Jag sitter hemma hos mina föräldrar och har avnjutit en god middag som hade varit så mycket godare om jag inte mådde så illa hela tiden. Det är lugnt och skönt, inga skrikande patienter. De senaste dagarna har varit sporadiska krig i korridoren, men jag har försökt gömma mig i sovrummet.

Jag börjar kvickna till, tillräckligt för att inte vilja vara där. Mår man riktigt dåligt så kan man vara var som helst, vad spelar det för roll? brukar jag kunna tänka för dagarna går in i varandra och jag kan ändå inte göra mycket mer än att stirra.

Men nu vill jag hem, ha en vardag med min älskling. Jag är trött på att den ena åker in när den andra åker ut från sluten psykiatrisk vårdavdelning, men det hjälps ju inte. Behöver man slutenvård så behöver man. Hade jag varit hemma den här gången hade jag nog pajjat saker ganska illa. Inte minst min relation.

Jag tror att jag kan vara hemma just nu. Jag har symptom, men inte som innan. Inte som den där måndagen då jag snubblade in hos min läkare och fick komma in på psykavdelningen utan att passera gå.

Allt jag vill är att leva! Leva och må gott! Jag vill vara där och stötta. Njuta av småsakerna som att jag har en gräsligt bra TV med ännu bättre ljud, sova i en Hilding-säng, sköta hushållet och vara nöjd med det, njuta av att ingen kan höra mig kissa eller bli spanad på varje kvart så att jag kan sova ordentligt.

Idag gick jag ut för första gången på nästan två veckor. Inte konstigt att jag fick panikångest. Jag har inte orkat mig ut för inget ut har existerat för mig, allt har handlat om att knäcka koder och få svar på frågor som inte är ställda än. Se tio mönster i en cirkel. Min hjärna har behövts läggas på is.

Nyvaken och redo. Ska se om jag får ett utskrivningssamtal till veckan.

Tankarna snurrade igår. Malin, Mary, djuren, mina föräldrar, vardagen, saknaden... framför allt saknaden efter Malin. Det kändes som att jag steg in i ett nytt stadie av saknad, jag saknar henne så att det gör ont. Jag steg upp och fick en lila tablett, och efter ett tag kunde jag sova.

När jag vaknar på morgonen, innan jag slagit upp ögonen, så undrar jag var jag där. Den stunden brukar vara fin. Sedan blir jag förvirrad när jag öppnar ögonen och så hör jag stöket ute i korridoren. Fan, ännu en dag på avdelningen.

Ja ä int bitter.