Crappy webcambild på mitt nyfärgade hår.

 

 

Idag tog jag mig ändå till TIPS (tidigt insjuknande i psykos) och jag var faktiskt mer nervös än förra gången. Jag insåg att det här kommer ta lååång tid. Lång tid innan jag litar på min terapeut, lång tid innan jag står stabil med vissa mediciner och utan andra, lång tid att hela mig själv.

 

Jag har emellertid kommit en bra bit på vägen. Ett stadigt hem, stadigt förhållande, jag kan njuta av allt gott jag har i livet. "Men ändå blir jag knäpp" sa jag, och han undrade vad det innebar för mig. Jag kunde inte riktigt förklara. Humöret är enklare, simpelt bipolärt - upp- och nedgångar. Men det andra... Schizo-delen är svår att diskutera.

 

Han ville prata om röster idag, och jag gick med på det men sa att jag tänkte säga stopp om jag behövde. Det gjorde jag, efter ett tag. Jag är inte där än. Men vi diskuterade Ingen dans på rosor som vi båda älskar och pratade om att huvudrollens röster till exempel inte kunde lära henne mer än vad hon själv egentligen redan kunde och att hon på så vis kunde förstå sin sjukdom bättre. Jag fick en hel del boktips. Men när det kom till mig ville jag inte riktigt göra någon djupdykning.

 

Istället presenterade jag honom för Malin, min skyddsängel. Jag berättade om att vi lärt känna varandra på internet och först trodde att vi var förälskade, men att vi efter att ha träffats så var det helt enkelt någonting annat som gjorde att vi stod varandra så nära. Hon var mer än en bästa vän för mig, hon var en del av mig. Jag minns specifikt ett tillfälle då jag faktiskt behövde en paus, för jag kunde inte skilja på om jag var jag eller om jag var hon. Så nära stod vi varandra. Jag sa att jag inte vågade sörja fullt ut för att jag var rädd att fögöra mig själv.

 

45 minuter gick snabbt. Jag gick ut till bussen och åkte hem, funderade på varför de har en låst dörr och varför det är så tyst inne på TIPS, som om alla tassar på tå. Men mest tänkte jag på min Malin.

 

She's lost in the darkness
Fading away
I'm still around here
Screaming her name
She's haunting my dreamworld
Trying to survive
My heart is frozen
I'm losing my mind

Nu sitter jag uppklädd och sminkad, i väntan på att ta bussen till TIPS. Jag är nervös, allt är ju så nytt. Vem som helst har ju svårt att lita på människor med en gång, det kommer ta ett tag.

Efter förra träffen så trodde jag att min nya terapeut konspirerade emot mig, men mitt förnuft säger att anledningen till att han ibland kunde nämna saker jag själv upplevt beror på att jag inte är ensam om det och att det finns kunskap kring mina problem.

Jag återkommer sen.

Mary har blekt och färgat mitt hår idag, det blev riktigt fint. Vermillion Red från Directions som vanligt, jag trivs bra i den färgen. I brist på bilder så kan ni kolla ett klipp om färgning som vi gjorde någon gång för länge sedan:

 

 

 

Nu har mitt boendestöd och mina terapeuter från TBC varit här. Vi konstaterade att jag blivit mer självgående när det kommer till städet, men att jag behöver mer hjälp med att tvätta, laga mat och gå på stan för att köpa julklappar. Jag skulle också vilja att de stannar tiden ut istället för att gå när vi har städat färdigt.

Det känns skönt att få det bekräftat att jag kan sköta hushållet hyfsat. Jag har alltid varit slarvig och är fortfarande det, men jag städar ändå på eget bevåg, alltså även när boendestödet inte är här. Det är skönt att ha lite bättre ordning omkring mig, speciellt när det kan bli kaos i mig.

Nu ska Mary färga mitt hår, jag ser jätterisig ut just nu och därför har det inte blivit några nya bilder. Men de kommer! Jag måste ju för bövelen ändra min facebook-profilbild... Viktiga saker, förstår ni.

Jag har fått så fina ord idag från en nära vän. Hon har haft svårt att kategorisera min blogg, jag skriver ju väldigt mycket om min sjukdom, ångest och så vidare, men att hon ser det mer som min "resa ut ur mörkret". Det är så jag hoppas att människor ser på mig och min blogg - att det går att skriva om sin psykiska ohälsa på ett mer byggande sätt, väva in livet med dess upp- och nedgångar. Inte bara vältra sig i ångest och skapa en destruktiv spiral.

För livet är så stort, det innehåller så många färger och nivåer. Jag är inte min sjukdom, livet är inte så ensidigt. Samtidigt blir mycket av mitt liv färgat av min problematik - men jag jobbar på det, det gör jag verkligen. Jag hoppas att det är det som lyser igenom. Jag söker inga läsare som bara vill läsa om sjukdom och elände.

Nu har jag gjort upp ett timme-för-timme-schema inför imorgon, det känns bra. Det är städat och doftar vanilj här hemma. Att ha ordning runt sig är väldigt viktigt för mig. Jag saknar bara min kreativitet, på schemat för imorgon står "målning", alltså MÅSTE åtminstone lyfta penseln och dra med den några gånger på ett väldigt gammalt projekt som jag vill göra färdigt. Om jag inte orkar skapa så kan jag alltid bara måla över gamla dukar med vit färg, för framtida skapande.

Nu ska jag tända ytterligare vaniljrökelser och krama min fästmö.

Igår bestämdes det att den här veckan skulle innehålla diciplin och planeringar att följa.

