När jag öppnade ögonen i morse kände jag mig som hemma. Det sägs ju att "home is where the heart is", och när min sambo kom hem igår var det som att jag släppte på spänningarna och vågade slappna av. Svårt att förklara, men det var en fin känsla.

Idag har jag varit på TIPS, trots att jag fick kalla fötter innan jag åkte. Jag ringde I-M som påpekade att jag nog skulle ångra mig om jag inte åkte på studiebesöket och jag visste att hon hade rätt. Så jag åkte.

Det var inte så hemskt som jag trodde, men jag var nervös. Jag hoppade av bussen vid rätt hållplats, gick åt fel håll, blev hämtad vid Coop och ledd till radhuset där TIPS ligger. När jag kom in fick jag ta en kaffe och vänta lite, sedan gick jag och en av de som jobbar där upp till ett samtalsrum.

Mannen var trevlig och sa att han var väldigt nyfiken, att han inte läst ett ord om mig faktiskt. Han frågade mig hur det kändes och jag fick fundera ett tag... Från start till nu så har terapeuter, läkare och annan vårdpersonal alltid kunnat läsa om mig i mina journaler och de flesta har nog haft en hyfsat färdig bild av mig, nu fick jag chansen att själv välja vad jag ville att han skulle veta och säga stopp när jag inte ville svara på hans frågor.

Och frågor fick jag. Vem är jag, var är jag ifrån, varför sökte jag mig till TIPS, vad har min diagnos för betydelse för mig, hur såg min uppväxt ut, vilka är mina föräldrar och hur ser jag på dem...

Jag kände mig blyg men svarade ändå. Jag har haft en helt normal uppväxt med många bra saker och en hel del skit. När jag sa att jag blivit mobbad så undrade han varför. Varför inte? Barn är grymma. Om jag inte varit tjock så hade de hittat något annat att mobba mig för. Att mobba eller mobbas. Jag sa till honom att jag var annorlunda, men han sa att han tyckte att jag verkade helt normal. Jag förklarade vidare att jag tänkte på ett sätt som jag inte kände igen hos någon i min omgivning, men det var svårt att välja rätt ord för någonting jag egentligen inte vidrört alltför mycket.

Jag sa också att jag haft borderline-diagnos och att jag nu fått diagnosen struken för att jag är schizoaffektiv. När han frågade mig om vad det betydde för mig så sa jag att jag fortfarande är samma person med samma problem men att diagnosen är ett verktyg för att jag ska bli friskare. Jag hade redan berättat om min sambo, djuren och lägenheten, och la till det där om att jag söker en ljusgrå vardag. Han tyckte att det var väl uttryckt och bad om att få låna det.

Sedan pratade vi en del om spiritualitet och mina svårigheter att skilja sjukdom från andlighet. Han pratade om röster och jag frågade om han verkligen inte läst någonting om mig eftersom han satte huvudet på spiken flera gånger. Jag kände igen mig i så mycket. Först blev jag nojjig men nu när jag fått ägna mig till eftertanke så kanske det bara är så att jag äntligen efter alla svängar har hittat en terapeut som känner till mina problem så pass mycket att jag inte behöver spotta ut allting och förråda dem jag står tillsvars för.

Han sa att han kunde erbjuda mig en tid varje onsdag. Jag blev helt paff. Jag trodde inte att det skulle gå så lätt, idag tänkte jag bara att jag skulle på studiebesök!

Nu ska jag och Mary äta middag. Jag är helt slut, behöver näring och närhet.