Det GÅR att vara glad utan att spinna iväg i en hypomani. Det är ungefär så det känns just nu. Jag har aldrig varit sådär riktigt genuint glad utan att det speglar min sjukdom - i alla fall inte när det hållit i sig såhär länge och under de svåraste månaderna på året.

Det är svårt att avgöra ibland... Är min glädje och vardagslycka något sjukt? Nej, för även om jag känner mig starkare, mer kreativ och har tusen idéer och projekt i huvudet så är det inte samma sak som när jag är hypomanisk. Då har jag ingen kontroll. Nu har jag en vardag som jag trivs med just nu, efter alla turer. Jag tar igen förlorat liv, tar igen det som borde varit mitt liv egentligen.

Det stora är kärleken. Det lilla är att klappa Mischa eller Amina och höra dem kurra, eller att gå ut med Puffen och se honom trippa fram. Det lilla som blir det stora är att somna bredvid Henne, hon som gjorde det möjligt för mig att våga se längre, våga se en framtid.

Stora tankar en sen kväll.