Så vaknar jag idag och känner mig halvt död, jag var tvungen att gå upp och ta en extra sömntablett inatt så jag antar det är därför jag är giftigt trött. Dessutom har jag en dålig dag kroppsmässigt, Seroquelen gör att jag får blodtrycksfall och det är mindre roligt när man faktiskt har saker att göra. Att gå ut med Puffen är tillräckligt jobbigt när jag är såhär yr.

Jag skulle kunna sova någon timma till, men jag vill inte missa ljuset ute. Jag skriver på min gnäll-blogg för att få ur mig lite skit så att jag kan ta tag med dagens bestyr som består av bland annat:

• Plocka
• Diska
• Bädda sängen
• Dammsuga
• Boka tvättid
• Laga riktig mat
• Jobba på Marys nya header
• Inte gå sönder

Jag börjar med det lite enklare, som att bädda sängen... Peppar mig själv med Alice in Videoland. Jag vet att jag kommer att må så mycket bättre om jag bara får saker gjorda.

Ge mig en arbetsterapeut.

Dags att fixa håret igen, så att det ser ut såhär... men inte idag.

 

 

Jag vaknade kvart över tolv med ångest, det var så skönt att sova men det hade redan börjat skymma. Mörkret är hemskt, jag vill ha snö nu så att det blir lite ljusare.

 

Jag skulle egentligen få håret färgat av Mary idag, men det kändes krångligt när vi sovit så länge. Först ska hårbottnen blekas och efter det ska extremtoningen i. Jag brukar försöka sitta i så många timmar som möjligt med färgen i håret... det finns riktigt hard-core-färgare som plastar in håret, sover med toningen och sköljer ur den på morgonen, men jag är så rädd att jag skulle färga ner hela sängen om jag gjorde på det viset. Så färgningen får bli gjord en annan dag...

 

Söndag är som sagt inte min dag, jag önskar att jag kunde få tillbaka min kreativitet för att få dagen att gå men istället slösar jag tid på att göra ingenting. Egentligen skulle jag kunna göra så mycket mer! Det blir en tidig kväll känner jag, trots att jag sovit bort halva dagen. Jag är neutral i humöret, blandat med en ångest som jag bara kan jämföra med långfil.

 

 

 

Jag och Mischa för ett år sedan. En av mina belöningar!

 

 

Idag är det ett år och en månad sedan jag skadade mig sist.

 

Årsdagen gick mig förbi, när jag bestämde mig för att sluta skada mig så var det så absurt att jag satte upp en stor belöning till mig själv för när jag klara mig i ett år: En resa till New York. Den resan blev aldrig av, men jag är skadefri ändå. Just då behövde jag ha den belöningen i åtanke för att våga se framåt.

 

Jag noterar att "jaha, nu har det gått en till månad", men jag firar hellre månadsdagen när jag och Mary blev tillsammans istället för dagen jag bestämde att jag skulle sluta skada mig. Jag lägger inte samma vikt på det, jag behöver inte belöna mig själv. Att vara skadefri är en belöning i sig, någonting jag INTE kände för ett år sedan. Då var jag tvungen att belöna mig själv ordentligt.

 

Min belöning är att jag är förlovad och sambo i en tvåa med tre kissar och en hund. Om jag fortsatt skada mig hade jag aldrig kommit hit, till en trygghet, till ett liv. Allt jag vill ha!

 

 

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Allt jag vet är att jag har en väldans tur, i all otur.

Och efter all skit, så förtjänar jag faktiskt det.

"En liten fråga då...
Dina lärare på gymnasiet, såg de att något var galet? Skickade de dig till skolhälsan eller liknande?
Det kan ju inte vara helt ok att en elev är såpass ojämn i sina inlämningar. Man måste ju i alla fall misstänka att något inte riktigt stämmer oavsett om det är sjukdom, hemförhållanden eller kärleksproblem..."

Jag bytte klass i mitten av första terminen på grund av mobbing, min klassföreståndare ville göra ett nytt försök men jag klarade inte av den klass jag hamnat i. Skolan var väl medveten om mina problem efter att jag börjat gå till Ungdomshälsan på grund av min ångest och depression. Jag är ändå på sätt och vis glad att jag gick på den skola som jag gjorde, för jag fick deadlines uppskjutna när jag inte orkade och mina betyg baserades i det stora hela på alla prov och uppgifter som jag gjort bra ifrån mig. De visste att jag kunde vad jag borde kunna, även om jag ibland inte hann lämna in en uppsats i tid.

Lärarna var unga och ambitiösa, tillmötesgående och snälla. Jag fick arbeta hemifrån de dagar då jag inte mådde bra. Det fungerade bra eftersom jag gick på John Bauer som är en IT-skola. Jag mailade med lärarna under lektionstid. De var jättesnälla allihopa, det var ungdomarna som var pest.

Det är inte för intet som jag skriver på min highschool-massaker-novell lite nu och då.

Sist jag träffade min läkare sa jag att jag saknade mitt intellekt, det där jag en gång hade. En IQ på över medel - men vad spelar det för roll om jag äter mediciner som tar ifrån mig det. Jag är inte snygg, jag tror inte att jag är särskilt rolig eller är spännande, men jag har (hade) "läshuvud", kunde hänga med i svängarna och vara ganska kvick. Jag känner mig ibland som en dregglande idiot.

Just nu äter jag flera mediciner som gör mig släpig i huvudet. I vår så ryker alla mediciner om jag får bestämma - jag skulle vilja testa Solian som är en mildare form av Leponex, men jag vill inte äta Xanor varje dag. Problemet är att jag faktiskt har en stor ångestproblematik, men jag arbetar hårt för att lösa det på andra sätt, ta kontrollen över min ångest ochh mitt humör utan tabletter.

