mig panika i sjukhuskorridoren dagen efter, ringde idag och undrade hur det var. Jag sa att det var okej, men att det hade varit jobbigt och att det kom fram saker jag inte var beredd på när vi sågs. Jag tycker att det var omtänksamt av henne att ringa. Jag tycker redan om henne.

 

Jag har köpt candy canes till julgranen. Jag köpte ganska många eftersom de tenderar till att försvinna med tiden...

 

Känslan av att vara med i en film stannar kvar, det är hemskt underligt. Allt är så intensivt, men tiden hoppar hela tiden. Jag kramar Mary, verklighetsförankringen. Hon är sjukis, stackaren. Som ett litet element. Jag ska nog krypa ner med henne nu...