Jag söker och söker efter förståelse inför vad som hindrar mig. Jag analyserar min hörsel, jag vågar ibland fråga om jag hör i syne så att säga. Verklighetscheck. Vissa saker går inte ihop, som när jag står i badrummet och hör datorn i vardagsrummet spela en Alice in Videoland-låt för att sedan avbrytas av VNV Nations låt Darkangel, och sedan tillbaka till Alice. Mary säger att hon inte spelat Darkangel. Sånt skrämmer mig, andra saker stör mig bara. Huvudsaken är att jag börjat tänka och analysera, så länge jag gör det så funkar det. Det är bara så svårt att förstå.

Jag känner en person som lider av schizoaffektivitet, vi har telefonkontakt och det är så givande att ringa henne. Vi pratar om de saker vi delar och inte bara sjukdomen utan saker som som besattheten i att skriva och att läsa, att reflektera. Vad som är absolut bäst är att jag alltid känner mig hoppfull efter våra samtal. Hon är en helt vanlig människa, och det får mig att också känna mig normal under allt som inte är

Jag har så mycket att förlora nu. Jag vågar nästan inte vara lycklig - mitt liv är För Bra För Att Vara Sant. Alldeles lagom liksom. Alldeles normalt. Så mycket att förlora. Det gör att jag paradoxalt känner mig skör när omgivningen verkar solid.

Jag blir lätt rastlös. Börjar med en målning, plinkar på gitarren, läser några sidor i en bok, börjar se en film och aldrig se klart den. Det känns faktiskt riktigt skönt att ha terapi imorgon, för det innebär att jag får komma utanför hemmet och ut i verkligheten.

På onsdag har jag tid hos en stafettläkare som hoppar in istället för min ordinarie, som fortfarande är sjukskriven. Jag är inte nöjd. Jag vet att frågorna kommer vara annorlunda den här gången sedan de ändrade min diagnos och jag har inte ännu utvecklat ett språk för att berätta om... det. Vad nu "det" är. Som sagt, jag är fattig på ord när det kommer till det...

Hjärtat hotar att explodera av kärlek och rädsla, jag har hittat hem och jag älskar den grå vardagen med kattkel, kyssar, matlagning, TV, ångest, lycka.

Jag fixar nog det här ändå.

Jag har köpt en ny kamera och jag testade att spela in en videoblogg. Ni får också en titt på mina söta kattungar!

 

 

 

... så har ni något riktigt fint att bita i här. Skrattade sjukt mycket åt det, så skön tjej! Min nya idol. A fucking fat rant!

 

 

 

Mysgos!

 

 

Jag vaknar upp förkyld och jävlig - fan, det blev ännu värre än igår. Hoppas jag nått kulmen nu.

 

Idag kom en av mina terapeuter hit samt kvinnan som ska bli min boendestödjare. Vi satt och samtalade över hur allt skulle fungera, tre gånger i veckan ska de hjälpa mig med saker som är svåra när jag mår sämre. Jag trodde att det skulle bli som med mitt förra boendestöd, en hjälp i hemmet, men så tar min boendestödjare fram ett papper där det med stora bokstäver står "VARNINGSTECKEN". Tydligen kommer de också hålla koll på hur jag mår och jag måste säga att det känns tryggt.

 

Jag vill inte att min flickvän (jag gillar det ordet, flickvän, mmm!) ska behöva ta något ansvar över mig, så om vården plus boendestödet hjälper mig att söka hjälp i rätt tid så hoppas jag att förhållandet inte ska ta stryk. Ärligt talat är jag livrädd att någon svacka hos mig ska göra det jobbigt för henne, för oss. Det är faktiskt min största motivation till att söka och ta emot hjälp.

 

Ikväll har jag målat. Min kreativitetshörna kallar på mig, men allt jag gör känns platt. Jag får aldrig något resultat som jag skulle kalla bra, men själva processen är viktig. Det är en skön stämning i lägenheten, när jag drabbas av kreativitet bara behöver gå och sätta mig med gitarren eller fortsätta måla på vad det nu än är. Det är fint. Det är förlösande.

 

Jag har också gått igenom journalanteckningarna från 2008 nu. Det var inget bra år, går det att konstatera. Jag letade efter någonting speciellt men fann bara hemskheter, jag sökte efter en speciell inläggning som jag inte har några större minnen ifrån men blev påmind om hur jävligt det var. Jag känner inte igen mig själv... Är jag så hemsk när jag hamnar bakom låsta dörrar?

 

Det är över. Det är i det förflutna. Jag sluter mina ögon igen, det är över.

 

I helgen åker Mary bort så jag ska passa på att kramas med henne massor innan dess. Nu blir det varm choklad med vispgrädde och någon film. Hm. Jag gillar det.

 

 

 

Idag har jag gått igenom en del av mina journaler från psykiatrin. Jag brast ut i skratt och var tvungen att läsa det högt för min flickvän: "Allmäntillstånd: Överviktig". Självklart stod det mer om mitt allmäntillstånd, men jag tänkte skriva lite kort om övervikten som tydligen även är viktig att ta med när man skriver en anteckning på akutpsyk...