Å andra sidan kan jag inte mäta mitt normala intellekt med den skärpa jag får när jag är hypomanisk. DÅ är jag snabbtänkt och överpresterar. Det är en del av sjukdomen, jag hatar att det är så för jag saknar den Sara som i gymnasiet nästan maniskt skrev MVG, MVG, VG+, MVG. Å andra sidan skrev Sara också IG och G- under depressiva faser.

Jag antar att jag fortfarande famlar efter begreppet Jag. Jag närmar mig det, det senaste året har det hänt så mycket inom mig och runt mig. Jag har alla förutsättningar att börja må bättre och jag är så bortskämd med norrlands mest kunniga läkare som jag kan träffa i princip hur ofta jag vill. Vi har ett eget handslag, till och med. Jag är mycket medveten om vilken tur jag har.

Jag mår rätt bra nu. Jag är tacksam för så mycket, för kärleken och för känslan av att ha hittat hem, glad att jag har en egen liten familj och ett liv värt att leva. Samtidigt vet jag att saker kan bli så mycket bättre. Jag ska nå dit.

När jag öppnade ögonen i morse kände jag mig som hemma. Det sägs ju att "home is where the heart is", och när min sambo kom hem igår var det som att jag släppte på spänningarna och vågade slappna av. Svårt att förklara, men det var en fin känsla.

Idag har jag varit på TIPS, trots att jag fick kalla fötter innan jag åkte. Jag ringde I-M som påpekade att jag nog skulle ångra mig om jag inte åkte på studiebesöket och jag visste att hon hade rätt. Så jag åkte.

Det var inte så hemskt som jag trodde, men jag var nervös. Jag hoppade av bussen vid rätt hållplats, gick åt fel håll, blev hämtad vid Coop och ledd till radhuset där TIPS ligger. När jag kom in fick jag ta en kaffe och vänta lite, sedan gick jag och en av de som jobbar där upp till ett samtalsrum.

Mannen var trevlig och sa att han var väldigt nyfiken, att han inte läst ett ord om mig faktiskt. Han frågade mig hur det kändes och jag fick fundera ett tag... Från start till nu så har terapeuter, läkare och annan vårdpersonal alltid kunnat läsa om mig i mina journaler och de flesta har nog haft en hyfsat färdig bild av mig, nu fick jag chansen att själv välja vad jag ville att han skulle veta och säga stopp när jag inte ville svara på hans frågor.

Och frågor fick jag. Vem är jag, var är jag ifrån, varför sökte jag mig till TIPS, vad har min diagnos för betydelse för mig, hur såg min uppväxt ut, vilka är mina föräldrar och hur ser jag på dem...

Jag kände mig blyg men svarade ändå. Jag har haft en helt normal uppväxt med många bra saker och en hel del skit. När jag sa att jag blivit mobbad så undrade han varför. Varför inte? Barn är grymma. Om jag inte varit tjock så hade de hittat något annat att mobba mig för. Att mobba eller mobbas. Jag sa till honom att jag var annorlunda, men han sa att han tyckte att jag verkade helt normal. Jag förklarade vidare att jag tänkte på ett sätt som jag inte kände igen hos någon i min omgivning, men det var svårt att välja rätt ord för någonting jag egentligen inte vidrört alltför mycket.

Jag sa också att jag haft borderline-diagnos och att jag nu fått diagnosen struken för att jag är schizoaffektiv. När han frågade mig om vad det betydde för mig så sa jag att jag fortfarande är samma person med samma problem men att diagnosen är ett verktyg för att jag ska bli friskare. Jag hade redan berättat om min sambo, djuren och lägenheten, och la till det där om att jag söker en ljusgrå vardag. Han tyckte att det var väl uttryckt och bad om att få låna det.

Sedan pratade vi en del om spiritualitet och mina svårigheter att skilja sjukdom från andlighet. Han pratade om röster och jag frågade om han verkligen inte läst någonting om mig eftersom han satte huvudet på spiken flera gånger. Jag kände igen mig i så mycket. Först blev jag nojjig men nu när jag fått ägna mig till eftertanke så kanske det bara är så att jag äntligen efter alla svängar har hittat en terapeut som känner till mina problem så pass mycket att jag inte behöver spotta ut allting och förråda dem jag står tillsvars för.

Han sa att han kunde erbjuda mig en tid varje onsdag. Jag blev helt paff. Jag trodde inte att det skulle gå så lätt, idag tänkte jag bara att jag skulle på studiebesök!

Nu ska jag och Mary äta middag. Jag är helt slut, behöver näring och närhet.

Wilma och kattungarna, svartvita Alvin vill gosa med mamma. Taget för ett år sedan ungefär.

 

 

Nu är min lille kille hemma hos Olivia. Det gick över förväntan, han gnällde inte särskilt mycket på vägen hem till nya mamma och väl framme så smög han modigt omkring i rummen. Han hittade kattlådan och matskålen direkt. Jag tror att han kommer få det bra där, det kändes bra att lämna över honom. Jag kan ju hälsa på honom i princip när jag vill, bara 350m bort.

 

Min Mary blir försenad, snablarnsch busshelvete! Jag tycker synd om henne och om Wilma. När hon kommer hem ska hon blir kramad och pussad på för jag har saknat henne så mycket, och Wilma får acklimatisera sig.

 

Det känns som starten på något nytt, i allmänhet. Inte bara att jag ska till TIPS på studiebesök imorgon, utan någonting större... Jag kan inte beskriva känslan, men det känns bra i magen.

 

 

 

 

 

Idag kommer Mary hem med Wilma, och Alvin ska flytta hem till Olivia. Det känns som att jag har tre ton att göra, så jag har gjort ett timme-för-timme-schema. Det är skönt att ha en överblick på dagen, planera så att allt hinns med. Jag behöver inte tänka, jag kollar bara på schemat och läser vad jag ska göra under den timmen jag är i.

