Ingen gillar direkt att kräkas, men för mig är det rent fobiskt. Jag gör allt för att undvika allt som har med illamående och kräkningar att göra.

Nu sitter jag här och är sken-illamående (antar jag), det känns som om mitt liv hängde på en lös tråd. Jag kan inte sluta tänka på hur jag mår, är livrädd för att kräkas och kan inte leva normalt. Den största anledningen till att jag har svårt för kollektivtrafik är att jag är rädd för att kräkas, eller att någon annan gör det. Jag har svårt för folksamlingar, det är alltid skitjobbigt att gå på konserter eller föreläsningar oavsett hur intresserad jag än är. Jag kommer inte ihåg sist jag gick på bio.

Jag har en del säkerhetsbeteenden. Just nu går jag omkring med en påse här hemma. I vanliga fall räcker det med att jag vet att jag har en påse i väskan när jag ska åka någonstans, men just nu är fobin så stark att jag släpar runt på den här hemma. När jag måste vara bland folk, till exempel på en föreläsning eller bara ett fik, så vill jag sitta så långt ut på raden som möjligt eller nära en utgång ifall jag skulle behöva fly. Jag brukar inte bli åksjuk men tar åksjuketabletter ändå. Jag tvättar mig noga så fort jag känner mig smutsig, mina händer blir knastertorra när det är svåra perioder.

Jag svär, det här är mitt livs historia. Jag minns när en tjej kräkts i skolan när jag gick i tvåan, hemma satt vi och såg på Småstjärnorna och jag satt med en hink bredvid mig för att jag trodde att jag mådde dåligt.

De gånger jag kräkts på grund av att jag varit sjuk är få. Tre kräkningar totalt, tror jag. Ett par kräkningar på fyllan har jag också haft, men då har jag varit så bortdomnad att det känts okej. Skönt att bli av med illamåendet. Sedan har jag spytt ett par gånger när jag varit bakfull också, INTE kul. Sjösjuk har jag också varit som barn vilket jag inte minns, bara någon gång som ungdom/ung vuxen har jag kräkts på sjön.

Framkalla kräkningar strider emot alla mina instinkter. När jag hetsåt som värst i min lilla etta i Nordmaling så försökte jag kräkas, men det gick bara inte.

Istället har jag vägrat kräkas. Svalt och svalt tills jag inte haft något val. För snart två år sedan hade jag vinterkräksjukan och guess what - jag kräktes inte. Jag vägrar så länge som det är möjligt. Anledningen till att jag visste att det var vinterkräksjukan var för att de tog ett stolprov på psyket, där jag var inlagd och lagd i isolering.

Olivia säger att det handlar om att man har ett extremt behov av kontroll. Så kan det visst vara - för om jag eller någon annan kräks så tappar jag kontrollen. Hon är också emetofob.

Just nu är jag helt paralyserad, handikappad. Greppar tag i mina säkerhetsbeteenden. Försöker dricka fil till middag men det går trögt.

Det är så handikappande, jag måste verkligen ta tag i problemet.

Vad fan, det är ju bara spya. Men för mig är det så laddat.