Jag har alltid varit tjock, bara mer eller mindre. Jag kämpar mot vikten och ligger ungefär -19kg från min maxvikt (som jag nådde när jag åt Lithionit). Ändå klarar jag av att lägga övervikten åt sidan och inte låta det vara centralt i mitt liv, för normalviktig kommer jag inte att bli på länge. Jag har helt enkelt för stunden accepterat att jag är tjock.

Förut gjorde det ont när folk kallade mig för diverse ord som är synonymt med fet, men numera så undrar jag; kan ni inte bättre? Var är förolämpningen i det? JAG ÄR TJOCK. Jag vet om det och därför är sådana påhopp ganska tandlösa.

Människor är människor och ser ut som de gör. Jag kämpar med vikten som så många andra, men man måste komma ihåg att leva i nuet, inte "när jag är smal". För min del så tror jag inte att jag någonsin kommer att bli direkt smal, jag satsar mer på att försöka bli mer hälsosam. Och utseendemässigt... man får göra det bästa av situationen. Eller hur?

My fellow Fat! So?'s: LEV OCH NJUT.

Och ni som så noga påpekar att jag är tjock: Jag har inga vanföreställningar om att jag inte skulle vara det, tack för påminnelsen men jag lever varje dag med min övervikt och är högst medveten om den.

Så nu låter vi det vara sagt en gång för alla - jag är tjock. DEAL WITH IT!

Det GÅR att vara glad utan att spinna iväg i en hypomani. Det är ungefär så det känns just nu. Jag har aldrig varit sådär riktigt genuint glad utan att det speglar min sjukdom - i alla fall inte när det hållit i sig såhär länge och under de svåraste månaderna på året.

Det är svårt att avgöra ibland... Är min glädje och vardagslycka något sjukt? Nej, för även om jag känner mig starkare, mer kreativ och har tusen idéer och projekt i huvudet så är det inte samma sak som när jag är hypomanisk. Då har jag ingen kontroll. Nu har jag en vardag som jag trivs med just nu, efter alla turer. Jag tar igen förlorat liv, tar igen det som borde varit mitt liv egentligen.

Det stora är kärleken. Det lilla är att klappa Mischa eller Amina och höra dem kurra, eller att gå ut med Puffen och se honom trippa fram. Det lilla som blir det stora är att somna bredvid Henne, hon som gjorde det möjligt för mig att våga se längre, våga se en framtid.

Stora tankar en sen kväll.

Min kreativitetshörna!

 

 

Jag trodde att jag skulle klara mig, men när jag vaknade i morse var näsan täppt och det kändes som att huvudet blivit överkört av en lastbil. Jag ringde och avbokade min tid med mina terapeuter, jag har ingen lust att smitta någon med en äcklig förkylning.

 

På morgonsina när jag gick ut med Puffen så var det som att han var ute och gick med mig. Jag hängde helt enkelt inte mer och släpades fram av honom. När jag kom hem la jag mig i sängen och somnade till Tori Amos (som vanligt) med två spinnande katter och en Puff i sängen. Det hade varit mysigt om jag inte känt mig så risig.

 

Jag har sett på Blair Witch Project, det är en film som alltid funkar. Ligger under filten och känner mig ynklig.

 

Men annars är det bra. Hoppas förkylningen inte stannar kvar länge i min kropp, jag har inte tid att vara sjuk och känna mig ynklig.

 

Angående bilden ovan så är det en början på min kreativitetshörna i lägenheten. Planen är att det ska finnas alla möjliga instrument där, möjlighet att måla samt en vägg med olika tolkningar av Marilyn Monroe. Allt för skapandets skull!

 

 

 

 

 

Inatt blir första natten själv i lägenheten. Det känns lite läskigt, fast jag vet inte varför. Jag tycker om att vara själv i vanliga fall, men då har jag i över två års tid haft alternativet att gå ut till Gemenskapen och umgås.

 

Pappa är dagens hjälte, han har offrat tid och energi på att hjälpa mig med lägenheten och skjutsat mig och Mary idag. Det börjar arta sig här hemma, det är faktiskt ganska fint redan nu trots att jag har samma gamla fula soffa som snarast ska bytas ut mot en ny och mer fräsch.

 

Katterna kullrar runt och leker, Puffen har däckat i soffan och jag är nyduschad och fräsch. Jag har börjat klistra in alla foton i fotoalbumDet ska bli skönt att krypa till kojs ikväll, skriva och lyssna på Tori Amos.

 

Det är allt för nu. Nästa vecka blir full av måsten men även mer roliga saker!

 

 

 

Allt jag ville ha var ett liv utan ständig dramatik, och det fick jag. Efter det ville jag ha ett rikare socialt liv, vilket jag också fått. Jag visste inte ens att jag ville ha det liv jag har nu, med en underbar flickvän, en vanlig lägenhet, två katter och fungerande relationer. Jag bad aldrig om detta, vågade aldrig ens drömma.

Mischa.

 

 

Amina.

Ändå närmar jag mig stadigt ett normalt liv.

Jag vill skrika ut min tacksamhet.

Trodde inte att det skulle hända mig.