Nu ska jag till exempel göra lunch.

Idag har jag träffat min läkare. Jag tog självklart upp kräkfobin som han faktiskt delar med mig och han skrev ut en medicin som är mot illamående, så att jag inte låter bli att äta och börjar må sämre.

Den stora frågan från min sida var, har jag någonsin haft borderline personlighetsstörning? Nej. En människa kan passa in på många olika diagnoser, men han förklarade att om man har Alzheimers och därmed passar in under kategorin schizofreni så "trumfar" ändå Alzheimers en eventuell schizofrenidiagnos. På så vis "trumfar" min schizoaffektivitet diagnosen BPS. Enligt honom har jag aldrig haft BPS, utan förklaringar till varför jag passat in på kriterierna för personlighetsstörningen är min korrekta diagnos, som hållts i skymundan.

Jag känner mig väldigt positiv till framtiden, nu är jag redo att börja arbeta. Jag längtar så mycket efter min älskade sambo, hon kommer hem imorgon och då kan vi fortsätta bygga på vår vardag. Jag tror att vi fixar att få det här med mat och sömn att klaffa, vi jobbar båda hårt med oss själva tillsammans med psykiatrin och nu erbjuds hjälp som jag tror kommer betyda mycket.

Med andra ord har jag börjat acceptera min diagnos, men samtidigt har jag svårt att skilja sjukt från spirituellt och det är väl mycket där som jag faller...

http://rattspsyk.wordpress.com/2011/11/19/hur-hjalper-man-camilla/

Ja, hur hjälper man Camilla? Att sprida den här länken är en bra början!

Vilken är den bästa boken du har läst?

Jag har så svårt att välja en. Min första riktiga förälskelse var Glaskupan av Sylvia Plath, i samma veva läste jag Borderline av Caroline Kraus som tog mig med storm. Hela serien av Imorgon när kriget kom av John Marsden har jag läst otaliga gånger, alla sju böckerna plus de tre uppföljarna. Jag vill också nämna Inte som andra döttrar. Åh, det går inte att välja.


Vad har du helst för doft på rökelser och doftljus?

Vanilj och kanel, mjuka dofter som känns lugnande och renande. När jag vill fokusera på att till exempel läsa så brukar jag ha dofter som sticker ut lite mer, det skärper mina sinnen.


Hm.. är det obehagligt att det finns människor som läser bloggen utan att du ens vet vad dom heter?

Ja, ibland. Jag vill gärna att människor ska ge sig tillkänna, lämna en kommentar, ett namn, för när jag inte får respons på vad jag skriver så blir jag ibland osäker. Men obehagligt skulle jag inte säga att det är.


Lite konstig fråga kanske, men undrar hur många kvm du och Mary bor på? :P

Lite över 60kvm kanske? Minns inte riktigt.


jag har en fråga...
tycker du att det är rättvisst mot alla djur ni har när det alltid är nån av er som är inlagd?
jag tycker inte det är okej.
djur ska ha det stabilt.

Djur ska ha det stabilt, absolut. Därför har jag väntat länge innan jag skaffat djur. Att skaffa katter är nog ett av de största och mognaste val jag gjort, för jag har vänt ut och in på mig själv och funderat på om jag är redo. Innan jag tog över kattungarna så hade jag ordnat det ekonomiskt för en lång tid framöver, ordnat med flera olika kattvakter ifall jag skulle behöva bli inlagd eller åka bort så att det alltid finns någon som kan ta hand om dem när jag inte kan. Om jag tycker att det är rättvist? Ja, för mina djur mår bra. Det har varit en kärv höst, men varken jag eller Mary är inlagd jämt och ständigt. Faktiskt så har jag varit inlagd mycket mindre än tidigare år, utvecklats åt rätt håll, och just därför känner jag att jag är redo för att ha djur. Allt jag bryr mig om är att de har det bra, framför allt ser jag till att JAG mår bra för att jag ska kunna ge dem en trygg tillvaro.


Hjärtat! Varför har du frågestunder? :p

Haha, Josephine! Därför att jag undrar om folk undrar någonting, så att jag får ge svar och räta ut frågetecken.


Hur kom du in på det här med healing?

Jag blev intresserad av spiritualitet tidigt, och det föll sig naturligt för mig att vilja hjälpa människor. Jag bryr mig om andra. När jag som tonåring ansåg mig vara kristen så använde jag bön, sedan blev jag vilse i pannkakan och är nu väldigt intresserad av ockultism även om jag inte skulle bekänna mig till någon religion. Jag tror på karma, tror på healing och på att jag kan heala andra. Jag har fått den gåvan och därför bör jag utöva den så länge det blir positivt. Man måste vara försiktig med energierna, är man inte stabil själv så kan man göra det värre än innan man började. Jag healar med en pendel.


Hur ser ditt liv ut om fem år tror du?

Jag hoppas och tror att jag är gift med Mary, att vi bor lite större och att jag har ett fungerande liv med jobb och fritid. Jag vill skriva och komma någonvart, kanske bli publicerad eller åtminstone publicera mig själv. Jag är förhoppningsvis inte lika överviktig som jag är idag och behöver mindre stöd av psykiatrin. Jag måste acceptera att jag kan få äta medicin hela livet, och jag tror att framtidens mediciner kan ha mer verkan och färre biverkningar. Bil och körkort och kanske en liten knådd i Marys mage...? :) En ljusgrå vardag!


Vad tycker du om Berny Pålsson?

Haha, måste man ha en åsikt? Som författare tycker jag att hon lyckats beröra, hennes debut Vingklippt ängel fick mig att känna mig mindre ensam och hennes böcker är lättlästa även om de behandlar tunga ämnen. Hur hon är som person har jag ingen aning om, men jag håller mig ganska uppdaterad på skvallret eftersom hennes berättelser har intresserat mig. Människor ter sig att bilda team Berny eller team anti-Berny, men jag skulle vilja kalla mig hyfsat neutral.

