Saari i backspegeln.
Rakbladsvalsens trygghet.
För hur skulle vi annars klara oss? Hur skulle vi annars orka leva i den verklighet vi gör? För till skillnad från den som har en förkylning måste vi leva med det här varje dag, i många många år.
Så vi skapar poesi. Rakbladsvalser, pillerpoesi och självmordsnoveller. Allt för att få uttrycka och för att kunna överleva. Inte konstigt att det är svårt att ta sig ut psykisk sjukdom, vi har ju redan byggt bo här. Låtsas att hårda cementklumpar är mjuka kuddar. Och vi måste göra det, för att orka överleva. Men egentligen stärker vi bara vår mardrömslika tillvaro när vi ger smärtan rätt att vara vacker, rätten att le mot oss.
Nu när jag inte längre förmår mig att skriva smäktande noveller om någon stackars person som mår dåligt så försöker jag skojja om psykiatrin och tillvaron jag lever i och det stör uppenbarligen många, men man kan inte ta sig själv på så stort allvar hela tiden, inte om man vill orka med. Det känns skönare att göra narr av rakbladsdikter och olika diagnoser än att bara svälja och svälja och svälja. Lite självdistans har bara gjort gott.
Mamma och pappa kommer hem ikväll och jag har saknat dem. Jag vill vara liten igen och gömma mig i deras famn.
Nä, just nu är det inte bra. Men jag kommer förmodligen överleva detta också. "
Jag skrev det här för länge sedan, men inte alltför länge sedan. Och jag har förmodligen rätt i vad jag skriver, jag kan se människor överallt som romantiserar sin psykiska sjukdom bara för att orka med sig själv. Det handlar inte om självömkan egentligen, det handlar om att stå ut.
Inte för alla förståss, men jag kan tänka mig att många lever så utan att se det själva - sedan går det några år och man ser tillbaka men vet inte riktigt vad som fanns där. Var fanns romantiken? Var ÄR romantiken?
Det är inte roligt.
MYCKET bra skrivet :-)
Kram på sig
Extremt långt inlägg, hoppas du ej tar illa vid dig av något.
Tror att du har en poäng, att de som är sjuka eller mår dåligt på annat vis på något vis vill känna en gemenskap i att man iaf är romantisk/udda/mörk i själen, men samtidigt så är det hemskt med dem som nästan peppar varandra att må allt sämre just genom denna fina gemenskap. Självmord och lidande har alltid romantiserats av dem som mår dåligt. Tänk poeten Goethe osv och självmordsvågen som följde bland unga för flera hundra år sedan. De lidande söker tröst i att andra lider också. Man hittar en själsfrände mm.
Jag har också varit väldigt självdestruktiv många hemska år så jag vet vad jag talar om, men en dag (några månader egentligen) så försvann det efter att varit riktigt på botten, RIKTIGT alltså.
Nej, då var det plötsligt inte roligt längre, att se dem som tyckte att min situation var spännande, romantisk mm. Jag blev arg och förbannad, mest på mig själv, men på dem som inte ville hjälpa mig ur det, de ville inte förlora mig som "en av dem".
Jag blev plötsligt ganska "vanlig" och jag har ingen aning om hur det hände. Men jag är tacksam. Kommer aldrig att förstå nu, bara två-tre år senare, hur jag någonsin hamnade där.
Dessa tankar kanske är en början för dig. En ny början.
Jädrar vilken träffsäker text... Det är av bl.a. de orsaker du tar upp, som jag försöker akta mig för att göra min blogg till en "sjukdomsblogg". Förstår du hur jag menar? Jag fokuserar på det friska, på att, och hur, jag har tagit mig vidare. Jag känner instinktivt att du också vinklar din blogg åt rätt håll. Du skriver om kampen för att bli frisk, men tart ändå upp att det är tillåtet att misslyckas ibland!
Det finns ju något som lite elakt har börjat kallas "Berny Pålsson-syndrom", att man vill känna den destruktiva gemenskapen, för då har man ändå nån form av gemenskap. Jag säger hellre att man känner sig inte trygg i nåt annat liv än det sjuka, för att våga bli frisk innebär att man kastar sig ut i det okända...
Men du har vågat kasta dig ut i viljan att bli frisk!
Stor kram!
Ausgeflippt: Kram!
Livmoderskeppet: Jag tror att jag förstår din poäng. Saken är den, att om man bygger upp relationer enbart på det faktum att man delar ångesten, vad händer då när man vill ta sig därifrån, vad händer när den ena personen börjar må bättre? Det är klart att relationer som har en sådan grund gör att man antingen skiljs åt eller bli kvar i sörjan. Det är många som inte vet vilka de är som frisk och därför säkert på ett mindre medvetet plan stannar i ångesten.
Härligt att du tagit dig ur det!
Sussie: Jo, jag försöker också vinkla min blogg till någonting mer konstruktivt, även om jag ändå låter mina problem ta en ganska stor plats. Att skriva om det är mitt sätt att komma till insikt.
När du nämner Berny Pålsson-syndromet så kommer jag att tänka på första gången jag läste Vingklippt Ängel. Jag var så ensam, jag tror att vad jag gillade mest med boken var att läsa om deras gemenskap. Jag förstår absolut att människor skaffar sig ickebiologiska familjer, vänskapsfamiljer, systrar och bröder i smärta. Några som förstår vad man går igenom.