Vardagskärlek.

 

 

 

Kattmys i fulsoffan.

Packa upp lådor får ta sin tid. Jag pejlar in området, går på promenader med Puffen och försöker lära mig hur man hittar rätt i den stadsdel som egentligen mest liknar en gigantisk labyrint. Jag har haft besök av flera vänner och det känns verkligen att det här är rätt för mig.

 

Katterna lever rövare, idag ska jag köpa dem lite fler leksaker och eventuellt fy-spray. Jag börjar bli less på att sitta med vattensprutan för att de inte ska vässa klorna på möblerna. Underligt nog har jag inga problem med katter på vardagsrumsbordet, trots att vi alltid som oftast äter här framför TV:n.

 

Jag blir lycklig när jag ser katterna kullra runt och slåss, och de är så charmiga att det faktiskt börjar bli riktigt äckligt.

 

Det här med inredning och så vidare får vänta. Min soffa kommer vecka 9 och jag längtar, för jag hatar den här blommiga och nedsuttna soffan. Den jag köpt är tvåsitsig plus en divan på sidorna.

 

För första gången så planerar jag långt in i framtiden. Jag gillar den känslan. Jag har aldrig gjort så förut. Nu handlar det om (livs)kvalitet.

 

Mary har varit här i nästan en vecka och jag vill inte att hon ska åka. Jag vill inte att hon ska åka. Så har jag aldrig känt förut. Jag har alltid tyckt om att vara själv och har ett behov av att få vara ifred, men det känns lika självklart att hon ska vara här som katterna.

 

Nåväl. Nu ska jag fixa lunch och sedan ska vi iväg till Djurmagazinet och sedan Media Markt.

 

Livet är gott. Äntligen kan jag försöka gengälda all kärlek jag fått från andra.

 

 

 

"lördag, mars 21, 2009 @ 13:40

Rakbladsvalsens trygghet.

Jag skrev det här för länge sedan, men inte alltför länge sedan. Och jag har förmodligen rätt i vad jag skriver, jag kan se människor överallt som romantiserar sin psykiska sjukdom bara för att orka med sig själv. Det handlar inte om självömkan egentligen, det handlar om att stå ut.

Inte för alla förståss, men jag kan tänka mig att många lever så utan att se det själva - sedan går det några år och man ser tillbaka men vet inte riktigt vad som fanns där. Var fanns romantiken? Var ÄR romantiken?

Det är inte roligt.

Morgonen håller sig envist kvar. Jag har varit på morgonrastning med Puffen, katterna sitter i sitt klätterträd och spanar ut på världen och Mary ligger i sängen och sover.

Jag har allt jag behöver precis här.

Men jag drömmer oroligt. Jag antar att det har att göra med att jag plötsligt har många fler att oroa mig över. Det här är så nytt, kommer jag klara allting? Det känns så, men oron är ändå där. Trots att jag känner att jag har kontroll så bearbetar jag mina rädslor i sömnen.

Just nu handlar livet mest om rutiner och om att träffa vänner. Även om jag bor i någon slags hood så har jag många fina vänner i närheten. Jag har fullt upp med att packa upp, träffa vänner, gå hundpromenader och laga mat. Du lästa rätt, JAG LAGAR MAT. Jag kräver en applåd från er som känner mig!

Nu ska jag se om jag muta min älskling med lite kaffe, se om hon vill krypa upp ur sängen.

Jag fick blommor av Mary idag, vita tulpaner. Sedan bakade hon en utsökt smulpaj med hallon och blåbär.

Jag älskar vardagsromantik!

Idag har jag inte rört en flyttlåta. Dagen har i stort sett enbart ägnats åt besök. Först kom Marys vän Frida och sedan kom mina terapeuter. Som sagt, alla känner det - det här är mitt hem. Det känns underbart!

Min osäkerhet börjar sakta men säkert dö ut. Jag vet att jag gjort rätt i att ta Mischa och Amina, det var helt och hållet mitt beslut och jag gick emot andras åsikter. Nu är vi en liten familj här hemma och katterna mår utmärkt, jag jobbar med att uppfostra dem och lära dem vad de får och inte får göra. Jag tar det hela på så stort allvar att jag nästan blir onödigt mammig. Typ när jag ser dem äta så tittar jag stolt på dem och hoppas att de äter sig mätta, de går på lådan och herregud så bortskämda de är. De kunde inte fått ett bättre hem tror jag. Jag ska göra allt för mina pälsklingar.

Och jag ska göra allt för min älskling.

Nu ska jag kissa Puffen sista gången innan vi sover. Imorgon ska jag packa upp lådor och klistra in bilder i fotoalbum, senare ska jag och Mary äta middag med Lynn. Mys!

Dagarna flyger. Kattungarna trivs. Jag trivs, alla trivs. Det rör sig goda energier här i min nya lya. Och det kommer bli ännu bättre med nya möbler och när jag packat upp alla lådor.

Allt är i rörelse. Jag vågar nästan kika genom fingrarna och se att saker är BRA, riktigt BRA för en gångs skull. Det finns inte många tvivel kvar, jag vet att jag gjort rätt val.