Jag önskar att Berny skulle börja må bättre och kunna föreläsa, för jag har själv upplevt att röster uppmanat mig att skada mig själv men det är någonting som det inte pratas om så mycket. Om man tar fram det lite mer så kanske psykiatrin kan förbättras och hjälpa på ett bättre sätt.


Vill du resa någon särskild stans?

Just nu vill jag till Göteborg!


har du alltid "betraktat" dig som lesbisk? Eller när hittade du rätt i livet med din identitet?
vill även påminna dig om att du är en värdefull och fin vän. kram

Jag är bisexuell och när jag kom fram till det var jag inte redo att förstå det, tror jag. Jag förstod inte varför jag drogs åt tjejer också och trodde att det var fel, så för mig var det en ganska plågsam process att ens erkänna det för mig själv. Det var först någon gång i gymnasiet som jag "kom ut", innan dess hade jag bara trott att det varit något fel på mig.

Jag känner att min läggning blir mindre intressant nu när jag är i ett seriöst förhållande, det är inte läggningen som är det viktiga utan det är kärleken mellan mig och min flickvän.

Och tack Mikaela, du är också en fin och viktig vän!

Jag DÖR så bra det är.

 

 

 

Jag drömde om äckliga saker, illamående och spyor inatt. Fy sjutton.

Idag har jag massor av saker att hugga in på. Det gick inte så bra igår, jag låg mest och gosade med en plastpåse för att jag inbillade mig att jag var sjuk. Och sjuk kanske man kan säga att jag var, jag hade så stark ångest att den tog över allt.

Jag ska passa på att städa idag, vardagsrummet och hallen är helt okej men toaletten och sovrummet är krigszoner just nu. Jag ska bara kolla klart på Mother Earth Tour DVD:n...

Dagarna känns tryggare, när det är ljust. Jag hatar mörkret och det här är bara början.

Ingen gillar direkt att kräkas, men för mig är det rent fobiskt. Jag gör allt för att undvika allt som har med illamående och kräkningar att göra.

Nu sitter jag här och är sken-illamående (antar jag), det känns som om mitt liv hängde på en lös tråd. Jag kan inte sluta tänka på hur jag mår, är livrädd för att kräkas och kan inte leva normalt. Den största anledningen till att jag har svårt för kollektivtrafik är att jag är rädd för att kräkas, eller att någon annan gör det. Jag har svårt för folksamlingar, det är alltid skitjobbigt att gå på konserter eller föreläsningar oavsett hur intresserad jag än är. Jag kommer inte ihåg sist jag gick på bio.

Jag har en del säkerhetsbeteenden. Just nu går jag omkring med en påse här hemma. I vanliga fall räcker det med att jag vet att jag har en påse i väskan när jag ska åka någonstans, men just nu är fobin så stark att jag släpar runt på den här hemma. När jag måste vara bland folk, till exempel på en föreläsning eller bara ett fik, så vill jag sitta så långt ut på raden som möjligt eller nära en utgång ifall jag skulle behöva fly. Jag brukar inte bli åksjuk men tar åksjuketabletter ändå. Jag tvättar mig noga så fort jag känner mig smutsig, mina händer blir knastertorra när det är svåra perioder.

Jag svär, det här är mitt livs historia. Jag minns när en tjej kräkts i skolan när jag gick i tvåan, hemma satt vi och såg på Småstjärnorna och jag satt med en hink bredvid mig för att jag trodde att jag mådde dåligt.

De gånger jag kräkts på grund av att jag varit sjuk är få. Tre kräkningar totalt, tror jag. Ett par kräkningar på fyllan har jag också haft, men då har jag varit så bortdomnad att det känts okej. Skönt att bli av med illamåendet. Sedan har jag spytt ett par gånger när jag varit bakfull också, INTE kul. Sjösjuk har jag också varit som barn vilket jag inte minns, bara någon gång som ungdom/ung vuxen har jag kräkts på sjön.

Framkalla kräkningar strider emot alla mina instinkter. När jag hetsåt som värst i min lilla etta i Nordmaling så försökte jag kräkas, men det gick bara inte.

Istället har jag vägrat kräkas. Svalt och svalt tills jag inte haft något val. För snart två år sedan hade jag vinterkräksjukan och guess what - jag kräktes inte. Jag vägrar så länge som det är möjligt. Anledningen till att jag visste att det var vinterkräksjukan var för att de tog ett stolprov på psyket, där jag var inlagd och lagd i isolering.

Olivia säger att det handlar om att man har ett extremt behov av kontroll. Så kan det visst vara - för om jag eller någon annan kräks så tappar jag kontrollen. Hon är också emetofob.

Just nu är jag helt paralyserad, handikappad. Greppar tag i mina säkerhetsbeteenden. Försöker dricka fil till middag men det går trögt.

Det är så handikappande, jag måste verkligen ta tag i problemet.

Vad fan, det är ju bara spya. Men för mig är det så laddat.

Nu börjar det hända saker, äntligen. Jag står redo på startbanan.

TIPS (tidigt insjuknande i psykos) ringde mig idag och vi bokade in ett studiebesök. Jag är egentligen inte tidigt insjuknad, men det här är den bästa hjälpen jag kan få i dagsläget. Mina nuvarande terapeuter anser att de inte har kompetensen för min problematik vilket kanske stämmer. Kanske har vi arbetat med mig från fel ände?

