Acceptans.
Jag har urinvägsinfektion och har fått antibiotika. Tack tack tack. Jag vet inte hur länge jag gått och dragit på detta, men det förklarar en helt del om varför jag haft problem med att gå på toa. Sådär, då vet alla det.
Medicinkopparna blir annorlunda för var dag som går. Lyrica ska bort helt, Seroquel ska upp i skyarna, in med antibiotika och biverkningsmedicin för magen.
Idag hälsade Mary på. Då fick jag en varm känsla som bott kvar i mig även efter att hon gått. Det kommer bli bra, på ett eller annat sätt. Jag måste acceptera alltihop, måste acceptera att jag behöver medicin för att leva. En diabetiker måste också acceptera ett helt liv som inte är helt enkelt och sköta mat och mediciner.
Den ljusgrå vardagen väntar någonstans framöver, och inte alltför långt borta.
Låst blog uppad.
Läst din blogg av och till men aldrig lämnat kommentar förrän nu.
Det där med acceptans är inte lätt, jag hade just börjat acceptera mediciner för psyket, att jag kommer behöva ha dom väldigt länge. (förhoppningsvis inte hela livet). Börjat acceptera att mamma är för alltid borta(hon dog i mars) och nu måste jag dessutom lära mig leva med precis det du skrev sist, diabetes.
Livet är tufft, men på nåt sätt kämpar man vidare. Hejar på dig och hoppas du kan komma i balans med allt snart!
får man läsa din låsta blogg eller är den privat?
Om du tycker att det är okej så skulle jag gärna vilja läsa din låsta blogg.
Jag kikar dagligen in på din blogg som ger en ärlig och bra bild av att leva med psykisk ohälsa. Har inte vågat fråga innan men om det är okej så skulle jag också vilja läsa din låsta blogg.
hade sett framemot att träffa er på greyscale, men hörde av maria hur läget var med dig. krya på dig, sötsak!