Vi är som en liten familj här hemma. Mary, jag och katterna och Puffen.

Jag känner att jag vill vara kreativ, jag vill skriva, så fort jag är uppackad och finner tid ska jag ta tag i det.

Ibland är katterna så söta att det gör ont att titta på dem. Ibland är Marys andetag det enda som behövs för att vagga mig till sömns.

Kalla mig gärna romantiker - men jag är realist.

 

 

Jag överlevde flytten.

 

Sänder tusen tack till mamma och pappa som hjälpte mig och som stod ut med mig när jag tappade fokus och energi.

 

Jag är hemma. Det känns underbart. Igår kom katterna, och Mary och jag firade 2 månader ihop. Vi såg Rush Hour 3 (jag menar, vi var ju tvugna eftersom vi nyss sett tvåan) och pratade bort lite mer än halva filmen. Det bästa betyget jag fått på länge: Jag känner mig hema här, sa Mary.

 

Dagen till ära fick hon en låda i min garderob, men efter behov så får jag göra lite mer plats. Vi kommer ju hänga ihop ett tag, som vi brukar säga. Jag är kär och ganska så galen!

 

Kattungarna fann sig tillrätta väldigt snabbt. Marys katter har verkligen bra psyken, nu kullrar de runt och leker med varandra och igår sov de, som ni ser på bilden, mellan mig och Mary.

 

Jag är kattmamma! Jag har ett eget hem! Jag har en underbar tjej! Jag bara njuter nu. Ska börja packa upp böckerna och mina personliga saker. Diska och mysa. I eftermiddag ska jag hämta alla nycklar hos kvartersvärden.

 

Jag överlevde flytten och... Allt är möjligt, Så känns det nu.

 

Så nu har jag slagit igång min synth/electro-playlist och ska sätta mig själv i arbete!

 

 

 

Nu kan ni se och läsa lite om CKays utställning på QX! Jag rekommenderar verkligen att kika och läsa vad hon vill ha sagt med sin konst.

Snart ställer jag mig mitt i lägenheten och bara skriker, skriker, skriker tills jag inte har någon röst kvar.

Jag har haft målning idag, det har varit ett skönt avbrott från helvetesflytten. Jag fick skjuts av Marika som startat projektet att ha bild med mig till Scharinska och jag tror inte att man kan ha en mer inspirerande miljö att måla i. Idag skulle jag antingen fortsätta min historia eller ta ett sidospår och börja måla mina nära och kära. Jag valde det senare och det blev en mycket mjukare bild än annars, jag skvätte färg och vatten och gick helt in i målandet till tonerna av VNV Nation.

Jag kände mig lugn och fin, men nu när jag är tillbaka bland flyttlådorna så tror jag att jag blir tokig. Jag har gått från att noga lägga ner saker till att kasta dem antingen i soperna eller i någon låda som har plats. Jag önskar att jag hade ett par fler flyttlådor.

Imorgon när pappa kommer med pickupen vill jag ha alla lådor färdiga så att det bara är att lasta. Det kommer jag ju såklart inte ha, vissa saker måste man ju packa ner i sista minuten, men allt annat... Det här får helt enkelt ta den tid det tar.

Jag känner mig så pass väl att jag är noga med att få i mig näring, annars blir jag en riktigt crazy bitch. Nutrilett till frukost och mellanmål blir det och förhoppningsvis får jag sova gott nu natten innan själva flytten.

På söndag ska jag och Mary fira med champagne i min nya lya med katterna och Puffen. På söndag är jag i mål. Nu tar jag en stund i taget för att inte flyga i taket. Det kommer bli så skönt att bli färdig... Och då slipper ni som läser min blogg höra mig bitcha mer om den här jävla flytten.

Mary och en liten liten Mischa!

 

 

Alla lådor är packade, men jag har ändå kvar en hel del att packa. Tack och lov ska jag få låna några lådor ikväll.

 

Jag har haft soc-möte idag, och vi sa faktiskt nästan ingenting. Jag berättade mest om mina indrednings-idéer till min nya lägenhet och om katterna och sånt. Efteråt gick jag och vilade en timma, och jag måste ha somnat fast det inte kändes som att jag gjorde det, för jag började drömma. Det var olika drömmar, men den jag kommer ihåg starkast är att jag var i min lägenhet på söndagen med kattungarna och de ville ha mat. Jag hade inte ens köpt matskålar till dem! Och ingen mat hade jag. Det var hemskt.

 

Men i vaket tillstånd så inser jag att jag verkligen är en riktig kattmamma nu, eftersom jag har den oro som mammor har. De kommer bli så bortskämda av mig, även om jag får äta nudlar för att de ska få någon speciell leksak eller gott godis. Mischa och Amina ska jag försäkra, det är lätt att tänka att "de bara är bondkatter" men jag vet att oavsett ras så blir katten en person som man älskar och mer än gärna spenderar pengar på för att hålla den frisk.

 

Förra året blev min familj och jag riktigt rädda, för vår katt Svante blev så dålig. Vi tog prover och spenderade tusentals pengar på honom fast han "bara är en bondkatt". Vi älskar ju honom! Han fick medicin och blev mirakulöst bättre, förmodligen hade han blivit förgiftat. Hur det gick till är en annan historia.

