Världen är lite för grym.

jag blev retad en del för mitt finska ursprung. sedan vet jag inte hur allt eskalerade men jag vet att jag var glad och väldigt öppen när jag började i skolan, men utvecklade så småningom en grov social fobi som säkert kunde ha diagnostiserats som selektiv mutism. jag kunde gå dagar utan att säga ett ord, och fick ofta pikar som: "är du stum?" "säg något!" men sa såklart ingenting tillbaka. jag kunde inte.
lärare måste ha märkt att jag alltid var ensam och hängde vid skåpet och låtsades leta efter något, eller annat för jag skämdes så mycket över att ingen ville vara med mig.

ingen lärare gjorde eller frågade någonting, förutom att skälla på mig under kvarsamtalen för att jag aldrig sa något i klassrummet. skolan förstörde mig.

nu skrev jag för mycket igen så jag glömde bort det viktigaste, att det är riktigt bra och starkt av dig att använda dina erfarenheter på det viset. tror att sådana föreläsningar skulle vara till stor hjälp för de som befinner sig i samma eller liknande situation.

Jag läser din blogg ibland men kommenterar typ aldrig, men nu så. Jag blev mobbad i mellanstadiet, först för att min bror var mobbad, sedan när jag fick glasögon blev jag kallad för glasögonorm och fysiskt och psykiskt mobbad. I början försvarade jag mig själv men sedan försvann de krafterna och jag upphörde att ha en egen vilja. Högstadiet var hemskt och jag hade få vänner, vem vill vara med en tyst liten mus som aldrig säger något? Istället satt man på toan och gömde sig fram till nästa lektion så att ingen skulle se en ensam. Jag är ju knappast unik utan upplever samma sak som du, nu när jag får nya vänner pratar flera om hur hemskt högstadiet var.


Världen är grym, det tycker jag med. Jag mår bra men undviker situationer som kan utmana mitt redan obefintliga självförtroende, något som tyder på att jag har en självbevarelsedrift iallafall! I övrigt är det ju inget positivt, man utvecklas ju av utmaningar. Men vågar inte. Jag har svårt att ta egna initiativ och tänka "självständigt". Som nyvuxen har jag insett att detta är djäkligt oattraktiva egenskaper på arbetsmarknaden. Vad ska det bli av med en sådan som jag? Jag är ingen dålig människa, ändå duger jag inte. Liksom, vilken arbetsgivare vill anställa någon med detta CV: "plikttrogen och ärlig men noll självförtroende, noll initiativförmåga och livrädd att göra fel, följer strömmen, ifrågasätter sin egen förmåga". Mmm, kul.


Jag tycker att man pratar väldigt lite om mobbningens FÖLJDER. Man pratar om att "OJ vad hemskt det är med arbetslösheten, men varför kommer inte alla in i arbetslivet trots insatser? OJ vad hemskt det är med mobbning, ett kuratorsamtal lagar säkert detta barn". Som om det skulle gå över om en naiv rektor som vägrar fatta att också barn kan vara elaka arrangerar ett medlingsmöte och man får skaka hand med den som mobbat en (som jag, mitt livs mest förnedrande ögonblick).

Man kan ju bli påmind om mobbningen var och varannan dag, eller hur? Som när man inte vågar säga vad man tycker, eller som när man ser barn brottas med varandra i en snöhög. Vardagliga situationer. Man pratar om hur hemskt mobbning är, men inte mycket forskning på området bedrivs, det finns inget specifikt antimobbnings-kapitel i lärarutbildningen, och köerna till BUP är jättelånga. Alltså...


Prata mer om mobbning, du har en röst som hörs.

Mycket bra initiativ!

Jag var inte mobbad, men jag var inte populär och jag tordes inte stå upp mot de som mobbade. Högstadiet (Ålidhem) var faktiskt bättre än gymnasiet för min del, men jag känner personer som hade det precis tvärt om.

Flera av mina klasskamrater använde droger och några av dem har senare legat på psyk. Psykisk sjukdom orsakad av droger eller droger som självmedicinering mot psykisk sjukdom? Jag har ingen aning. Jag var i alla fall deprimerad i perioder då liksom nu, men det dröjde ju nästan 15år och flera skolor innan någon drog iväg mig till en kurator.

Som ungdom förstår man inte och man vet inte vars man ska vända sig. Jag hade den otroliga turen att ha vänner som bar mig genom de svåra perioderna. Hade jag inte haft dem hade jag kanske fått hjälp tidigare, eller så skulle jag inte finnas. Det kan jag inte veta.

Mobbning är världens största ondska riktat mot barn.

Jag blev själv mobbad hela högstadiet, först av en äldre kille och sedan av en yngre. Det resulterade i att jag själv började mobba en tjej i min klass och att jag blev självdestruktiv och utåtagerande. När jag nu närmar mig de 30 känner jag ett enormt självförakt och hat inom mig, mot nästan allt. Jag gör saker som egentligen inte är "jag" utan det är mitt hat som kommer fram när jag blir upprörd eller/och har ångest.

Jag fick när jag var 22 diagnosen Borderline, och nu fattar jag att jag alltid har haft det. Men lärarna såg inget, trots att jag hade många speciallärare, pyskologer och kuratorer efter mig. Mot min vilja, jag ville absolut inte ha hjälp, det var ju inget fel på mig. Den enda människa som jag har haft förtroende för inom psykiatrin var en privatläkare som jag gick hos i över sju år, hon var en sådan fantastiskt snäll och varm person. Nu när jag har flyttat så är jag rädd att jag aldrig mer kan få förtroende för en läkare igen.

Mycket av min otroligt dåliga självkänsla och mitt (själv)hat kommer från de där åren när jag mobbades. Jag tyckte själv inte att det var så allvarligt först, men efter att jag började gå omvägar när jag skulle gå hem från skolan insåg jag hur sjuk situationen var. I början slog jag tillbaka och sa ifrån men med tiden orkade jag inte.

Man önskar så mycket annorlunda med dagens anti-mobbningskampanjer. Men det är en utopi att tro att det ska bli bättre. Jag tror inte att så mycket har förändrats sedan jag gick i skolan.

De som känner sig manade att prata om/föreläsa mobbning och dess konsekvenser, ska göra det. Alla röster behövs.

Peace!