Jag är inlagd. Jag vet inte hur jag tog mig till min läkartid men jag minns att det gått 20 minuter från att vi skakade hand till att jag var inlagd. Jag vet knappt vem jag är allting är så rörigt och jag blir inte klok på budskapen som kommer. Jag vill hem till orten jag växte upp i, till mina föräldrar ett slag. Min läkare avslog min önskan om utskrivning. Jag tror att han inte vill lägga mig på LPT och därför pratar om att det är bäst att jag är här.

Jag har kapitulerat, gör som min läkare vill för att jag ändå litar på honom. Ska upp i 1100mg Seroquel. Jag hatar det.

Som tur är har jag en omgivning som är förstående och som (tyvärr) är vana vid att jag... jag... Ja, vana vid att jag blir konstig. Om jag inte var så vilsen så skulle jag nog känna mig inspärrad, men jag glömmer allt. Frågade just vad jag hade för frigång, om jag fortfarande har extra tillsyn för femtioelfte gången. Jag kommer ihåg frågorna men inte svaren.

Det bränner under huden, jag har brännskador som inte syns. Jag har fått det omlagt men jag känner ändå hur det bränner. Jag är skadefri, firade faktiskt ett helt år förra veckan, men det är inte jag som bränner.

Har tappat minnet, minns inte den senaste månaden, minns inte vad som hänt innan Stockholmsresan. Idag när min sambo kom förbi så började jag minnas lite, kanske kommer det tillbaka.

Vet ingenting, vet ingenting. Ingenting alls. Jag får svar men vet inte vad frågorna är.