Vad jag vet om TIPS är att de vanligtvis sveper in tidigt när någon får psykos (duh) och informerar om sjukdomen samt skapar ett nätverk kring patienten. Jag vet inte vad de kan göra för mig, jag antar att det är det som vi kommer gå igenom så småningom. Jag känner mig dock trygg med att jag har viss sjukdomsinsikt och att de arbetar med patienter som mig, det borde bli bra.

Idag har jag också varit på mitt gamla boende för att ha samtal med min socialhandläggare. Förra terminen hade jag bildterapi och vill starta upp det igen, så under mötet beslutades det att jag får ha bildterapi igen med Marika. Mary ska också få ingå i arbetet.

Äntligen någonting jag kan ta på. Äntligen struktur. Jag har tagit mig långt, men jag kan ta mig ännu längre med rätt hjälp.

 

Slänger upp en frågestund, så får vi se om det blir någonting av det. Ask away!

 

 

 

Jag tog i för mycket. Ignorerade mensvärken och på grund av Seroquelen så har jag blodtrycksfall vilket verkligen märktes när jag sprang runt och städade här hemma. Jag böjde mig ner och reste mig upp alldeles för många gånger och vilade för lite.

Nu är jag trött, frusen och ynklig. Det får man vara. Det ser rätt bra ut här hemma och jag har gjort vad jag kan.

Imorgon har jag möte med mitt förra boende och soc, vi ska diskutera om jag ska få ha bildterapi igen. Håll en tumme för mig! Bilden jag hade förra terminen var så otroligt givande. Jag ska representera både mig själv och Mary, men just nu känns det som att jag inte orkar åka någonstans.

Där kommer DBT-färdigheterna in... Jag är trött, liten och sliten just nu, så mötet känns jättejobbigt. Men det är just nu som jag känner sådär, imorgon är det mest troligt bättre och jag borde fokusera på nuet. Ta hand om mina sårbarheter, vilket innebär att jag ska käka middag, dricka vatten och ta på mig tjocksockar och myskläder.

Det är alldeles stilla här hemma. Djuren är i harmoni. Jag är trött och saknar min sötatös.

Jag somnade nog med ett leende på läpparna. Ett helt år. Sanslöst.

Tittar på min ring som lovar flera år till.

Ser mig i spegeln och känner mig mer hel än trasig.

Idag åkte Mary iväg för att hämta Wilma. Jag har satt upp ett projekt för mig själv så att jag aldrig fastnar i groparna, jag ska kattsäkra lägenheten så gott det går. Som det ser ut nu så försvinner saker och viktiga papper leks bort, toalettrullar strimlas och det dunsar ner saker hela tiden. Att ha något att pyssla med i lugn och ro är skönt, ta det bit för bit.

Efter att ha varit inlagd på en överbelagd avdelning är det skönt att vara hemma, och dessutom känna att det är helt okej... men jag ska erkänna att jag saknar Mary redan. Under flera månader har vi inte fått umgås i någon sammanhängande period. Jag saknar min älskling! Vi har mest gått om varandra i höst, det känns som att jag antingen varit på besökt henne på eller fått besök av henne på psyk. Det hjälps inte, vi har båda behövt hjälpen, man får gilla läget och göra det bästa av det - men förhoppningsvis når vi vår ljusgrå vardag snart.

Jag har börjat peppa inför julen, i år ska jag inte missa den. Min sambo är dock inte så förtjust i julgrejjer, men en del får hon stå ut med. Jag laddade ner "Tomtar på loftet", har ett adventsljus och så blir det massor med chai och choklad med vispgrädde. Hon skulle nog slå till mig lite lätt (eller hårt) nu, för jag vill ha snö! Vita vackra som lyser upp... Det är så mörkt ute. Jag hatar vintern, men inte snön. Kanske lite underligt.

Nu ska jag ut med Puffen en sväng innan mitt boendestöd kommer.

 

Jag låg vaken igårkväll med hennes andetag mot min nacke. Jag undrade hur det kunde ha gått ett helt år, så långt men ändå så kort.

 

Att höra henne somna är det bästa jag vet.. Ända sedan vi började dejta förra hösten så ville jag ligga vaken och höra hur hon drev in i sömnen, med en arm om hennes midja. Höra lugnet sänka sig. Hon får mig att känna mig trygg.

 

 

 

Vi har haft det struligt omkring oss från start, men vi har löst problem som de kommit. Vi har som par gått igenom mer än vad vanliga par behöver göra på ett år, men det visar bara på att kärleken bär oss, att kärleken är solid.

 

 

 

Jag kan inte sluta le.

 

 

 

Kan inte sluta le!

 

 

 

 

Det har varit en tung dag, att komma in i vardagen är svårt men jag har gjort vad jag kunnat. Tillslut - efter mycket om och men - så är det dammsugat och jag har äntligen duschat. Vi har ätit riktig tillagad mat som vi handlade tidigare idag.

Jag funderade på hur jag mådde idag, men jag kom inte fram till något svar. Det kanske inte behövs. Ibland behöver man bara vara.

Imorgon firar jag och Mary ett år...

Jag har inte skrivit så mycket om Stockholmsresan, mest för att jag blev... ja, sjuk kanske man ska säga. Det blev en vända på avdelningen direkt efter och det har inte funnits ork att skriva någonting.

 

Det bästa med resan var människorna. Att göra en resa tillsammans med Mary, att träffa Carina och Mats, träffa Josephine, Nirre, Cili för första gången och min kusin Maari. Jag var så nervös men som vanligt kändes det rätt naturligt ganska direkt. Jag hade jättekul, även om det var besvärligt inom mig.

 

Mina vänner är helt enkelt bättre än dina!

 

 

 

Fina Josephine.

 

 

Superduperfina bruds!

