Mary och en liten liten Mischa!

Alla lådor är packade, men jag har ändå kvar en hel del att packa. Tack och lov ska jag få låna några lådor ikväll.

Jag har haft soc-möte idag, och vi sa faktiskt nästan ingenting. Jag berättade mest om mina indrednings-idéer till min nya lägenhet och om katterna och sånt. Efteråt gick jag och vilade en timma, och jag måste ha somnat fast det inte kändes som att jag gjorde det, för jag började drömma. Det var olika drömmar, men den jag kommer ihåg starkast är att jag var i min lägenhet på söndagen med kattungarna och de ville ha mat. Jag hade inte ens köpt matskålar till dem! Och ingen mat hade jag. Det var hemskt.

Men i vaket tillstånd så inser jag att jag verkligen är en riktig kattmamma nu, eftersom jag har den oro som mammor har. De kommer bli så bortskämda av mig, även om jag får äta nudlar för att de ska få någon speciell leksak eller gott godis. Mischa och Amina ska jag försäkra, det är lätt att tänka att "de bara är bondkatter" men jag vet att oavsett ras så blir katten en person som man älskar och mer än gärna spenderar pengar på för att hålla den frisk.

Förra året blev min familj och jag riktigt rädda, för vår katt Svante blev så dålig. Vi tog prover och spenderade tusentals pengar på honom fast han "bara är en bondkatt". Vi älskar ju honom! Han fick medicin och blev mirakulöst bättre, förmodligen hade han blivit förgiftat. Hur det gick till är en annan historia.

Jag är så glad just nu, för det känns som att knutar börjar lösa upp sig. Jag saknar dock min läkare, jag har så mycket att fråga. Just nu får jag mina recept via mina terapeuter, de agerar mellanhand. Jag vill verkligen ha familjesamtalet som vi planerat, för jag förstår faktiskt inte mycket mer än mina föräldrar om den nya diagnosen.

Huvudsaken är att jag mår bra psykiskt nu, i alla fall Fast fysiskt börjar jag känna mig tung i kroppen, jag kanske ändå har fått Marys förkylning trots att vi haft pussförbud (som för övrigt är frustrerande).