Emma-fika!
2011-01-07 @ 12:07:32
"I try my best :) Jag hjälper nycket hellre att flytta än att du ska gå sönder. Jag är väldigt rädd om min lilla sötsak ju. Puss"
Min flickvän är världsbäst. Hennes avsky med att pyssla med att flytta är så stor, och jag tar inte för givet att någon alls ska hjälpa mig. Men nu har jag mina föräldrar och henne, plus personalen på mitt boende. Det kanske går bra ändå.
Idag ska jag träffa Emma på bokcafëet. Det skulle bli en lunch, men det blir nog lite senare.
Första gången jag träffade Emma var på mitt konfirmationsläger på Strömbäck. Vi bodde i samma hus och trots att jag lovade alla konfakompisar att vi absolut skulle hålla kontakten så är Emma den enda jag fortfarande står nära - trots att hon är så långt borta för det mesta, rent fysiskt.
Men när vi träffas, några gånger per år, drar vi en lite resumé på vad vi gjort och hur det har varit, sedan är det som att ingen tid har gått. Jag har några vänner som står min nära på samma sätt som Emma gör trots att jag inte träffar dem särskilt ofta och jag är hemskt tacksam för dem. Det är som att ingen tid gått, jorden snurrar varv efter varv runt sin axel men jag har fortfarande Emma som vän.
Ikväll går startskottet för flytten. Jag har smygpacka litet (läs: packat för att känna att jag gjort något vettigt igår) och ikväll åker allt som råkar hänga löst ner i en av flyttlådorna som jag ska köpa på Rusta. Jag pendlar (som man kan se på mina tidigare inlägg) mellan att vara peppad eller less, men varje stund som jag är peppad tar jag tag i och försöker göra någonting av det. Jag önskar bara att min ambivalens kunde ändras till en ständig målmedvetenhet, men jag är bara människa.
Jag är mest rädd för att saker inte ska klaffa. Typ att min säng som är beställd inte kommit, att jag måste be pappa komma med pickupen en annan helg och flytta fler möbler. Jag vet inte hur mycket jag kan begära av mina föräldrar. Anlita en flyttfirma kanske? Jag ska tänka på saken.
Men först: Emma-fika!
Min flickvän är världsbäst. Hennes avsky med att pyssla med att flytta är så stor, och jag tar inte för givet att någon alls ska hjälpa mig. Men nu har jag mina föräldrar och henne, plus personalen på mitt boende. Det kanske går bra ändå.
Idag ska jag träffa Emma på bokcafëet. Det skulle bli en lunch, men det blir nog lite senare.
Första gången jag träffade Emma var på mitt konfirmationsläger på Strömbäck. Vi bodde i samma hus och trots att jag lovade alla konfakompisar att vi absolut skulle hålla kontakten så är Emma den enda jag fortfarande står nära - trots att hon är så långt borta för det mesta, rent fysiskt.
Men när vi träffas, några gånger per år, drar vi en lite resumé på vad vi gjort och hur det har varit, sedan är det som att ingen tid har gått. Jag har några vänner som står min nära på samma sätt som Emma gör trots att jag inte träffar dem särskilt ofta och jag är hemskt tacksam för dem. Det är som att ingen tid gått, jorden snurrar varv efter varv runt sin axel men jag har fortfarande Emma som vän.
Ikväll går startskottet för flytten. Jag har smygpacka litet (läs: packat för att känna att jag gjort något vettigt igår) och ikväll åker allt som råkar hänga löst ner i en av flyttlådorna som jag ska köpa på Rusta. Jag pendlar (som man kan se på mina tidigare inlägg) mellan att vara peppad eller less, men varje stund som jag är peppad tar jag tag i och försöker göra någonting av det. Jag önskar bara att min ambivalens kunde ändras till en ständig målmedvetenhet, men jag är bara människa.
Jag är mest rädd för att saker inte ska klaffa. Typ att min säng som är beställd inte kommit, att jag måste be pappa komma med pickupen en annan helg och flytta fler möbler. Jag vet inte hur mycket jag kan begära av mina föräldrar. Anlita en flyttfirma kanske? Jag ska tänka på saken.
Men först: Emma-fika!
Kommentarer
Postat av: Plupp
Det är pissjobbigt att flytta och det känns alltid som ett evighetsprojekt. Men hur jobbigt det än känns nu så kommer det vara värt det när du sitter i din EGEN lägenhet som du ju verkar ha strävat efter att få under en väldigt lång tid. Försök glädja dig åt de bra bitarna, då kommer de jobbiga delarna gå mycket bättre även om de fortfarande är jobbiga. Flytten i sig innebär en frigörelse från mycket slit du haft under många år. Jag tror definitivt att det i slutänden kommer vara värt det =)
Dessutom, den fysiska flytten med möbler och allt sånt där jox kommer ta en dag, max två dagar? Det blir en tuff dag, men sedan kan du i lugn och ro och med mycket vila fixa och dona i din nya lägenhet. Där behöver du ju faktiskt inte stressa alls =)