 

 

 

Jag är hemma nu. Ikväll tillåter jag mig själv att bara vara, hålla hand och pussa lite på sambon och mysa med ljus och rökelser. Imorgon väntar vardagen, den där som jag vill få att fungera. Jag tror att det kommer gå bra, ska fylla frysen och kylskåpet samt städa lite. Busy hands are happy hands, ibland förstår jag varför mamma jämt städar.

Jag är så glad över att vara hemma, med allt vad det innebär. Kanske kan jag snart komma igång med målningen, jag saknar våra kreativa kvällar när Mary tecknade och jag målade medan vi lyssnade på David Bowie. Det går bättre och bättre att läsa också. Kanske blev jag inte så förstörd den här gången, jag kommer hem och känner mig... inte stark, men modig och verklig.

Igår var jag och mamma på kyrkogården. Jag tände ljus och jag tänkte inte så mycket. Jag klarar inte av att tänka. Farfar och morfar kan jag besöka utan svårmod, men i minneslunden tände jag ljus för Johanna, Carro och min älskade Malin.

Jag trodde aldrig att jag skulle få tända alla dessa ljus.

När mamma och jag kom hem så trodde pappa att mamma var ensam. Han trodde att mamma skjutsat in mig till psyket igen efter min panikattack, men så lätt ger jag mig inte. Jag var hemma permissionen ut och imorgon begär jag utskrivning.

Jag är trött nu, det är stökigt på avdelningen och jag har hemlängtan. Vill hem till vardagen. Somna bredvid Mary.

För er som vill läsa den låsta bloggen, lämna namn och mailadress i en kommentar här så tar jag kontakt med dig. Vill gärna veta vilka som läser, och om man läser den så krävs det att du också kommenterar någon gång ibland.

Igår hade jag en fruntaksvärd panikattack, och jag vet inte var den kom ifrån.

Okej, let's trace it. Jag vaknade, jag steg upp, åt mammas pannkakor men hade en dålig känsla i kroppen. Vi åkte till banken, sedan blomaffären och till sist ICA. Jag stannade i bilen när mamma stannade på ICA.

Sedan hälsade vi på farmor och illamåendet sköljde över mig. Kallsvettades, fick stundtals panik.

Tog igen mig framför TV:n tills middagen, åt inte upp allt för att jag mådde illa. Satte mig och läste med Svante vid mina fötter och lyssnade på Within Temptation acoustic.

Såg Idol, och där grodde någonting ännu en gång. Vid 22 slog mitt hjärta så fort att jag trodde att jag skulle dö, jag trodde att jag skulle sluta andas. Jag prövade mig fram genom mina DBT-färdigheter men ångesten var tamejfan total, trots att jag var på en trygg plats. Jag antar att jag aldrig någonsin är säker så länge jag är fast med mig själv.

Kapitulerade och tog tabletter. Somnade hårt strax innan midnatt.

Jag funderade ett tag på om jag skulle åka tillbaka till avdelningen, men vad skulle de göra för mig? Ge mig tabletter och en falsk trygghet, förvissa mig om att de finns där när jag behöver det. Då var det skönare att mamma höll min hand och att jag fick luta mig mot pappa, vara liten igen. För gudarna ska veta att man blir liten av panikångest. Ångesten ryms inte i kroppen.

Idag blir en bättre dag, har jag lovat mig själv. Jag ska inte göra ett jota, jag är trött. Mamma är trött, pappa är trött. Alla är trötta.

Längtar efter min fästmö så att det gör ont.

Jag har så mycket vackert. Det är inte alla som får längta.


PS. Låsta.

Jag sitter hemma hos mina föräldrar och har avnjutit en god middag som hade varit så mycket godare om jag inte mådde så illa hela tiden. Det är lugnt och skönt, inga skrikande patienter. De senaste dagarna har varit sporadiska krig i korridoren, men jag har försökt gömma mig i sovrummet.

Jag börjar kvickna till, tillräckligt för att inte vilja vara där. Mår man riktigt dåligt så kan man vara var som helst, vad spelar det för roll? brukar jag kunna tänka för dagarna går in i varandra och jag kan ändå inte göra mycket mer än att stirra.

Men nu vill jag hem, ha en vardag med min älskling. Jag är trött på att den ena åker in när den andra åker ut från sluten psykiatrisk vårdavdelning, men det hjälps ju inte. Behöver man slutenvård så behöver man. Hade jag varit hemma den här gången hade jag nog pajjat saker ganska illa. Inte minst min relation.

Jag tror att jag kan vara hemma just nu. Jag har symptom, men inte som innan. Inte som den där måndagen då jag snubblade in hos min läkare och fick komma in på psykavdelningen utan att passera gå.

Allt jag vill är att leva! Leva och må gott! Jag vill vara där och stötta. Njuta av småsakerna som att jag har en gräsligt bra TV med ännu bättre ljud, sova i en Hilding-säng, sköta hushållet och vara nöjd med det, njuta av att ingen kan höra mig kissa eller bli spanad på varje kvart så att jag kan sova ordentligt.

Idag gick jag ut för första gången på nästan två veckor. Inte konstigt att jag fick panikångest. Jag har inte orkat mig ut för inget ut har existerat för mig, allt har handlat om att knäcka koder och få svar på frågor som inte är ställda än. Se tio mönster i en cirkel. Min hjärna har behövts läggas på is.

Nyvaken och redo. Ska se om jag får ett utskrivningssamtal till veckan.

Tankarna snurrade igår. Malin, Mary, djuren, mina föräldrar, vardagen, saknaden... framför allt saknaden efter Malin. Det kändes som att jag steg in i ett nytt stadie av saknad, jag saknar henne så att det gör ont. Jag steg upp och fick en lila tablett, och efter ett tag kunde jag sova.

