Jag somnade nog med ett leende på läpparna. Ett helt år. Sanslöst.

Tittar på min ring som lovar flera år till.

Ser mig i spegeln och känner mig mer hel än trasig.

Idag åkte Mary iväg för att hämta Wilma. Jag har satt upp ett projekt för mig själv så att jag aldrig fastnar i groparna, jag ska kattsäkra lägenheten så gott det går. Som det ser ut nu så försvinner saker och viktiga papper leks bort, toalettrullar strimlas och det dunsar ner saker hela tiden. Att ha något att pyssla med i lugn och ro är skönt, ta det bit för bit.

Efter att ha varit inlagd på en överbelagd avdelning är det skönt att vara hemma, och dessutom känna att det är helt okej... men jag ska erkänna att jag saknar Mary redan. Under flera månader har vi inte fått umgås i någon sammanhängande period. Jag saknar min älskling! Vi har mest gått om varandra i höst, det känns som att jag antingen varit på besökt henne på eller fått besök av henne på psyk. Det hjälps inte, vi har båda behövt hjälpen, man får gilla läget och göra det bästa av det - men förhoppningsvis når vi vår ljusgrå vardag snart.

Jag har börjat peppa inför julen, i år ska jag inte missa den. Min sambo är dock inte så förtjust i julgrejjer, men en del får hon stå ut med. Jag laddade ner "Tomtar på loftet", har ett adventsljus och så blir det massor med chai och choklad med vispgrädde. Hon skulle nog slå till mig lite lätt (eller hårt) nu, för jag vill ha snö! Vita vackra som lyser upp... Det är så mörkt ute. Jag hatar vintern, men inte snön. Kanske lite underligt.

Nu ska jag ut med Puffen en sväng innan mitt boendestöd kommer.