Otroligt nog vaknade jag av mig själv vid åtta. Jag tog det lugnt, drack kaffe, sedan kom Emmelie och hon skjutsade mig till sjukhuset där jag skulle träffa min läkare. Mötte mamma i ingången av en ren slump.

 

När jag satt utanför och väntade på läkarsamtalet så kom en man och sa "men Thomas är ju insnöad i Kittelfjäll". Jaha, ingen hade meddelat det till mig. Då tog han med mig upp till verksamhetschefen och jag fick nämna missödet. Jag kände mig lite underlig. "Jag skulle träffa Thomas men ingen ringde för att avboka..." och då visade det sig att han visst var i huset. Jag hann ner och köpa tidningen och choklad till mormor innan jag fick veta att min tid fortfarande stod stadig.

 

I alla fall. Jag känner mig så pass okej att jag bad honom sänka bensot, och att jag kunde ha en extra Xanor Depot vid behov till kvällen ifall det blev jobbigt. Han verkade tycka att jag tänkte klokt. Jag ska inte ta Heminevrin varje kväll heller.

 

Vi har ett speciellt handslag, jag och min läkare. Hemligt handslag. Man får väl det med tiden, det är rätt kul. Vi sa adjö och god jul, sedan hälsade jag på mormor.

 

Jag satt hos mormor som ligger på kardiologen på grund av hjärtflimmer och hon uppskattade nog besöket. Vi han sitta en bra tid, innan jag fick ett sms av Mary. Jag ringde upp och det var bara gråt gråt gråt och hackig andning. Jag ursäktade mig och gick, samtidigt pratade jag i telefon med Mary. Tyvärr hörde jag ingentning tills jag kom ut till busshållplatsen och där började batterierna ta slut.

 

Jag kom hem till en panikslagen sambo. Vi pratade mjuka ord och jag frågade de mest basic-sakerna som man gör. Mormor var så omtänksam och ringde och frågade hur det var. Vid det laget låg Mary och vilade i sängen.

 

Jag var faktiskt livrädd innan jag kom hem, för jag känner Mary och jag känner framför allt mig själv. Jag skulle sprungit om jag kunde, men jag hade ju varit ganska värdelös om jag brutit benet för att jag hade bråttomt hem.

 

Panikattacker kommer, sedan går dem. Ångest är tyvärr liksom konstant men man får vara nöjd när den är låg och acceptera den i vardagen. Men just den här panikattacken slutade så väl för att Mary någonstans hade ett förnuft i bakhuvudet. Jag är så stolt över henne. All cred till henne som valde rätt saker i en svår situation.

 

Nu fortsätter vår vanliga vardag. Jag värmer mat och sen blir det nog att snegla på TV ett tag. Vi har börjat se Being Human som är riktigt bra. Sedan har jag ju mitt tvång att se Vänner...

 

Nåväl. Dags att ta fram maten.