När jag vaknar på morgonen, innan jag slagit upp ögonen, så undrar jag var jag där. Den stunden brukar vara fin. Sedan blir jag förvirrad när jag öppnar ögonen och så hör jag stöket ute i korridoren. Fan, ännu en dag på avdelningen.

Ja ä int bitter.

 

 

 

 

Malin Crazygirl

 

 

 

Jag var där. (Ruudi!)

 

 

 

Jag var där.

 

 

 

Jag var där. (Fast hur de gick från symfonisk metal till disco vet jag inte.)

 

 

 

Sovit dåligt. Chockhöjer (får aftonbladet hitta på ord så gör jag också det) Seroquel ikväll och hoppas att det ska hjälpa.

Någon nattpermis blev det inte, men till helgen får jag komma hem till mina föräldrar. Jag orkar inte så mycket vilket inte är konstigt, så jag ska sova allt vad jag kan.

Snart kommer Malin Frimodig och sprider ljus och glädje på avdelningen!

Lyssnar på Ninedee, har efter många och och men tagit fram datorn en stund.

För jag är bara så trött! Jag visste inte att man blev så trött på antibiotika. Och så ska Seroquelen höjas. Jag hade tänkt mig dagpermissioner och någon nattpermis innan helgen men det går nog inte när jag sover hela tiden och inte orkar ta min ur sängen jämt. Jag är nog inget trevligt sällskap.

Jag har skrivit en lapp till personalen idag. Jag gav dem en del av den stora karusellen jag sitter på. Det är allt jag kan göra... för jag vill signalera att jag inte mår bra och att jag vill må bra. Jag tänkte på Mary när jag skrev. Jag måste kämpa emot också och jag måste säga ifrån. Ibland är ett par meningar allt jag kan göra, samtidigt som jag låter medicinen öka i blodomloppet.

Tar min puls, den är för hög. Ställer mig upp och det vitnar. Hjärtat bankar hårt och jag kan inte svälja ordentligt. Förstoppningen ska vi inte tala om, men det är helt enkelt bara att sluka tabletterna eftersom jag faktiskt mår bättre psykiskt av dem.

 

 

Hon utmamar men samtidigt så stöttar hon mig genom detta. Hon är hård men rättvis. Hon får mig att tänka ett steg längre. Hon ger mig fjärillar i magen.

 

 

Please awake
And see the truth
He can only be
If you believe what he tells you
Remember who you are
What you stand for
And there will always be a way

Dagarna går och dimman är inte lika tjock längre. Jag är trött och sover väldigt mycket, men det är ju inte så konstigt.

Jag har urinvägsinfektion och har fått antibiotika. Tack tack tack. Jag vet inte hur länge jag gått och dragit på detta, men det förklarar en helt del om varför jag haft problem med att gå på toa. Sådär, då vet alla det.

Medicinkopparna blir annorlunda för var dag som går. Lyrica ska bort helt, Seroquel ska upp i skyarna, in med antibiotika och biverkningsmedicin för magen.

Idag hälsade Mary på. Då fick jag en varm känsla som bott kvar i mig även efter att hon gått. Det kommer bli bra, på ett eller annat sätt. Jag måste acceptera alltihop, måste acceptera att jag behöver medicin för att leva. En diabetiker måste också acceptera ett helt liv som inte är helt enkelt och sköta mat och mediciner.

Den ljusgrå vardagen väntar någonstans framöver, och inte alltför långt borta.

Låst blog uppad.

Jag vet inte varför jag skriver. Jag har inget att säga, egentligen. Och när jag pratar kan det kommer konstiga saker, jag märker det ju själv och skäms sedan. Skötarna och sjuksköterskorna fattar inte varför jag vill ha armarna omlagda eftersom de inte ser några sår, men de lägger om ändå.

Jag har fått besök av Mary och av mamma. Det är skönt, en omväxling, tid som inte bara fördrivs.

Jag vill hem och min läkare säger nej. Jag pressar inte, för jag vill inte hem och skrämma dem med den frånvaro som dyker upp ibland, när jag lyssnar bortom livets barriärer, de skulle säkert tycka att mitt post-it-pussel är knasigt.

För sanningen är att jag är knasig. Så mycket vet jag.

Jag är inlagd. Jag vet inte hur jag tog mig till min läkartid men jag minns att det gått 20 minuter från att vi skakade hand till att jag var inlagd. Jag vet knappt vem jag är allting är så rörigt och jag blir inte klok på budskapen som kommer. Jag vill hem till orten jag växte upp i, till mina föräldrar ett slag. Min läkare avslog min önskan om utskrivning. Jag tror att han inte vill lägga mig på LPT och därför pratar om att det är bäst att jag är här.

Jag har kapitulerat, gör som min läkare vill för att jag ändå litar på honom. Ska upp i 1100mg Seroquel. Jag hatar det.

Som tur är har jag en omgivning som är förstående och som (tyvärr) är vana vid att jag... jag... Ja, vana vid att jag blir konstig. Om jag inte var så vilsen så skulle jag nog känna mig inspärrad, men jag glömmer allt. Frågade just vad jag hade för frigång, om jag fortfarande har extra tillsyn för femtioelfte gången. Jag kommer ihåg frågorna men inte svaren.

Det bränner under huden, jag har brännskador som inte syns. Jag har fått det omlagt men jag känner ändå hur det bränner. Jag är skadefri, firade faktiskt ett helt år förra veckan, men det är inte jag som bränner.

Har tappat minnet, minns inte den senaste månaden, minns inte vad som hänt innan Stockholmsresan. Idag när min sambo kom förbi så började jag minnas lite, kanske kommer det tillbaka.

Vet ingenting, vet ingenting. Ingenting alls. Jag får svar men vet inte vad frågorna är.