Dagen har fungerat. Jag har inte gjort någonting speciellt egentligen, bara det vanliga. Jag har sett lite High Chaparall (Filip och Fredrik) och sedan samlade jag mig nog mycket för att ta bort gamla värmeljus och ersätta ljushållarna med nya. Jag har inte rört disken, eller dammsugit. Jag har dock duschat. Imorgon kommer boendestödet och då ska jag skärpa mig.

 

Jag känner mig underligt nere. Det är bara en humörsvängning. Jag kan inte skriva. Jag försöker ta hand om lilla Sara, föreställer mig att jag kramar om henne när jag slår armarna om mig själv. Omger mig med trygghet. Vad som frustrerar mig är att jag inte BORDE känna mig såhär. Eller borde jag det?

 

Den senaste veckan har jag umgåtts med min CrazyGirl. Tittat på bilderna på oss båda, tänt ljus, tänt liv på hennes altare. Jag känner hennes närvaro, så klar men ändå inte solid. Jag kan inte ta på henne, jag kan inte krama henne. Jag kan inte prata med henne som vi gjorde. Jag saknar henne verkligen.

 

Jag förstår inte. Jag gör allting rätt, men får inte lön för mödan. Så mycket som jag planterat så borde jag få en större skörd. Det är kanske dålig jord, eller dåligt väder. Jag orkar alltid mer än vad jag tror, men det betyder inte att jag inte blir trött.

 

Jag vill bara ha tillbaka min vardag. En enkel önskan.

 

När det blir såhär så brukar jag deppa. Verkligen deppa, emo-deppa. Deppa tills jag blir less, kan sträcka på mig, dra fingrarna genom håret och börja om igen. Verkligen deppa tills jag blir trött på det, krama ur varje droppe av sorgen. Jag önskar bara att jag kunde gråta, det vore det ultimata. Men det kan jag inte. Tårarna är fängslade av hon som aldrig ger upp och medicinerna som torkar tårarna innan de fått komma ut.

 

Oftast tror jag att människor inte förstår att jag mår dåligt. Det enda som skvallrar brukar vara ärren. Inför mig själv kan jag inte ens se mitt dåliga mående. Det skulle strypa mig långsamt. Jag är den som aldrig bryter samman, som aldrig gråter. Det har gått femton år innan jag börjat kasta döda ting i ilska och dissociera bort tid. Jag antar att självskadebeteendet spelat in en roll där. Jag är blött istället för att gråta.

 

Så sträcker någon ut en hand och jag skäms. Jag tar sällan handen för att jag inte vill validera min egen smärta. Samtidigt längtar jag efter att bli sedd och lyssnad på.

 

I can't throw up, I don't think I even want to try.