Idag har jag gått igenom en del av mina journaler från psykiatrin. Jag brast ut i skratt och var tvungen att läsa det högt för min flickvän: "Allmäntillstånd: Överviktig". Självklart stod det mer om mitt allmäntillstånd, men jag tänkte skriva lite kort om övervikten som tydligen även är viktig att ta med när man skriver en anteckning på akutpsyk...

Jag har alltid varit tjock, bara mer eller mindre. Jag kämpar mot vikten och ligger ungefär -19kg från min maxvikt (som jag nådde när jag åt Lithionit). Ändå klarar jag av att lägga övervikten åt sidan och inte låta det vara centralt i mitt liv, för normalviktig kommer jag inte att bli på länge. Jag har helt enkelt för stunden accepterat att jag är tjock.

Förut gjorde det ont när folk kallade mig för diverse ord som är synonymt med fet, men numera så undrar jag; kan ni inte bättre? Var är förolämpningen i det? JAG ÄR TJOCK. Jag vet om det och därför är sådana påhopp ganska tandlösa.

Människor är människor och ser ut som de gör. Jag kämpar med vikten som så många andra, men man måste komma ihåg att leva i nuet, inte "när jag är smal". För min del så tror jag inte att jag någonsin kommer att bli direkt smal, jag satsar mer på att försöka bli mer hälsosam. Och utseendemässigt... man får göra det bästa av situationen. Eller hur?

My fellow Fat! So?'s: LEV OCH NJUT.

Och ni som så noga påpekar att jag är tjock: Jag har inga vanföreställningar om att jag inte skulle vara det, tack för påminnelsen men jag lever varje dag med min övervikt och är högst medveten om den.

Så nu låter vi det vara sagt en gång för alla - jag är tjock. DEAL WITH IT!