 

Jag är så glad just nu, för det känns som att knutar börjar lösa upp sig. Jag saknar dock min läkare, jag har så mycket att fråga. Just nu får jag mina recept via mina terapeuter, de agerar mellanhand. Jag vill verkligen ha familjesamtalet som vi planerat, för jag förstår faktiskt inte mycket mer än mina föräldrar om den nya diagnosen.

 

Huvudsaken är att jag mår bra psykiskt nu, i alla fall Fast fysiskt börjar jag känna mig tung i kroppen, jag kanske ändå har fått Marys förkylning trots att vi haft pussförbud (som för övrigt är frustrerande).

 

 

 

Hon har gjort det igen.

En ny låt med hennes tonsäkra röst, melodiöst och med en betydande text. In a Battle heter den och du kan hitta den med text på http://malinfrimodig.se. Du kan också ladda ner den direkt här!

Välkommen till flyttkaoset!

 

 

CKays målningar med tema "All kärlek är bra kärlek".

 

 

Idag gick jag och en förkyld Mary på vernissage där CKay ställt ut sina målningar. Jag gillar temat och bilderna var riktigt bra gjorda, med en tanke bakom. Det fanns några som gick in i hjärtat:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bland flyttlådor kan ingen slappna av, tror jag.

Idag har jag knappt orkat röra någon flyttlåda, det går bara inte när jag är själv. Ändå blir jag överstimulerad, det är så mycket att göra. Jag ligger ganska bra till ändå, mycket kan packas ner på ett par dagar men på lördag är det allvar, då blir det ett tufft dygn.

Nu har jag tagit en välbehövd paus hos Mary, än en gång. Här kan jag vila. Vi har ätit sushi, sett Rush Hour 2 och skrattat, kramats och gosat kattungar.

Tänk, snart kommer jag vara kattmamma! Det ska bli så underbart, och jag tänker definitivt låta dem veta skillnad på klätter/klösträdet och soffan. Nu när jag skaffat en ny soffa så vill jag inte ha den riven i bitar. Och jag kommer inte kompromissa med det här att vara på soff- och köksbordet, det är nolltolerans. Jag kommer få sitta och plocka ner dem tusen gånger men jag får visa att jag är mer envis än vad de är.

I eftermiddags hade jag träff med mina terapeuter och vi diskuterade hur vi skulle göra om jag blir sämre. Jag vet att jag måste säga stopp när jag kan, höra av mig, ta extra hjälp och (gud förbjude) faktiskt lägga in mig när det är för svårt... Men det är inte alla gånger jag förstår riktigt vad jag behöver.

Spontant sa de att Mary säkert märker när det går utför. Jag sa att jag inte vill att hon ska behöva ta det ansvaret, att jag ska bli en börda, men å andra sidan är det ju henne jag umgås med mest - oavsett hur jag mår. Jag hoppas bara att det inte ska hända någonting som gör att hon ska få göra mer än vad en flickvän ska behöva göra. Mina terapeuter sa att det kanske inte kommer behöva bli så dramatiskt som det varit många gånger eftersom jag faktiskt litar på henne. Där har de en poäng.

Och ärlighet vara längst. Jag älskar klyschor för de stämmer alltid. Även försäljningsslogans som "Plötsligt händer det" är SÅ SANT. Plötsligt börjar bitarna falla på plats.

Jag älskar.

 

 

Jag har suttit i telefonen sedan jag steg upp och fram till nu, och så petade jag i mig lunch någon gång däremellan. Det är en fel soffa som beställts, det är kvartersvärden som ska besiktiga min lägenhet, det är ett avtal jag måste signera, det är mamma som jag måste fråga om råd. Jag är helt slut nu.

Jag har planerat hur jag ska hinna med utan att bli tokig. Idag kommer Maria och hjälper mig att packa. På tisdag ska jag packa fram till eftermiddagen, sedan tar jag en paus och åker till Mary för att sova över en natt, sedan ska hon följa mig hem till mig och hjälpa till att packa. Dessutom har jag lite arbetskraft att be om från personalen på mitt boende.

Micropauser pratade Mia om förra gången jag skulle flytta. Ta en paus lite nu och då för att hämta energi. Det måste jag göra. Och en get-away till Mary mitt i veckan gör mig gott, det är jag säker på. Det är jobbigt att slappna av här hemma bland flyttlådorna, de drar till sig min uppmärksamhet och det känns som att jag inte ens vilar när jag sover.

Det märks att jag är stressad. Jag har börjat använda människor för att verklighetschecka saker. "Är radion på?", "Sa du någonting?" och så vidare. Men det är svårt att vara så stressad hos min flickvän - sist jag sov där så somnade Mischa på min arm alldeles vid mitt ansikte. Jag somnade också trygg och säker med en av mina katter intill.

Självklart vill jag ge mig själv ett riktigt hem, men jag vill också ge Mischa och Amina ett tryggt och bra hem. Jag måste ta hand om min själv för att kunna ta hand om dem, och det är precis så jag tänker göra. De är värda det, jag är värd det.

