Sist jag träffade min läkare sa jag att jag saknade mitt intellekt, det där jag en gång hade. En IQ på över medel - men vad spelar det för roll om jag äter mediciner som tar ifrån mig det. Jag är inte snygg, jag tror inte att jag är särskilt rolig eller är spännande, men jag har (hade) "läshuvud", kunde hänga med i svängarna och vara ganska kvick. Jag känner mig ibland som en dregglande idiot.

Just nu äter jag flera mediciner som gör mig släpig i huvudet. I vår så ryker alla mediciner om jag får bestämma - jag skulle vilja testa Solian som är en mildare form av Leponex, men jag vill inte äta Xanor varje dag. Problemet är att jag faktiskt har en stor ångestproblematik, men jag arbetar hårt för att lösa det på andra sätt, ta kontrollen över min ångest ochh mitt humör utan tabletter.

Å andra sidan kan jag inte mäta mitt normala intellekt med den skärpa jag får när jag är hypomanisk. DÅ är jag snabbtänkt och överpresterar. Det är en del av sjukdomen, jag hatar att det är så för jag saknar den Sara som i gymnasiet nästan maniskt skrev MVG, MVG, VG+, MVG. Å andra sidan skrev Sara också IG och G- under depressiva faser.

Jag antar att jag fortfarande famlar efter begreppet Jag. Jag närmar mig det, det senaste året har det hänt så mycket inom mig och runt mig. Jag har alla förutsättningar att börja må bättre och jag är så bortskämd med norrlands mest kunniga läkare som jag kan träffa i princip hur ofta jag vill. Vi har ett eget handslag, till och med. Jag är mycket medveten om vilken tur jag har.

Jag mår rätt bra nu. Jag är tacksam för så mycket, för kärleken och för känslan av att ha hittat hem, glad att jag har en egen liten familj och ett liv värt att leva. Samtidigt vet jag att saker kan bli så mycket bättre. Jag ska nå dit.