Men när man då börjar må bättra, vad händer då? Jo, då blir man ensam igen.
Tack och lov har jag många friska vänner och jag har aldrig direkt byggt relationer enbart på den grund att vännerna mår dåligt. Däremot har jag även många sjuka vänner, men jag är väldigt noga med att våra relationer inte ska bli destruktiva. För det finns så många människor som både är fantastiska människor även om de drabbats av psykisk ohälsa, det finns de som inte förlorat sig helt åt sjukdomen.
Jätte kloka ord, fint skrivet.
Åh, vindvåningsjournalistik. "Mjuk tår mot hård kind", "Hon drar en lina, på insidan är hon död". "Han knullar henne hårt, hon känner ingenting, i den gråa massan, hon fejkar sin orgasm, högljut och trovärdigt.".
Snälla gå skrivarlinjen eller något annat och sitt där och låtsas att du har författarpotential.
Hon skär sig i armen, snortar en lina och gråter. Varför tar hon sig tid att skära sig när hon har en lina som väntar? Och varför gråter hon EFTER hon har dragit den? Det känns skrivet av någon som sett alldeles för mycket dålig film för, it doesn't make sense och det är inte så det går till.
Tror att väldigt få människor med seriösa psykiska sjukdommar sitter hemma och romantierar, skriver poesi om sigsjälv och tycker extremt synd om sigsjälv, glorifierar en sjukdom som ska bekämpas.
Jag har diagnoser och problem skulle aldrig ställa mitt helvete på en pedistal. Som ni bordeline-blogg drottningar håller på.
känner mig nästan kränkt av all eran glorifiering, att säga att linda in sjukdommen i ngn slags vackert ljus är ett sätt att leva, det är aldrig vackert att må dåligt, det tycker iaf inte jag.
Otroligt bra skrivet. Håller helt med. (Jag skrev ett liknande inlägg för en stund sedan. Inte precis såhär, men jag ville komma fram till samma sak ungefär) Och jag kan bara vara glad över att jag hittar nån mer som tycker såhär! :)
Ta hand om dig!
2717: Läs om och läs rätt, inte bokstavligen.
Macarena: Jag förstår vad du menar med så kallade "seriösa sjukdomar", men att invalidera självskadare och personer med BPS på det sättet tycker jag är kränkande. Ett lidande är ett lidande, oavsett hur man hanterar det.
Texten jag skrev är inte tänk att tas bokstavligen, utan som jag skrev så tror jag att många med exempelvis BPS, som är plågsamt medveten om sin ångest, vissa människor måste glorifiera sitt tillstånd för att orka med att leva med det. Simple as.
Vad är en seriös psykisk sjukdom? Är vissa diagnoser man hittar i DSM-IV inte allvarliga? Det handlar om ett personligt lidande. Jag hatar när folk säger till mig att "jag har ju inte mått lika dåligt som dig men..." för det kanske de VISST har, för det är svårt att jämföra lidande. Bara för att man inte varit inlagd, bara för att man inte ätit flest mediciner eller har flest och fulast ärr så betyder det inte att man mått sämre än någon annan.
Men tillbaka till ämnet; romantisering av psykisk sjukdom. Måste jag påpeka poängen ännu en gång? För att orka med någonting man inte kommer ifrån så är det faktiskt inte konstigt att man gör det till en livsstil. Jag har aldrig gjort det, men jag ser precis som ni andra människor som gör "karriär" inom psykiatrin - men jag försöker förstå, istället för att håna de som redan ligger.
Citerar Saari: Jag har aldrig gjort det, men jag ser precis som ni andra människor som gör "karriär" inom psykiatrin - men jag försöker förstå, istället för att håna de som redan ligger.
och påpekar själv, det är ju också skillnad på att "hacka ner" på de sjuka personerna i sig för att man tycker att de gör något rejält fel (tänker på en speciell person, ej Saari) OCH att hacka ner på hennes sjukdom som att det är hennes fel att hon är sjuk. Jag gillar henne inte personligen för att hon många år sedan hotade mig men det betyder inte att alla med samma psyksjukdom är som hon och hotar folk. Ogillar henne för det hon gjort mig, inte för att hon är sjuk.
Tack förresten Saari. Jag hoppas också att du snart själv mår bättre och inte behöver leva med detta.
Bra skrivet. Jag har sett så många som romantiserar en destruktiv livsstil. Jag vet faktiskt inte om det är för att klaraa sig igenom situationen, eller för att man tycker att det är coolt på något sätt, eller om man vill vara någon annan. För är man verkligen sjuk och missbrukare.. så finns det verkligen ingenting, INGENTING, att romantisera.
Verkligheten ser ju ut på ett helt annat vis. Man mår ständigt dåligt, fysiskt och psykiskt och man kämpar på, varje dag. man tycker att det mesta är skitjobbigt och mår man riktigt dåligt, så kan man inte ens fantisera om att romantisera sin egen vardag.
Men bra inlägg! :) Kika gärna in på min blogg. Jag skriver mycket om psykisk ohälsa och missbruk.