Är det redan mörkt ute? Jag som inte hunnit allt jag borde hunnit. Dags att släppa datorn och fortsätta stressa...

Löftet om att vara skadefri står fast, viljan finns men som Sofia Åkerman sa när jag träffade henne - man måste bestämma sig gång på gång.

Man kan stöta på mycket på internet som är triggande. Att ha ett självskadebeteende är komplext, när man har ett sådant beteende finns det tusen orsaker för att man ska skada sig själv och man ser inte hur sjukt det är. Så ikväll när det är speciellt jobbigt så tar jag upp självskadetankarna och sätter dem i perspektiv.

Jag vet ju att det inte är en lösning, jag vet att det ser hemskt ut och jag vet att man inte kan leva ett normalt liv med ett aktivt självskadebeteende. Ändå ser jag inte själva beteendet som problemet, utan det är faktorerna som utlöser impulserna. Självskadorna är inte bara en yttre skada, utan framför allt en inre problematik.

Jag väljer gång på gång att inte skada mig, för nu ser jag också anledningarna till varför jag inte borde göra det. Det är inte bara jag som lider av mina skador... och helst av allt vill jag respektera mig själv, låta ärren blekna för att jag är värd det, eller något. Kanske kommer det, men fram tills dess så grabbar jag tag i alla anledningar till att låta bli.

Jag är inte stolt över mina ärr. Däremot så är jag stolt över att jag tagit kontroll över mitt självskadebeteende, stolt över varje dag som jag låtit bli. Jag har försökt förklara för andra varför så många självskadar och varför jag gör det, men jag tror inte att någon utifrån kan förstå helt.

Jag kan inte förklara brist på självrespekt, ett uttryck för att man mår dåligt, ett rop på hjälp, att flytta den psykiska smärtan till den fysiska, eller vad det nu kan handla om. Det enda jag kan förklara är att när man skurit sig eller råkat ut för en olycka, så producerar kroppen sitt eget morfin. Adrenalin/endorfinpåslaget gör att många känner sig beroende av att skada sig. Man blir en adrenalin-junkie helt enkelt.

Sofia Åkerman ska tydligen operera bort en del av sina ärr. Det gör mig lite ledsen, jag önskar att en så respekterad och framgångsrik människa skulle kunna vara ett exempel på att det faktiskt är okej att vara ärrad efter psykisk ohälsa. Men Sofia är inte bara en offentlig person, och jag förstår att hon vill bli av med eländet. Ändå önskar jag som sagt att någon som henne kunde ha kvar ärren och avdramatisera dem. Jag lovar dig att du knappast kollar på Sofias ärr när du träffar henne, för hon har en så stark personlighet och närvaro. Jag önskar verkligen att hon kunde sätta ett exempel och ha kvar ärren, men som sagt så är hon som vem som helst som naturligtvis vill bli av med ärren trots att hon är en offentlig person.

Jag tror att mina självskadetankar triggades igång när vi igår packade flyttlådor och jag hittade ett oöppnat paket som jag glömt bort. Jag öppnade det, sedan slängde jag det. Vad ska jag ha rakblad till om jag inte ska använda dem? De åkte i soporna.

Jag är färdig med detta.

Idag har jag, Mary och en ur personalen på mitt boende hjälpts åt att vika lådor och packa i dem. Kläderna har jag olika sopsäckar. Det är en enda röra hos mig och jag kände bara NEJ, nu åker jag och sover över hos Mary.

På väg till henne åkte vi till min kommande bostad för att mäta lite och jag insåg att HJÄLP, soffan jag valt ut har gigantiska mått och skulle i princip ta upp hela vardagsrummet. Antingen har jag totalt missat hur stor den var eller beställt fel soffa. Måste korrigeras på måndag.

Mycket nu, så mycket. Fast det är snart över, om en vecka. Måste sluta förminska mig själv och ta hand om mina sårbarheter bla bla bla osv etc, annars blir det svårt att flytta.

Det finns så mycket jag vill säga, så mycket jag vill skriva, men allt får vänta. Jag blir irriterad på mig själv som är otroligt seg, men sedan jag fick en sten för klarhet av Olivia på nyår så har jag faktiskt inte varit lika vimsig, och ödet har tagit mig till nya spännande platser. Jag tror att allt kommer att falla på plats nu. Jag måste bara våga låta det hända.

Vi har sett En Vampyrs Bekännelse ikväll och jag dregglar. Vampyrer ska vara sofistikerade och sensuella men inte ha några andra behov än att dricka blod för att överleva. Jag har inte ens kikat på True Blood mer än två gånger tror jag, det föll mig inte i smaken. Däremot gillade jag serien Being Human, och inom litteratur så har Amelia Atwater Rhodes skildring av bland annat vampyrer varit ganska intressant. Men Anne Rices vampyrer är så fint utmejslade och perfekta. Rovdjur. Varken döda eller levande. Inga lustar, inget annat än blod, och jakten som hör till.

Lestat.

"I try my best :) Jag hjälper nycket hellre att flytta än att du ska gå sönder. Jag är väldigt rädd om min lilla sötsak ju. Puss"

Min flickvän är världsbäst. Hennes avsky med att pyssla med att flytta är så stor, och jag tar inte för givet att någon alls ska hjälpa mig. Men nu har jag mina föräldrar och henne, plus personalen på mitt boende. Det kanske går bra ändå.

Idag ska jag träffa Emma på bokcafëet. Det skulle bli en lunch, men det blir nog lite senare.

Första gången jag träffade Emma var på mitt konfirmationsläger på Strömbäck. Vi bodde i samma hus och trots att jag lovade alla konfakompisar att vi absolut skulle hålla kontakten så är Emma den enda jag fortfarande står nära - trots att hon är så långt borta för det mesta, rent fysiskt.

Men när vi träffas, några gånger per år, drar vi en lite resumé på vad vi gjort och hur det har varit, sedan är det som att ingen tid har gått. Jag har några vänner som står min nära på samma sätt som Emma gör trots att jag inte träffar dem särskilt ofta och jag är hemskt tacksam för dem. Det är som att ingen tid gått, jorden snurrar varv efter varv runt sin axel men jag har fortfarande Emma som vän.

Ikväll går startskottet för flytten. Jag har smygpacka litet (läs: packat för att känna att jag gjort något vettigt igår) och ikväll åker allt som råkar hänga löst ner i en av flyttlådorna som jag ska köpa på Rusta. Jag pendlar (som man kan se på mina tidigare inlägg) mellan att vara peppad eller less, men varje stund som jag är peppad tar jag tag i och försöker göra någonting av det. Jag önskar bara att min ambivalens kunde ändras till en ständig målmedvetenhet, men jag är bara människa.

Jag är mest rädd för att saker inte ska klaffa. Typ att min säng som är beställd inte kommit, att jag måste be pappa komma med pickupen en annan helg och flytta fler möbler. Jag vet inte hur mycket jag kan begära av mina föräldrar. Anlita en flyttfirma kanske? Jag ska tänka på saken.

Men först: Emma-fika!

Det brinner i knutarna. Flytten kommer att ske nästa helg och jag måste packa ihop mig själv fram tills dess. Jag vill bara ha det gjort, jag längtar tills alla lådor och möbler är flyttade. Jag kommer antagligen nästan dö på kuppen av stress men jag försöker tänka att det är en enda dag då jag kommer behöva vara ständigt i rörelse, en dag då jag kommer göra en kraftansträngning tillsammans med mina föräldrar.

Tidsmaskin? Jag orkar inte. Jag har ingen energi just nu. Jag har haft ett par jättefina dagar hos Mary, men verkligheten kallar, jag måste göra det här nu. Jag vill ha det gjort.

Jag ska tända doftljus, packa en väska med kläder för att känna att jag uträttat någonting i alla fall och sedan ligga och läsa tills jag somnar. Önskar bara att jag fick somna med Mary intill.

Jag och Mischa på nyårsafton.

 

 

Mitt i alla samtal kan jag plötsligt tänka högt och säga någonting om min lägenhet och flytten - oavsett samtalsämne. Jag är kanske lite för fokuserad. Men det känns kul och så länge jag har energi så är det roligt att möblera i tanken. Fast kanske inte lika kul för andra.

Fikasällskapet!

 

 

Vi var en sväng på stan och träffade Hanna och Sandra lite hastigt på bibliotekscaféet, det var trevligt. Sandra fick den andra delen av hennes julklapp, en väldigt enkel men fin ögonskugga att matcha till lösögonfransarna hon fick innan jul.

 

Vi var på Lagerhaus, mitt MEKKA. Jag köpte doftljus, två fotoalbum och ett skrivblock. Jag tror att jag skulle kunna inreda minst halva min blivande lägenhet med Lagerhaus-grejjer. Helt klart.

 

Nu är vi hemma hos Mary, vi har ätit en god middag, det luktar bubbelgum av de tända doftljusen och nu gör mitt älsk varm choklad som vi ska dricka när vi ser på Filip och Fredriks nyårsrevy. Och så ska vi pussas och kramas. Kan det bli bättre just nu? Framtiden kan vänta, jag är här nu.

<3

 

 

 

Total stress - sedan lugn.

Jag var nära något sorts sammanbrott igår. En scen ur filmen May spelades upp och jag ville, men jag lät bli. Jag städade ur hallen för att känna att jag gjort någonting vettigt, men resten av tiden sov jag mest bort. På natten skrev jag i min pappersdagbok, sida efter sida.

Jag behöver köpa en ny dagbok, och jag behöver gå igenom mina gamla och sortera dem efter datum och sätta lappar där jag haft dagboksskrivaravbrott och sedan börjat igen. Vissa dagböcker kan hoppa ett år på en sida.

Jag behöver ordning. Inte bara i dagböckerna, det är egentligen ett sekundärt problem, det samt att framkalla och klistra in bilder i fotoalbum får stå åt sidan ett tag nu.

På något sätt skakade jag av mig all stress och åkte till stan för att möta upp Mary efter att hon jobbat. Sedan... Jag vet inte, men hon kan göra mig så lugn, bara genom att finnas där. Bara genom att sitta bredvid mig. Hålla min hand och pussa bort stressen ett tag.

Jag ska vara här hos henne i ett par dagar, jag möblerar min lägenhet i huvudet utan att det känns stressigt. Kanske tar jag in den där gamla synthen jag har i föräldrahemmet och gör en musikhörna under min planerad Marilyn Monroe-vägg.

Jag kommer inte slappna av helt innan jag är helt flyttad, men just nu tar jag en paus och fokuserar på hur bra det ska bli. Gårdagens domedagstankar är visserligen realistiska, men varför utgå ifrån att det ska gå åt helvete? Jag har alla förutsättningar för att skapa mig ett meningsfullt och rikt liv.

Jag tror att jag är hög på Mary.

Nu har jag kommit hem och det är stökigt. Brorsan och hans flickvän har åkt hem, julen är slut för i år. Nu väntar jag bara till påsk, då min bror kommer upp igen. Varför måste Sverige vara så satans avlångt? Varför bor alla bra människor på alla olika ställen?

Det är så stökigt här hemma, jag sväljer ångesten gång på gång men orkar aldrig ta itu med allt. Jag känner mig stressad, det är positiv stress men ändå stress.

Jag har gjort möten med människor som jag jättegärna vill träffa, men tiden är knapp och jag vet inte om jag hinner med allting.

Och flytten. Jag ser fram emot att sova första natten i lägenheten, men mellan nu och då är en herrans massa arbete. Jag äger visserligen inte alltför mycket prylar, men det kan bli tillräckligt jobbigt ändå. Jag få försöka ta det i små etapper, men det är svårt att slappna av mellan etapperna, jag kommer inte ner i varv bara för att jag inte sitter och plockar ner böcker i en flyttlåda.

Det är inköp som ska göras och det är däremot ganska roligt. Jag vill investera i kvalitetsprylar- och möbler. Jag vill skämma bort katterna med allt vad de kan behöva plus lite mer.

Jag behöver en TV, TV-bord, en micro, en säng (som är beställd, check), en soffa, nya städgrejjer, flera nya sängkläder, mattor, armaturer till förbannelse och så vidare. Jag bygger ett nytt liv med prylar som ska hålla, men det jag ser det också som en nystart. Att flytta innebär alltid någon form av nystart, som när jag blev inneboende hos Maari, när jag bodde i min lilla etta i Nordmaling, när jag flyttade till Mika som inneboende och sedan slutligen kvinnoboendet jag bor på nu.

Jag känner mig färdig här. Jag älskar dem som en familj, kanske är det därför det känns som att jag flyttar hemifrån. Ändå älskar jag att få vara själv och njuter av min nuvarande lägenhet. Jag ska helt enkelt inte bo tillsammans med någon för att må så bra som möjligt, jag behöver min egna tid.

Men just nu sköljer den vanliga separationsångesten över mig, jag försöker att inte ge den någon uppmärksamhet, istället tänker jag på att jag ska till Mary imorgon. Det känns som att jag behöver henne akut, ska bli skönt att få rusa in i hennes famn och stanna där i ett par dagar.

Det blir en tidig kväll ikväll. Jag behöver sömnen, jag är så hemskt trött. Kanske har jag fortfarande järnbrist, jag har helt enkelt glömt bort att be om ett nytt recept på järntabletter och därför inte tagit det på en månad eller någonting, och alla andra mediciner gör mig trött men inte sömnig. Det är det som är kruxet med ediciner i överlag - man blir trött fast man kan ändå inte sova.

Nu ska jag ringa brorsan och höra om resan gått bra.

Godnatt.

Nyårspuss!

 

 

My special lady i en vacker klänning!

 

 

Yours truly var klädd såhär!

 

 

Treenigheten! Lagomt crazy.

 

 

Smink. Det på läpparna försvann ganska fort, smetades ut. Det gillar vi :)

 

 

Älskling spelar på min andra älskling.

 

 

Jag har aldrig egentligen gillat nyårsafton, men i år var det annorlunda. Det finns aldrig ett nyår utan katastrofer och detta nyår var inget undantag, men resten var verkligen hur trevligt som helst.

 

Jag har peppat och peppat, 2011 ska bli kärlekens år! Vi hade fest hos Mary och jag kan inte bli mer nöjd med sällskapet. Speciellt roligt var att få en reunion med Malin Frimodig och my fair lady Olivia, samt att jag firade tolvslaget ensam med Mary (trots omständigheterna).

Nyårsafton är vilken kväll som helst, men i år ser jag fram emot att umgås med vänner och flickvän, jag ser fram emot att flytta och bli kattmamma. Det kan bli fint. Jag hoppas verkligen det.

Januari

Jag har inte mycket mer att kommentera än att jag blev inlagd och försvann dit bara jag kan gå.

 

 

 

Februari

Fortfarande inlagd. Istid.

 

 

 

Mars

Utskriven, men rädd för allt som rörde sig. När jag tänker tillbaka så känns det ibland som att allt var värre efter utskrivningen eftersom att allt blev så tomt. Det var en hemsk tid.